Kategori: Litteratur

Härom dagen när min dotter Alexandra frågade mig om jag läst något av Willy Kyrklund svarade jag nej, fast jag tvekade lite. Alex hade dessförinnan berättat att läsningen av ”Polyfem förvandlad” gripit henne starkt. Den vill jag också läsa, tänkte jag, och så gick jag fram till den ena bokhyllan (de flesta av mina böcker är någon annanstans) för att leta lite under bokstaven ”k”. Där stod Kyrklunds ”Solange” och såg välbekant ut, men när jag tittade in i den kände jag inte igen något alls. Jag la märke till ett stycke i baksidestexten där det stod att boken är ”en av Willy Kyrklunds mest lättillgängliga böcker”.

Innan jag somnade igår kväll läste jag några sidor i boken, den fick tränga sig före eller emellan Tomizzas ”Materada”. Nej, jag har inga principer om i vilken ordning jag ska läsa böcker. De får gärna gå om lott eller i bredaste bredd. När jag läser raden ”Men om papegojan tiger –” fylls jag av en undrande oro. Jag ser Solange på kontoret och hon ska byta färgband, men det går inte att hitta till lådan där de ska ligga och alla förlopp stannar medan hon är fast i detta att skynda sig: ”att byta färgband är snart gjort, men det behövs nog inte än.” Allt blir till ett slags otäcka boxar. Varken Solange eller tiden kommer förbi dem. Och jag tänker att det är något jag känner igen i den här texten, fast det är inte den jag känner igen. Framför mig ser jag en av de små jordvägarna med gräslugg i mitten i min barndoms Ingeryd, det är vägen bort till Hamkvistaflickorna, som var uråldriga, och vidare genom skogen till sjön Bunn. Ovanpå den bilden ligger en bild som visar det där vattnet vid ena sidan av Trädgårdsföreningen i Göteborg, eller rättare sagt en rörlig bro över detta vatten. Då letar jag på prov fram en översikt över Kyrklunds verk. Jag stannar upp vid ”Medea från Mbongo” och jag inser att bilderna i mitt huvud hör till läsningen av den boken. Nej, det är inget konstigt med det, jag brukar ha vardagliga bilder – gärna från barndomens Ingeryd – till det jag läser, gärna ganska preciserade platser, sällan något som på ett förklarligt sätt har en förbindelse med det lästa. Gärna en ganska närsynt blick mot marken. Det är så det ser ut i mitt huvud och det finns med all säkerhet intressantare och färgstarkare huvudinnehåll. Varje bok är fäst vid en bestämd plats på jorden och detta går inte att förändra genom omläsningar. Men minns jag då något ”riktigt” av ”Medea från Mbongo”? Nej, inte något riktigt, men en vag förnimmelse av något stort som på ett farligt sätt inte får plats. Något som de första sidorna i ”Solange” fört mina tankar till.

Sedan händer något märkligt. En mycket vänlig man i Finland ber att få skicka ”Elpënor” till Alexandra. Och så kommer det att bli, om jag får se lite grann in i framtiden, han kommer att skicka den till Trieste. Och jag kommer att höra mer om Kyrklund. Och innan dess kommer jag väl att ha läst ut ”Solange”.

Under min tid i Trieste i augusti köpte jag en dag essäsamlingen ”Alfabeti” av Claudio Magris i boklådorna på Piazza Hortis. Jag började läsa i boken medan jag ännu var i Trieste, men skrev något gjorde jag inte förrän jag var tillbaka i Zagreb igen. Nu är det en vecka sedan min text publicerades i Hufvudstadsbladet och därför återvänder den till mig.

I den digra volymen ”Alfabeti” undersöker Claudio Magris i en rad essäer vad litteraturen, läsandet och skrivandet är. Han ställer på ett ofta lekfullt sätt frågor och låter sig själv eller andra besvara dem, och ibland är det någon annan som frågar. Boken börjar med barndomens äventyrsböcker av Salgari och hur läslusten väcktes och fortsätter sedan in i resonemang om vad som kan räknas som litteratur och om det går att undvika att sätta gränser utan att allt blir till ”ett pulver av detaljer”, men att gränserna också för till ”de stora glömda” som sedan måste få återfödas. Han rör sig likt en fjäril, från blomma till blomma, men längst bak i boken finns en tio sidor lång, tvåspaltig lista över författarnamn med sidhänvisningar (Tegnér, Esaias, 229).

Den första essän slutar med att en student i staden Xi’an frågar Magris vad man förlorar när man skriver. Om han svarar framgår inte, men han tänker: ”Modig kafkaartad fråga. Och när man läser?” Inte oväntat talar han i boken också om Bibeln och dess sinnliga språk och en fransk adelsdam hörs beklaga sig över att ”den Helige Ande skriver så illa”. Magris definierar hennes sätt att läsa som frukten av ”en raffinerad och steril smak” som inte medger en förståelse av denna ”heliga köttslighet”.

Kafka menar enligt Magris att en bok ”måste vara som ett knytnävsslag”. Emily Brontës ”Svindlande höjder” fick en gång Magris att tänka på detta och han skriver att romanen är ”ett omskakande mästerverk av olust, frånstötande och poetiskt oemotståndligt”. Och i kapitlet om E.T.A. Hoffmann talar han utifrån några ord av författaren Javier Marías om litteraturens frihet om man jämför med religion och filosofi. Den får och ska visa på livets motsägelsefullhet, mörker och absurditet. Och Hoffmanns verk är ”denna enorma skuggzon och samtidigt den svaga flamman som tillåter oss att se mörkret”.

Det finns också en text om vredens plats i litteraturen och religionerna. ”Iliaden” öppnar med ett utrop om Achilles’ vrede och i världsreligionerna har de tre ökenreligionerna ett tudelat förhållande till vreden – det finns hög och låg vrede – medan hinduismen, buddhismen och taoismen tar avstånd från vreden som sprungen ur en av människans illusioner. Under läsningen känner sig läsaren ofta inbjuden att fundera över det egna förhållandet till böckernas värld men också till tillvarons stup och höjder.

Och: ”Litteraturen, liksom gamen, kan leva på allt.”

Efter att i veckor om och om igen ha försökt stirra hål på Salvatore Quasimodos förvirrande slöjor vill jag nu återvända till Giuseppe Ungaretti. Han visar mer än han döljer. Han diktar som en skulptör genom att ta bort och fila ner. När arbetet är gjort står kärnan kvar, skarp och klar.

Jag väljer efter lite velande den här bland de 27 jag hittills tolkat – och som Eva läst med mig. (Och naturligtvis är den inte färdig för det blir ju aldrig sådana här översättningar; jag ändrade faktiskt något igen för en minut sedan.)

Rose in fiamme

Su un oceano
di scampanellii
repentina
galleggia un’altra mattina

°°°

Rosor i lågor

På en ocean
av klingande klockor
flyter med ens
en ny morgon upp

Sedan en tid lever jag i tre poeters världar. Jag läser deras dikter genom att översätta dem, det är ett sätt att komma nära. Med mig på den här svenska sidan om språkstängslen finns Eva, ja, ni vet vilken. Else Lasker-Schüler har jag alltid läst, det vet ni nog också, men den här sommaren kom också Giuseppe Ungaretti. Jag satt många kvällar på en pir i Trieste med Alex och vände och vred på hans ord tills han talade svenska. I Trieste hände också en annan sak: en dag tog Alex mig till ”Libribelli”, ett rum där man får böcker om man väldigt gärna vill ha dem. Jag valde två och en av dem var en samling dikter av Salvatore Quasimodo.

Och nu försöker jag komma in i Quasimodos diktvärld. Ofta verkar dörrarna stängda, men jag har en långmodig sida som hjälper mig när det blir så här. Och jag ser att Quasimodo inte är så lik Ungaretti som jag först trodde. Ungaretti är en diktskulptör, han tar bort och filar av tills dikten syns. Quasimodo är mera beslöjad och har man lyckats lyfta på en slöja, så finns säkert nästa där bakom. Hittills har jag översatt eller tolkat eller vantolkat arton av hans dikter. Varje gång jag läser om dem ändrar jag något. Det kanske mest utmärkande draget hos poesiöversättningar är väl att de aldrig kan bli färdiga. Aldrig. Så här ser ”Rifugio d’uccelli notturni” ut i min översättning denna förmiddag:

Rifugio d’uccelli notturni

In alto c’è un pino distorto;
sta intento ed ascolta l’abisso
col fusto piegato a balestra.

Rifugio d’uccelli notturni,
nell’ora più alta risuona
d’un battere d’ali veloce.

Ha pure un suo nido il mio cuore
sospeso nel buio, una voce;
sta pure in ascolto, la notte.

°°°°°°

Tillflykt för nattens fåglar

Där uppe står en krokig pinje;
vaksamt lyssnar den till stupet
med stammen böjd som ett armborst.

Tillflykt för nattens fåglar
genljuder den vid midnatt
av vingars snabba slag.

Också mitt hjärta har sitt näste
hängande i mörkret och en röst;
också det står lyssnade i natten.

Innan Miki och jag åkte till Trieste hade jag bestämt mig för att inte skaffa mig mer än två böcker där eller möjligen allra högst ”tre tunna”. Jag tycker ju inte om att ha för tung ryggsäck. Men det blir inte alltid som man planerar med kallt huvud. Med från Trieste hade jag fem böcker. (Här luktar Miki på en av dem.)

På Piazza Hortis hade jag tänkt fråga herrarna i utomhusantikvariatet där efter ”Materada” av Fulvio Tomizza. Det gjorde jag under den första morgonrundan från Alexandras och Federicos lägenhet på Via Armando Diaz, ett stenkast från Piazza Hortis. Och ja, de hade den! För två euro. Jag slog till och köpte också en samling litterära essäer av Claudio Magris, ”Alfabeti”. Rätt så tjock, hur skulle det nu gå? Under ett par dagar gjorde jag sedan helt andra saker med Alex, Fede och Miki: upp på Carso, ut till havet vid Grignano och runt på de små ”syltorna” i stadens lite ”bakre” kvarter. Men så stod jag igen vid bokbordet på Piazza Hortis och fick syn på en fin liten samling dikter av Umberto Saba: ”Preludio e canzonette”. Den blev min.

En dag, lite senare, sa Alex att hon ville visa mig ”Libribelli”. Vi gick uppför Via della Madonna del Mare, där jag så ofta gått genom åren. Uppåt mot San Giusto. Någonstans svängde vi in på Via Risorta och så stod vi framför en smal dörr. Ovanför den stod det ”Qui il libro non si compra e non si vende”. Ja, så var det – böckerna där inne var gåvor till den som ville ta emot dem. Vi klev in alla tre: Miki, Alex och jag. En vänlig ung kvinna tog emot oss i det lilla rummet. Alla utom Miki bar mask – ibland kan det ju vara tvärtom. Vi samtalade en stund om idén med ”Libribelli” och sedan gick vi igenom böckerna i hyllorna. Efter en stund sa Alex till mig att böckerna stod i dubbla rader. Ganska snart hittade jag en samling berättelser ur ”Pentamerone” av Giambattista Basile. Jag öppnade boken och såg att texten var på napoletanska (originaltexten) på vänstersidorna och på italienska på högersidorna. Jag läste lite av början av ”Petrosinella”: En gravid kvinna äter persilja i jättens trädgård… Den boken vill jag ha, tänkte jag och den blev min. Lyriken stod högt upp, så den vänliga kvinnan klättrade upp på en stege och hämtade undan för undan ner böckerna till mig medan hon försäkrade mig om att jag fick ta mer än en bok. Till sist valde jag en bok med dikter av Salvatore Quasimodo. På ett bord i det lilla rummet stod en ask. Där la jag lite pengar, inte som betalning, utan som gåva. Och vi tackade och gick ut i eftermiddagshettan.