Kategori: Litteratur

När Miki och jag kom hem från stan igår märkte jag att dörrmattan tjocknat. Jag stod liksom högre än vanligt när jag låste upp dörren. Först tänkte jag ignorera det – det är så mycket som plötsligt byter skepnad – men så blev jag ändå lite nyfiken och lyfte på mattan och se där: ett tjockt vadderat paket! ”Är det det eller det?” tänkte jag. Det var det. ”Skimmelryttaren” eller mina skimmelryttare hade nått fram från det nordliga landet. Jag radade upp böckerna på olika sätt och gladde mig på nytt åt Walter Cranes underbara havshästar eller hästvågor. Det rätta omslaget till Theodor Storms brusande vildvackra verklighetssaga!

”Jag är en sådan som kan leka länge med vackra bilder”, tänkte jag, men när kvällen kom hade sagohästarna lagts till ro och jag ”skalade” med vana, oerhört vana, fingrar ännu ett granatäpple eller rättare sagt ett halvt för jag köper bara riktigt stora och varje kväll äter jag de röda pärlorna jag plockat fram ur en halva. Det är en speciell lycka att äta granatäpplen. Här heter de ”nar” fast många kallar dem ”šipak”, men det namnet delar de med det lilla oansenliga nyponet. När jag köper dem uppe på torget så låter jag ofta det ena namnet överrösta det andra enligt en sinnrik turordning. Nej, kanske inte särskilt sinnrik. Här är gårkvällens röda stenar.

Så blev det läggdags och läsdags. Miki sätter sig på täcket och iakttar mig med klokögon, kanske läser han min läsning. Jag läser två rader av Ivar Conradson, ja, det är just dem Miki också läser:

Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.

Härom dagen kom ”Skimmelryttaren” ut på Hasturs förlag. Det dröjer säkert innan boken som bok med blad och pärmar kommer hit till staden mellan berget och floden, men jag gläder mig förstås åt att det hela nu är i hamn. Under tiden är jag i min ”nya” översättartillvaro redan två böcker bort. Men nu är det den här det gäller.

Här är några rader ur förordet jag skrivit till den:

I sitt sista och kanske mest uppskattade verk ”Skimmelryttaren” låter Storm det övernaturliga om och om igen möta det detaljerat sakliga. Han var uppvuxen i ett landskap där genom århundraden mycket i tillvaron hade handlat om kampen för att skydda den landremsa där man levde, det land som havet om och om igen hotar att återerövra. Och som novellens början antyder hade Storm burit stoffet med sig länge, först under många år på ett mer omedvetet plan men så småningom på ett alltmer konkret sätt. I början av 1885 skriver han bland annat följande rader i ett brev till sin äldsta dotter: ”Nu spökar en vallsaga, som jag läste om som barn, i mig; men förstudierna är mycket krävande och invecklade.” För sitt novellprojekt använde han mer än femtio angivna källtexter om allt från vallbyggande och lagar och förordningar gällande detta till krönikor om katastrofer vid de återkommande stormfloderna. Dessutom lät han sig i detta vägledas av lantmätare och andra experter på området som exempelvis vännen Christian Eckermann. När det gäller de spöklika och kusliga elementen kan man också märka inflytandet från den av honom beundrade store romantikern, skräckromantikens mästare E.T.A. Hoffmann, men mycket kom från honom själv eller den egna läggningen, hans fascination för det oförklarliga, det som ligger bortom det vi ser. På samma gång var det muntliga draget i hans novellkonst hela tiden påfallande, inte minst i ”Skimmelryttaren”. Berättelserna kommer ur berättarens mun och detta blir extra tydligt genom ramberättelserna som samtidigt framkallar en känsla av pendlande mellan närhet och avstånd. ”Skimmelryttaren” har två ramar, en yttre som bara finns som början och en inre som ett par gånger bryter igenom eller avbryter det inre kärnförloppet. Berättaren sitter där nog så påtaglig i värdshuset vid vallen med tunga ylleförhängen framför fönstren och grogg på spisen, så det är svårt att inte ta honom på orden.

Och här ett litet stycke ur själva texten:

I februari i den ständiga frosten fann man lik som spolats mot land; ute vid det öppna havet på det frusna vadehavet hade de legat. En ung pratsam kvinna som varit med när man burit in dem till byn ställde sig framför gamle Haien och ropade: ”Tro inte att de såg ut som människor; nej, som marulkar! Så stora huvuden”, och hon höll händerna långt isär, ”svartglänsande och blanka, som nybakt bröd! Och krabborna hade gnagt på dem; och barnen skrek högt när de såg dem!”

För gamle Haien var detta inget nytt. ”De har väl drivit omkring i havet ända sedan november!” sade han lugnt.

Hauke stod tigande bredvid; men så snart han kunde smög han sig ut på vallen; det gick inte att avgöra om han ville leta efter fler döda eller om han drogs till skräcken som ännu måste ruva på platserna där de döda legat. Han sprang längre och längre bort, tills han stod ensam i ödsligheten där bara vindarna ven över vallen; där ingenting fanns utom de klagande rösterna från de stora snabbt förbijagande fåglarna; till vänster om honom var det tomma vida marsklandet, på andra sidan den oöverskådliga stranden med den nu av isen skimrande vadehavsytan; det var som om hela världen låg försänkt i vit död.

Hauke blev stående uppe på vallen och hans skarpa blick svepte hit och dit; men några fler döda kunde han inte se; bara där de osynliga strömmarna rörde sig under isen, höjde och sänkte sig isytan i böljande linjer.”

°°°

Förlaget Hastur är ett litet djärvt förlag vars utgivning är väl värd att utforska.

Ute är det mörkt och blötsnön som föll inatt har töat bort och jag vänder blicken inåt. Jag håller sedan surkålskatastrofen på julaftonen på med ett läsprojekt som på ett lämpligt sätt överstiger min förmåga men ändå inte helt. Jag läser boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”, det har jag redan sagt en gång och också att den är översatt från ungerskan och innehåller ungerska reseskildringar från 1800-talet som beskriver Rijeka med omnejd.

I boken finns två texter av Lajos Kossuth (advokat, politiker och under en period premiärminister i Ungern – resten må den intresserade slå upp själv) och jag har läst den som bär rubriken ”Pismo supruzi” (brev till hustrun) från 1845. Mellan detaljerade beskrivningar av staden och omgivningarna dyker gång på gång tilltalet ”min ängel” upp och jag kommer varje gång på mig själv med att undra hur det kan låta på ungerska. Ungefär en sida i boken handlar om en båtutflykt till Bakar och eftersom jag har ett alldeles särskilt förhållande till den där märkliga lilla staden inne i den djupa mörka viken, min inte längre hemliga industriromantiska dröm, så skärptes min uppmärksamhet när jag kom till den sidan och jag drog som en symbolisk gest på mig den där tröjan som (genom Evas försorg) längst ner på ryggen bär texten ”O Bakre, o Bakre, laku noć” (Åh Bakar, åh Bakar, godnatt).

Kossuth kommer dit sjövägen i festligt och glatt sällskap och han kommer så småningom att på casinot där äta en snabb ”italiensk frukost” bestående av prosciutto, majsskorpor (?), fikon och andra sydfrukter till ett vin från trakten. Men jag vill visa er raderna som rör ankomsten från havet:

Iz Kraljevice smo veslali u Bakar. Bakarski zaljev sliči dubokoj udolini koju, osim lijepog izlaza na more, okružuju zastrašujuće gole stijene; suprotno od ulaza u zaljev, na planinskom obronku, iznad razine mora postupno se izdiže Bakar; sličan amfiteatralni prizor još nikada nisam vidio.

(Från Kraljevica rodde vi till Bakar. Bakarbukten är som en djup dalgång som förutom att vara en vacker öppning mot havet också är omgiven av skrämmande kala klippor; på bergssluttningen mitt emot inloppet till bukten höjer sig Bakar steg för steg över havets yta; en sådan amfiteatralisk anblick har jag aldrig någonsin upplevt.)

Det här med amfiteatern har jag aldrig tänkt på förr även om jag har tänkt många tankar om Bakar, så jag lägger den bilden till de andra och fortsätter att drömma drömmen om Bakar, denna mörka skrovliga pärla.

Nu har jag avslutat läsningen av ytterligare en av de av Fulvio Tomizzas böcker som berättar om Istrien. Förra våren läste jag ”La miglior vita” och jag börjar nu med ett citat ur den boken:

Erano figli e pronipoti di una gente che soltanto a partire dalla mia giovinezza aveva appreso di essere italiana o di essere slava e che poi un intrecciarsi di animosità e di istigazione, apertesi proprio con quella scoperta forzata, con quella scelta ugualmente imposta, aveva obbligato a riconfermare la prima fede oppure a smentirla.

(De var barn och barnbarnsbarn till ett folk som först vid tiden för min ungdom hade fått lära sig att de var italienare eller slaver och att sedan genom en härva av fiendskap och provokationer som uppstått just på grund av denna påtvingade upptäckt, av detta konstlade val hade tvingats att bekräfta sin första tro eller att förneka den.)

Igår kväll läste jag ut ”Materada” som är Tomizzas första roman och den handlar om hur många istrier (åtminstone de som talade någon form av italienska, men inte bara de) av en rad omständigheter tvingades lämna sina hemtrakter. Jag aktar mig för att säga mer eftersom jag vet att detta ännu är en obearbetad fråga i landet där jag lever.

I ”Materada” är Tomizza precis som i ”La miglior vita” närmare människorna än man ofta är när man försöker återge historiska förlopp. Han är inne i dem och vet just så mycket och just så lite om deras tankar och handlingar som en människa brukar veta eller inte veta om sig själv. Om man tittar väldigt noga och länge på en händelsekedja så ser man ungefär lika mycket som när man ser in i någons ögon när näsorna snuddar vid varandra. Vetandet skjuts i bakgrunden och där får det irra eller vara säkert allt efter de inre impulsernas krafter. Framför och över allt annat står ett slags hjälplös upplevelse av ett skeende som rullar fram obegripligt och omöjligt att hejda och en vag, kanske förtvivlad, önskan om att det ska bli stilla, att rörelsen ska upphöra. Jag tänker inte berätta någonting utan i stället låta er möta bröderna Francesco och Berto strax innan de lämnar sin by:

Dal mare veniva su un po’ di tramontana e portava con sé il profumo della terra arata: profumo di terra rossa, che non se ne trova un altro eguale.

Mio fratello respirò a pieni polmoni, poi abbassò la testa e disse: ’Partiamo, Franz. Saremo sempre dei disgraziati, come quegli altri. Partono proprio adesso che la campagna si fa ogni giorno più bella. Te la ricordi un’annata così?’

("Från havet kom en svag nordlig vind som bar med sig doften av nyplöjd jord: doften av den röda jorden, en doft som inte har sin like någonstans.

Min bror tog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och sa: ’Vi ger oss av, Franz. Vi kommer alltid att vara arma krakar, som de andra. De ger sig iväg just nu när markerna blir vackrare från dag till dag. Har du någonsin varit med om en sådan årgång?’”)

°°

Här bryter jag och hoppar ner en halv sida:

°°

’Allora domattina sono a Umago.’

Aggiogammo i manzi e tornammo verso casa.

Era già l’avemaria e le campane suonavano. A quelle di Buje avevano risposto subito quelle di Verteneglio e di Carsette, poi la nostra di Materada poi quelle di Petrovia e San Lorenzo. Come tante altre mai volte io tenevo l’aratro alzato perché non urtasse nelle pietre, Berto fischiava cacciando avanti le bestie.

(”’Då är jag i Umago imorgon bitti.’

Vi spände för oxarna och vände hemåt.

Aftonringningen ljöd redan över landet. Klockorna i Buje fick svar från dem i Verteneglio och Carsette och sedan svarade våra i Materada och sedan de i Petrovia och San Lorenzo. Som så många gånger förr höll jag plogen upplyft så att den inte skulle slå emot stenarna, Berto visslade och drev djuren framåt.”)

Jag valde de här styckena för att de andas de känslor som rör sig i bröderna denna kväll, och för landskapets skull och för ortnamnens poesi.

Någonstans i urtiden, på andra sidan surkålsfloden, publicerades den här texten i Hufvudstadsbladet. Nu har jag fiskat in den och jag lägger den här:

Att läsa Hanna Krall: Du knackar på en dörr, någon du nätt och jämnt kan skymta gläntar på den inifrån och räcker dig en ögonbindel som du själv får binda för dina ögon. Nu kan du gå in. Om du undrar över bindeln får du snart veta att du bär den för att du ska få ett djupseende. Du bär den för att känna igen dig i Hanna Kralls värld även om allt ser annorlunda ut just den här gången. Som alla andra gånger.

I titeln till den här boken finns ordet ”synapser” och om synapser har jag läst att de är kontaktställen mellan nervceller. ”Maria H:s synapser” är enligt texten på försättsbladet ”berättelsen om Maria Twardokęs-Hrabowskas minnen och ominnen (baserad på hennes hundratals, kanske tusentals brev till mig) och även om Maria Hrabowskas (baserad på hennes hågkomster)”. Betyder det att det är en bok om minnets samspel med glömskan? Jag läser någon annanstans att det är ”nödvändigt att neurotransmittorn försvinner från det synaptiska gapet för att möjliggöra att en ny signal kan vidarebefordras”. Kanske betyder det att glömskan bereder plats för minnet. Glömskan är det blad som minnet skriver på.

I bokens nu befinner vi oss i Amerika, ett ganska abstrakt Amerika med namnen Massachusetts och New York ibland fladdrande förbi. Alla de verkliga platserna med doft och skugga är i Polen under andra världskriget och tiderna därefter. Hanna Krall visar oss på nytt glimtar ur judiskt liv i Polen och hennes egen stympade uppväxt finns också där inne. Gettot finns där och lägren.

Tre personer står i berättelsens mitt: en svärmor, en mor och en son; kvinnorna heter Maria som de inte så sällan gör hos Hanna Krall – därför kan ibland andra Marior skimrar igenom de tunna bladen – och sonen har inget namn, möjligen för att han inte kan veta det. Han är autistisk och talar inte men han kan läsa och uttala ord. Ingen vet vad han förstår eller vilka upplevelser han förbinder med vad, även om hans mor ibland tycker sig ana något.

Boksidornas vida vita delar visar oss kanske glömskans vidsträckthet. Tecknen kämpar ihärdigt och oavlåtligt för minnena, också för minnet av det som snart ingen längre kan minnas. Minnena är allt, även de bortglömda. Därför måste vi läsa om svärmoderns minnen från Zamenhofgatan från tiden innan alla där släpades bort. Varje avsnitt börjar med orden ”där fanns”, här och var är hotet redan insprängt:

”Där fanns en mejeriaffär. Ägarinnan, Fajga Buki, brukade förlänga öppettiderna. Det blev hon fälld för.
Där fanns ett kolupplag. Ägaren, Lejbuś Kupferman, höjde kolpriset. Det blev han fälld för.
Där fanns Regina Sochaczewskas korsettateljé.”

Kapitlet klingar ut med den skimrande raden: ”Där fanns en värld.”

Den äldre Maria, ”fru Maria” kallar henne svärdottern, jagas av undflyende, grumliga minnen från gettot i Warszawa. Hon kommer inte ihåg:

”hur hennes mor dog.
Det är inte alls så att hon inte vet, för hon har vetat en gång, hon minns bara inte.
Ena gången säger hon att hon dog i hjärtinfarkt vid porten till gettot.”

Minnesbilderna i svärmoderns huvud skjuts in i varandra och moderns död glider in i ständigt andra sammanhang:

”De levde ännu en tid, och sedan dog alla – mormor, mor, moster Ania och mosterns lilla flicka. Och mosterns olämpliga man.
Hennes svärmor minns inte hur de dog.”

Ja, då och då nämns den här olämpliga mannen på bokens sidor och varje gång, utom den sista, blir detta omnämnande till en påminnelse om den sorgfria tiden före katastrofen, en tid då det fanns kärlek, otrohet och vackra mostrar, en tid då sådant hade någon betydelse. Rummet i boken blir varmt och vardagsnära när den olämplige nämns.

Den äldre Maria befann sig i ett av tornen i World Trade Center den dag då terrorattacken genomfördes. Hon greps inte av panik, hon följde den ordnade strömmen nerför de många trappstegen från den högt belägna våning där hon befunnit sig. Hon såg att de flyende bildade ett slags kolonn. Hon hade gått i en kolonn förr: Kolonn blir till kolonn. Om hon överlevt en gång kanske hon kan överleva en gång till. Eller inte, tänker hon också.

Den yngre Maria, svärdottern, tvingas ibland av tankarna tillbaka till de olika fängelser hon suttit i för sitt samröre med fackföreningen Solidarność under 1980-talet. Men oftare går hennes minne till det för henne förlorade polska landskapet. Hon ser blommor som kungsljus, malva och pion och hon minns smaken av brödet från Ligota och farmors smör och doften av ramslök vid Pogoriasjöarna. I sina brev till det gamla hemlandet skriver hon om platser i Polen, om fåglar hon minns från sitt polska liv, om drömmar hon drömt om ett skåp där.

Vardagen med sonen, som vet och inte vet, löper genom hela boken som en svårframkomlig väg och moderns kamp är ständigt närvarande, varje framsteg om än aldrig så litet ger ljus och hopp i det som i objektivitetens ögon ser ut som absolut mörker. Någonstans i boken får vi veta att han är 26 år. Länge trodde jag att han var ett ganska litet barn. Om vardagarna förs han med en minibuss till en plats där han ska hållas sysselsatt. ”Ibland rättar han numret på registreringsskylten till minibussen som tar honom till övningarna.” Och modern undrar vad som ska hända honom när föräldrarna är borta.

Svärmodern kämpar med minnena och glömskan och hon sväljer en dag fem eller sex tabletter, fast kanske gjorde hon inte det. I alla fall överlever hon. Modern hämtar hemliga krafter i läsningen. En gång hade hon legat gipsad upp till bröstkorgen i sex veckor. Det var då hon vant sig vid att läsa och läsningen blir hennes följeslagare och världsförklarare: ”Hon är den som har läst om tidens hemlighet och som alldeles nyss skrivit att hennes son är vilsen. Som har skrivit ordet ’son’.” Hon har läst att ”allt som sker är en slump och all lycka tur”.

Just innan jag ska lämna Hanna Kralls rum glider ögonbindeln av och jag snuddar vid orden på försättsbladet. Vilken Maria är det som skrivit breven? Och vems synapser syftar titeln på? Mina egna glappar otvetydigt och jag är på nytt utan djupseende. Nu är det din tur att gå in, var noga med bindeln.

°°°°°°

Hanna Krall
Maria H:s synapser, 2021
(Synapsy Marii H., 2020)
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz