Under min tid i Trieste i augusti köpte jag en dag essäsamlingen ”Alfabeti” av Claudio Magris i boklådorna på Piazza Hortis. Jag började läsa i boken medan jag ännu var i Trieste, men skrev något gjorde jag inte förrän jag var tillbaka i Zagreb igen. Nu är det en vecka sedan min text publicerades i Hufvudstadsbladet och därför återvänder den till mig.
I den digra volymen ”Alfabeti” undersöker Claudio Magris i en rad essäer vad litteraturen, läsandet och skrivandet är. Han ställer på ett ofta lekfullt sätt frågor och låter sig själv eller andra besvara dem, och ibland är det någon annan som frågar. Boken börjar med barndomens äventyrsböcker av Salgari och hur läslusten väcktes och fortsätter sedan in i resonemang om vad som kan räknas som litteratur och om det går att undvika att sätta gränser utan att allt blir till ”ett pulver av detaljer”, men att gränserna också för till ”de stora glömda” som sedan måste få återfödas. Han rör sig likt en fjäril, från blomma till blomma, men längst bak i boken finns en tio sidor lång, tvåspaltig lista över författarnamn med sidhänvisningar (Tegnér, Esaias, 229).
Den första essän slutar med att en student i staden Xi’an frågar Magris vad man förlorar när man skriver. Om han svarar framgår inte, men han tänker: ”Modig kafkaartad fråga. Och när man läser?” Inte oväntat talar han i boken också om Bibeln och dess sinnliga språk och en fransk adelsdam hörs beklaga sig över att ”den Helige Ande skriver så illa”. Magris definierar hennes sätt att läsa som frukten av ”en raffinerad och steril smak” som inte medger en förståelse av denna ”heliga köttslighet”.
Kafka menar enligt Magris att en bok ”måste vara som ett knytnävsslag”. Emily Brontës ”Svindlande höjder” fick en gång Magris att tänka på detta och han skriver att romanen är ”ett omskakande mästerverk av olust, frånstötande och poetiskt oemotståndligt”. Och i kapitlet om E.T.A. Hoffmann talar han utifrån några ord av författaren Javier Marías om litteraturens frihet om man jämför med religion och filosofi. Den får och ska visa på livets motsägelsefullhet, mörker och absurditet. Och Hoffmanns verk är ”denna enorma skuggzon och samtidigt den svaga flamman som tillåter oss att se mörkret”.
Det finns också en text om vredens plats i litteraturen och religionerna. ”Iliaden” öppnar med ett utrop om Achilles’ vrede och i världsreligionerna har de tre ökenreligionerna ett tudelat förhållande till vreden – det finns hög och låg vrede – medan hinduismen, buddhismen och taoismen tar avstånd från vreden som sprungen ur en av människans illusioner. Under läsningen känner sig läsaren ofta inbjuden att fundera över det egna förhållandet till böckernas värld men också till tillvarons stup och höjder.
Och: ”Litteraturen, liksom gamen, kan leva på allt.”