Kategori: Litteratur

Det finns ett Österland som är närmare oss här i Västeuropa än den Främre Orient som ofta dominerar nyhetsflödet i vår tid.

Trots att majoriteten av de svenska bokläsarna fortfarande har blicken riktad mot den anglosaxiska eller ska vi säga angloamerikanska litteraturen, så verkar ett fokusskifte vara på väg, även om det nog kommer att ta tid innan vi är där. På den årliga bokmässan i Göteborg har två gånger under den allra senaste åren en speciell uppmärksamhet riktats österut. 2003 var det litteratur från Polen som var det stora temat på mässan och författare som Adam Zagajewski, Olga Tokarczuk och Andrzej Stasiuk kom att introduceras för en lite större svensk publik, en publik utanför den rena kännarkretsen. Och i höstas var det Litauens tur med författare som Sigitas Parulskis, Jurga Ivanauskaitė och Herkus Kuncius och efter det har den moderna litauiska litteraturen kommit att börja utvidga sin läsekrets i Sverige.

Också i Tyskland är normalläsarblicken främst riktad mot den engelskspråkiga världen om än inte i lika extrem grad som fallet är med de svenska läsarnas inriktning. Men vänder vi blicken mot Leipziger Buchmesse ser vi att det stora, sedan 1994 årligen återkommande, bokpriset där är ett pris för ”stärkande av de alleuropeiska relationerna”. Det som främst åsyftas med formuleringen är ett närmande mellan det gamla Västeuropa och Central- och Östeuropa. Förra årets pris gick till Slavenka Drakulić för hennes bok ”Inte en fluga förnär”, som skildrar ondskans banalitet som det stora motivet i 1900-talets Europa. Och årets pris gick till den ukrainske författaren Jurij Andruchovytj för romanen ”Tolv ringar” (finns ännu inte i svensk översättning) för dess ”konstfulla blandning av myt och magi, som en berättelse om ett samhälle i förvandling, en berättelse som öppnar ögonen för kontinentens glömda mitt”. I Göteborg i höstas var Andruchovytj för övrigt också på plats – han talade då om sin bok ”Mitt Europa”.

På årets Leipzigmässa gjorde Slavenka Drakulić och den ungerske författaren Péter Esterházy ett gemensamt framträdande i form av ett ”pristagarsamtal”. Esterházy fick den tyska bokhandelns fredspris 2004. Temat för samtalet var relationerna mellan Ungern och Kroatien, dels de båda ländernas gamla bindningar sedan dubbelmonarkins dagar dels dagens väl långt ytligare och lättare förhållanden med ett slags nyvaknad nyfikenhet som huvudingrediens. Naturligtvis får de båda författarnas gemensamma erfarenhet av ett liv under kommunismen sin plats i samtalet. Drakulić berättar scener från sin barndom då den kommunistiska personkulten frodades, om hur hon som liten flicka föreställde sig de blomstersmyckade Titoporträtten som besläktade med katolska helgonbilder. Och Esterházy talar om människor i diktaturer som evigt omogna – ”det finns ingen ansvarskultur i en diktatur”, säger han. För mig som svensk åhörare var det uppfriskande och spännande att lyssna till ett sådant här storeuropeiskt samtal utan något som helst svenskt perspektiv. Drakulić och Esterházy gav varandra också små skämtsamma tjuvnyp som hämtade sin näring ur deras gemensamma centraleuropeiska vetande och myter.

Jag missar tyvärr allt utom slutet av den tjeckiska författarinnan Petra Hůlovás framträdande med romanen ”Cirkus Les Mémoires”, men jag får ändå med mig ett intryck av hur den här boken är eller kan vara, vad den kan innehålla för slags stoff: en splittad enhet, rörelse, en envis trots-allt-rörelse, cirkuslamadjur som lider men trampar på, människor som kämpar sig vidare, en handling insvept i ett kraftfullt språkligt sug. Medan Mirko Kraetsch läser de sista sidorna i romanen i tysk översättning sitter Petra Hůlová bredvid och gör lite miner och ser väldigt ung ut.

Katja Lange-Müller lyckas jag inte alls höra, trots att jag satt upp ett av hennes framträdanden på min lista: ”Gammal kärlek – nytändning? Tyska språket i Europa”. I alla fall hittar jag hennes bok ”Die Enten, die Frauen und die Wahrheit” (Ankorna, kvinnorna och sanningen). Jag börjar läsa lite i den redan inne i Messebuchhandlung. Den första lilla berättelsen ”Moskva, spår och följeslagare” börjar så här:

Svårt är det, men härligt – att vandra genom Moskva, särskilt på vintern. Ett äventyr för den inte längre nyktra (ingenstans smakar vodkan bättre än här och aldrig bättre än på vintern), inte längre unga och av åtminstone dessa två orsaker inte helt balanssäkra kvinna på de oräfflade sulorna till sina lågskor. Hon, alltså den här gången jag, kan när som helst falla på näsan;

Platsen – Moskva – är också i denna text östligt belägen, men ljuset kommer kanske inte just från öster utan ifrån det dramatiska perspektiv som en sådan här hastig djupblick in i den åldrande men ännu inte gamla kvinnans värld kan ge: inte helt balanssäker, men vem kan välta henne mer än hennes egna felsteg?

Jag lämnar Lange-Müller där hon står i högst tillfällig balans i ”livets lågskor” och återvänder till Andruchovytj och läser det tacktal han höll efter att han mottagit årets stora alleuropeiska pris. Hans tal är fyllt av bitterhet för att hans land Ukraina egentligen inte alls släpps in i Europa. Hans hemland är fortfarande utanför gemenskapen och inget tyder på att européerna på allvar vill släppa in ukrainarna i värmen. Andruchovytjs tal kastar också ett ironiskt ljus över priset. Här är ett litet utdrag ur talet:

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

I det här talet hör vi en röst som brinner, en röst från den andra sidan. För även om Västeuropa så smått börjat blicka österut mot länder som Polen, Tjeckien, Ungern och även Litauen, så finns det fortfarande en gräns som man ogärna korsar och jämför man Andruchovytjs ord i talet med till exempel Stasiuks position sådan Mateusz Hartwich framställer den, så är det inte svårt att se hos vem det största allvaret står att finna:

Allt som är nytt och ”europeiskt” vänder han sig emot. Allra helst skulle han vilja införliva de förfallna byarna, de magra korna, de sorgliga alkoholisterna och de smutsiga barnen i sitt privata ”Stasiuk-reservat”. Men han säger också: ”… jag smider nu planer om ett sånt här reservat och om invånarna i de här städerna och byarna skulle få reda på det, skulle de helt enkelt sparka mig i arslet”.

Kanske skulle det inte räcka med en spark i arslet… Kan Stasiuk tänka och tala som han gör här för att Polen inte längre är utanför? Och kommer Andruchovytj att ändra röstläge om Ukraina kommer över gränsen? Eller viktigare: Kommer Ukraina att släppas in i Europa?

 

De av Jurij Andruchovytjs essäer som finns samlade under titeln ”Das letzte Territorium” (2003) (på ukrainska har de inte utgivits under en hatt) bildar tillsammans ett slags dynamisk karta över Ukraina genom tiderna – Ukraina som Österland, Ukraina som västlig utpost, Ukraina i genomskärning, Ukraina som centrum med ibland genomskuren mitt, Ukraina som början, slut, då, nu. Gränsland och mittens rike.

För Andruchovytj finns Ukrainas hjärta i Karpaterna eller strax nordost om bergskedjan. I essän ”Carpathologia Cosmophilica” möter vi först Karpaterna som gammal havsbotten, vi vandrar bland snäckor och fiskskelett från urtid, men bland dessa ligger också patronhylsor från första världskriget. Vi möter huzulerna:

I denna värld lär man svårligen kunna finna en mera jordisk musik än huzulernas. När det gäller biologisk spännkraft, kroppslighet och erotik, så är det väl bara den rumänska musiken som är jämförbar. Eller zigenarnas. Eller goralernas. Ellers magyarernas. Eller slovakernas. Eller lemkernas.

Här i Karpaterna lever folkslag vid folkslag, men kanske inte så länge till: ”Det verkar som om den huzuliska musiken fortfarande finns, även om den kan vara försvunnen redan imorgon.”

Karpatervärlden har inte bara horisontella förbindelser med det som finns omkring den, också den vertikala axeln är kraftigt utvecklad och den axel som skär igenom tiden. Andruchovytj berättar om en tiotusensidig astrologisk traktat – avfattad på den bukovinska varianten av högtyska – som förbinder Karpaterna med stjärnhimlen:

Karpaterna – det är en stor klammer som håller samman delar av tillvaron som hotar att falla isär i kaos. Karpaterna – det är en stor seismisk ansträngning, en zon där det råder speciella krafter och spänningar. Karpaterna skiljer territorier, men förbinder på det kosmiska planet.

Andruchovytj serverar läsaren Karpaterna nästan som ett berusningsmedel. Bergskedjan lösgör sig liksom under textens gång från jordytan och galopperar iväg upp mot himlarna alltmedan huzulernas vilda musik ruskar sin krusiga man och genljuder över den urtida havsbottnen.

I essän ”Das Stadt-Schiff” stiger läsaren vid berättarens hand ner från bergen och träder in i staden Lviv. Här möts vi av en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför våra blickar. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. Fast Andruchovytj verkar snarast se något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men nog finns det ändå – också? – något förbindande i det. Och kanske gör det det för Andruchovytj också. Ja, så är det nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här. Sedan överraskar han med att kalla Lviv för Venedigs antipod:

Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.

Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och räknar upp och räknar upp. Och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”

För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva, som vilade på valar eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.

I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, får vi veta. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.

En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.

Han säger att idén om att de olika kulturerna skulle kunna följa på varandra eller lagras på varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrićs bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.

Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödsskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”

En av texterna i boken bär den hemlighetsfulla titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller mormor – vilket det är går inte att utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…

Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendhatt.

Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det faktum att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.

Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germanismer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad tycks om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.

Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzuliske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnaden à la Svejk”.

Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner. ”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”

Andruchovytjs hemstad Stanislau dyker också upp i den korta essän ”Das Stanislauer Phänomen”. Detta fenomen består i korthet i stadens dubbelnatur – staden är två städer. Det gamla Stanislau finns som en vålnad i den nutida och lätt förkomna staden Ivano-Frankivsk, en stad full av modernt förfall, ung ålderdom. Det gamla Stanislau är som en bild av detta märkliga fenomen som har med tiden att göra, som vi känner så väl, men som är så svårt att förstå, det gamla Stanislau är i kraft av sin ålder ungt, eftersom världen var yngre när Stanislau stod i blom.

I flera av essäerna mot slutet av boken ställs underförstått eller öppet frågan om Ukraina verkligen finns och vari det ukrainska egentligen består. Den östra delen Donbas hakas i tanken än på än av – Andruchovytj ser den som en präglande faktor, präglande i kraft av sin passivitet och limbokaraktär:

Tills idag har ingen separation blivit verklighet och tills vidare har ingen arbetar- och bonderepublik utropats i Donbas eller Novorossija. I stället hände något enligt min mening mycket värre: de har stannat inom den ukrainska staten och bestämmer där de facto den samhällspolitiska situationen.

Tjernobylkatastrofen skildras på ett sätt som gör att man ställs inför den på ett helt nytt sätt, som om det vore första gången man hörde talas om den: ”Med atomutbrottet trängde det eviga in i det timligas sfär, som ett tecken på något helt annats närvaro.”

Andruchovytj berättar om hur det var strax före olyckan, om vårens ankomst, om de härliga dagarna i slutet av april. Sedan går han över till att försöka beskriva hur människorna reagerade direkt i anslutning till katastrofen:

Om man vill förstå våra reaktioner, måste man göra klart för sig, vad det betyder att vara rädd för vinden, att vara rädd för regnet, för det nya gröna gräset, för ljuset. Redan under de första majdagarna genomlevde många av oss den omedelbara närheten av en ny död – en död som vi inte kunde höra eller se, en ”inåtväxande” död, som bredde ut sig överallt, i vattnet och i luften, som flyttade in i husen och i människokropparna.

I essän ”Kleine intime Städtekunde” beskrivs Kiev som en icke-ukrainsk stad. Ukrainskan trängs bit för bit undan av ryskan och då hjälper det inte att en del ”ärkeukrainare” från den omkringliggande landsbygden invandrar till staden, det blir i stället dessa invandrare som förlorar sin ukrainska identitet i mötet med staden. Andruchovytj skildrar Kiev som en stad där det är mycket svårt att leva och ännu svårare att glädja sig.

Gigantiska strömmar av depersonaliserade människomassor, ömsesidigt misstroende, isolering, kampberedskap, aggression, brist på improvisationsbegåvning, brist på andliga glädjeämnen, avsaknad av lekfullhet i det ömsesidiga umgänget – allt detta vittnar om att Kievs invånare utgörs av en jättelik och kaotisk ansamling av människor som är främmande för varandra och inte har något att ge varandra.

Lviv däremot skildras trots allt förfall och alla sina olösliga problem på ett betydligt ljusare sätt, på ett försonligt sätt, ja, kanske med kärlek:

Lviv förlåter allt. För i en stor familj förekommer allt. Därför är det ingen avgrund utan en allmän grav, en gemensam jämmerdal, ett historiskt purgatorium, som flödar över av utdunstningen av mänsklig värme.

Den här essäsamlingen röjer en väg som leder till ett närmande till den ukrainska verkligheten. Ingenting blir egentligen lättbegripligt eller tillgängligt, men när man är inne i den här boken är det omöjligt att förneka Ukrainas existens eller att skjuta undan denna till Den Andra Sidan och efter att man har lagt ihop boken börjar Ukraina på allvar breda ut sig som oformlig form, som dragkamp mellan centrum och periferi, som köttslig och andlig verklighet. Efter mötet med de här platserna och de här tillstånden kan läsaren aldrig mera slå sig lös från medvetandet om att Ukraina finns här och att dess utsirade elefenbenshandtag Galizien sitter inkilat i Europas mitt.

När Miki och jag kom hem från stan igår märkte jag att dörrmattan tjocknat. Jag stod liksom högre än vanligt när jag låste upp dörren. Först tänkte jag ignorera det – det är så mycket som plötsligt byter skepnad – men så blev jag ändå lite nyfiken och lyfte på mattan och se där: ett tjockt vadderat paket! ”Är det det eller det?” tänkte jag. Det var det. ”Skimmelryttaren” eller mina skimmelryttare hade nått fram från det nordliga landet. Jag radade upp böckerna på olika sätt och gladde mig på nytt åt Walter Cranes underbara havshästar eller hästvågor. Det rätta omslaget till Theodor Storms brusande vildvackra verklighetssaga!

”Jag är en sådan som kan leka länge med vackra bilder”, tänkte jag, men när kvällen kom hade sagohästarna lagts till ro och jag ”skalade” med vana, oerhört vana, fingrar ännu ett granatäpple eller rättare sagt ett halvt för jag köper bara riktigt stora och varje kväll äter jag de röda pärlorna jag plockat fram ur en halva. Det är en speciell lycka att äta granatäpplen. Här heter de ”nar” fast många kallar dem ”šipak”, men det namnet delar de med det lilla oansenliga nyponet. När jag köper dem uppe på torget så låter jag ofta det ena namnet överrösta det andra enligt en sinnrik turordning. Nej, kanske inte särskilt sinnrik. Här är gårkvällens röda stenar.

Så blev det läggdags och läsdags. Miki sätter sig på täcket och iakttar mig med klokögon, kanske läser han min läsning. Jag läser två rader av Ivar Conradson, ja, det är just dem Miki också läser:

Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.

Härom dagen kom ”Skimmelryttaren” ut på Hasturs förlag. Det dröjer säkert innan boken som bok med blad och pärmar kommer hit till staden mellan berget och floden, men jag gläder mig förstås åt att det hela nu är i hamn. Under tiden är jag i min ”nya” översättartillvaro redan två böcker bort. Men nu är det den här det gäller.

Här är några rader ur förordet jag skrivit till den:

I sitt sista och kanske mest uppskattade verk ”Skimmelryttaren” låter Storm det övernaturliga om och om igen möta det detaljerat sakliga. Han var uppvuxen i ett landskap där genom århundraden mycket i tillvaron hade handlat om kampen för att skydda den landremsa där man levde, det land som havet om och om igen hotar att återerövra. Och som novellens början antyder hade Storm burit stoffet med sig länge, först under många år på ett mer omedvetet plan men så småningom på ett alltmer konkret sätt. I början av 1885 skriver han bland annat följande rader i ett brev till sin äldsta dotter: ”Nu spökar en vallsaga, som jag läste om som barn, i mig; men förstudierna är mycket krävande och invecklade.” För sitt novellprojekt använde han mer än femtio angivna källtexter om allt från vallbyggande och lagar och förordningar gällande detta till krönikor om katastrofer vid de återkommande stormfloderna. Dessutom lät han sig i detta vägledas av lantmätare och andra experter på området som exempelvis vännen Christian Eckermann. När det gäller de spöklika och kusliga elementen kan man också märka inflytandet från den av honom beundrade store romantikern, skräckromantikens mästare E.T.A. Hoffmann, men mycket kom från honom själv eller den egna läggningen, hans fascination för det oförklarliga, det som ligger bortom det vi ser. På samma gång var det muntliga draget i hans novellkonst hela tiden påfallande, inte minst i ”Skimmelryttaren”. Berättelserna kommer ur berättarens mun och detta blir extra tydligt genom ramberättelserna som samtidigt framkallar en känsla av pendlande mellan närhet och avstånd. ”Skimmelryttaren” har två ramar, en yttre som bara finns som början och en inre som ett par gånger bryter igenom eller avbryter det inre kärnförloppet. Berättaren sitter där nog så påtaglig i värdshuset vid vallen med tunga ylleförhängen framför fönstren och grogg på spisen, så det är svårt att inte ta honom på orden.

Och här ett litet stycke ur själva texten:

I februari i den ständiga frosten fann man lik som spolats mot land; ute vid det öppna havet på det frusna vadehavet hade de legat. En ung pratsam kvinna som varit med när man burit in dem till byn ställde sig framför gamle Haien och ropade: ”Tro inte att de såg ut som människor; nej, som marulkar! Så stora huvuden”, och hon höll händerna långt isär, ”svartglänsande och blanka, som nybakt bröd! Och krabborna hade gnagt på dem; och barnen skrek högt när de såg dem!”

För gamle Haien var detta inget nytt. ”De har väl drivit omkring i havet ända sedan november!” sade han lugnt.

Hauke stod tigande bredvid; men så snart han kunde smög han sig ut på vallen; det gick inte att avgöra om han ville leta efter fler döda eller om han drogs till skräcken som ännu måste ruva på platserna där de döda legat. Han sprang längre och längre bort, tills han stod ensam i ödsligheten där bara vindarna ven över vallen; där ingenting fanns utom de klagande rösterna från de stora snabbt förbijagande fåglarna; till vänster om honom var det tomma vida marsklandet, på andra sidan den oöverskådliga stranden med den nu av isen skimrande vadehavsytan; det var som om hela världen låg försänkt i vit död.

Hauke blev stående uppe på vallen och hans skarpa blick svepte hit och dit; men några fler döda kunde han inte se; bara där de osynliga strömmarna rörde sig under isen, höjde och sänkte sig isytan i böljande linjer.”

°°°

Förlaget Hastur är ett litet djärvt förlag vars utgivning är väl värd att utforska.

Ute är det mörkt och blötsnön som föll inatt har töat bort och jag vänder blicken inåt. Jag håller sedan surkålskatastrofen på julaftonen på med ett läsprojekt som på ett lämpligt sätt överstiger min förmåga men ändå inte helt. Jag läser boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”, det har jag redan sagt en gång och också att den är översatt från ungerskan och innehåller ungerska reseskildringar från 1800-talet som beskriver Rijeka med omnejd.

I boken finns två texter av Lajos Kossuth (advokat, politiker och under en period premiärminister i Ungern – resten må den intresserade slå upp själv) och jag har läst den som bär rubriken ”Pismo supruzi” (brev till hustrun) från 1845. Mellan detaljerade beskrivningar av staden och omgivningarna dyker gång på gång tilltalet ”min ängel” upp och jag kommer varje gång på mig själv med att undra hur det kan låta på ungerska. Ungefär en sida i boken handlar om en båtutflykt till Bakar och eftersom jag har ett alldeles särskilt förhållande till den där märkliga lilla staden inne i den djupa mörka viken, min inte längre hemliga industriromantiska dröm, så skärptes min uppmärksamhet när jag kom till den sidan och jag drog som en symbolisk gest på mig den där tröjan som (genom Evas försorg) längst ner på ryggen bär texten ”O Bakre, o Bakre, laku noć” (Åh Bakar, åh Bakar, godnatt).

Kossuth kommer dit sjövägen i festligt och glatt sällskap och han kommer så småningom att på casinot där äta en snabb ”italiensk frukost” bestående av prosciutto, majsskorpor (?), fikon och andra sydfrukter till ett vin från trakten. Men jag vill visa er raderna som rör ankomsten från havet:

Iz Kraljevice smo veslali u Bakar. Bakarski zaljev sliči dubokoj udolini koju, osim lijepog izlaza na more, okružuju zastrašujuće gole stijene; suprotno od ulaza u zaljev, na planinskom obronku, iznad razine mora postupno se izdiže Bakar; sličan amfiteatralni prizor još nikada nisam vidio.

(Från Kraljevica rodde vi till Bakar. Bakarbukten är som en djup dalgång som förutom att vara en vacker öppning mot havet också är omgiven av skrämmande kala klippor; på bergssluttningen mitt emot inloppet till bukten höjer sig Bakar steg för steg över havets yta; en sådan amfiteatralisk anblick har jag aldrig någonsin upplevt.)

Det här med amfiteatern har jag aldrig tänkt på förr även om jag har tänkt många tankar om Bakar, så jag lägger den bilden till de andra och fortsätter att drömma drömmen om Bakar, denna mörka skrovliga pärla.