Kategori: Litteratur

En dikt av den ukrainske poeten Serhij Zjadan (översättning Ullmar Qvick)

Alltså ska jag tala om det:
om en demons gröna öga på den lysande himlen.
Ett öga som blickar ned mot
ett sovande barn.
Ögat på ett missfoster vars
upphetsning ersätter fruktan.
Alltsammans började med musik,
med ärr som blev kvar efter sånger,
som jag hörde på bröllop om hösten med andra jämnåriga.
Vuxna var de som gjorde musik.
Vuxenhet betydde detta –
förmågan att kunna spela musik.
Som om någon ny klang,
som innebär lycka 
kommer in i rösten.
Ack om denna talang är
medfödd hos män:
att vara både jägare och sångare.
Musiken är karamellen i
kvinnans andning,
det tobaksdoftande håret på män som dystert
gör sig redo för ett knivslagsmål
med demonen
som just ödelagt bröllopet.
Musik bortom kyrkogårdsmuren.
Blommor som växer ur
kvinnors fickor,
skolbarn som kikar in
i dödens kammare.
De mest upptrampade stigarna
leder till kyrkogården och vattnet. 
Du gömmer bara det dyrbaraste
nere i jorden –
vapnet som mognar i vrede,
porslinshjärtan från föräldrar, de kommer att ljuda
likt sånger från en skolkör.
Jag kommer att tala om det –
om orons blåsinstrument, 
om bröllopsceremonin lika
minnesvärd
som intåget i Jerusalem.
Sätt psalmens avbrutna rytm
av regn 
under ditt hjärta.
Män som dansar som om de
skulle släcka stäppbränder
under stövlarna.
Kvinnor som håller fast sina män i dansen
som om de inte vill låta dem
gå ut i krig.
Östra Ukraina, slutet av 
det andra millenniet.
Världen mitt inne i
musik och eld. 
I mörkret hörs ljudet från
flygfiskar och sjungande djur.
Under tiden har nästan alla de
som gifte sig då dött. 
Under tiden har föräldrarna
till människor i min ålder dött. 
Under tiden har nästan alla
hjältar dött.
Himlen veckar ut sig, lika bitter som i Gogols noveller.
Den genljuder, sången från dem
som bärgar skörden.
Den genljuder, musiken från dem
som fraktar stenar från fälten.
Den genljuder, det upphör inte. 

Sjöjungfrun

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.

°°

Det här är en dikt av Natalka Bilotserkivets i översättning av min vän Lev Hrytsyuk + lite gemensamt pillande med orden av dig och mig, inget viktigt kanske men det gav oss glädje när vi gjorde det.

Och bilden är lånad ur mitt liv och floden är en annan.

Den här dagen av varma vårvindar och märkliga minnesglimtar vill jag se över vad jag läst hittills i år. Ja, böckerna jag översätter tar jag inte med – för att jag inte gör det. Nå, i början av januari avslutade jag ”Materada” av Fulvio Tomizza. Min Tomizza-läsning är en del av mitt försök att förstå den istriska frågan eller frågan om hur och varför nästan alla italiensktalande istrier försvann från halvön, men jag läser honom också för hans egenartade sätt att berätta. I ”Materada” är han precis som i ”La miglior vita” närmare människorna än man ofta är när man försöker återge historiska förlopp. Han är inne i dem och vet just så mycket och just så lite om deras tankar och handlingar som en människa brukar veta eller inte veta om sig själv. Om man tittar väldigt noga och länge på en händelsekedja så ser man ungefär lika mycket som när man ser in i någons ögon när näsorna snuddar vid varandra. Vetandet skjuts i bakgrunden och där får det irra eller vara säkert allt efter de inre impulsernas krafter. Framför och över allt annat står ett slags hjälplös upplevelse av ett skeende som rullar fram obegripligt och omöjligt att hejda och en vag, kanske förtvivlad, önskan om att det ska bli stilla, att rörelsen ska upphöra. Jag vill här helt kort låta er möta bröderna Francesco och Berto strax innan de lämnar sin by:

Dal mare veniva su un po’ di tramontana e portava con sé il profumo della terra arata: profumo di terra rossa, che non se ne trova un altro eguale.

Mio fratello respirò a pieni polmoni, poi abbassò la testa e disse: ’Partiamo, Franz. Saremo sempre dei disgraziati, come quegli altri. Partono proprio adesso che la campagna si fa ogni giorno più bella. Te la ricordi un’annata così?’

(Från havet kom en svag nordlig vind som bar med sig doften av nyplöjd jord: doften av den röda jorden, en doft som inte har sin like någonstans.

Min bror tog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och sa: ’Vi ger oss av, Franz. Vi kommer alltid att vara arma krakar, som de andra. De ger sig iväg just nu när markerna blir vackrare från dag till dag. Har du någonsin varit med om en sådan årgång?’”)

”Materada” går inte att berätta, man måste läsa varje ord och ändå kommer man inte att kunna säga vad som egentligen hände.

Den andra boken jag avsluta i januari var ”Die Ringe des Saturn” av W.G. Sebald. Egentligen påbörjade jag den i slutet av 2019 och var först eller till och med ganska länge helt förhäxad. Jag förvånades över att jag väntat så länge med att läsa honom och jag gladde mig åt att jag hade så mycket kvar. Men så kom djupdykningen: medan han talar om Belgiens förfärliga kolonialhistoria med alla övergreppen på afrikanerna slirar han plötsligt iväg åt ett för mig oväntat håll. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Han tycker sig i de stackars puckelryggiga människor han möter i Bryssel se ett slags ”rättmätigt straff”. Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Efter detta läser jag vidare ”med höga tänder” och är hela tiden på min vakt. Sedan kommer alla olyckorna i början av 2020 och efter jordbävningen kan jag inte alls läsa Sebald, eftersom jag är rädd att han ska bli otäck igen. Lite pliktskyldigt återvänder jag till boken i januari detta år. Jag läser ut den och tackar lite avmätt för att det inte blev något mer av ”det där”.

Nästa bok var ”Röda korset” av den belarusiske författaren Sasja Filipenko i Mikael Nydahls översättning. (Jag läste den som pdf så jag har gjort mitt eget omslag.) Eftersom jag kommer att skriva om den här boken senare, så vill jag bara ge några inblickar. Genom en mycket gammal kvinna får vi se en del av Sovjetunionens historia. Vi får veta att sovjetiska soldater sviker sitt land om de blir tillfångatagna. Därför får breven från Röda korset aldrig några svar när man därifrån föreslår hjälp vid fångutväxling eller med förnödenheter åt sovjetiska fångar i Tyskland. De sovjetiska fångarna är ”desertörer”. Vi får inblickar i de sovjetiska strafflägren med kommentarer om detaljer i rutinerna där:

Klargörande gällande frågan om proceduren vid avlägsnande av tandproteser av guld hos avlidna fångar.
– Tandproteser av guld hos avlidna fångar skall avlägsnas.

Och så ser vi i bokens nu (2001) i Minsk hur en och annan kan tänka:

– Allt har de stulit, allt! Som tur är har vi vår Lukasjenko, han är våran batka, och han kommer att se till att det blir ordning och reda igen! Och Ryssland skulle behöva en Stalin! Han skulle rada upp dem mot väggen allihop, och så skulle saken vara klar!

Och den sista boken, den jag läste ut igår kväll, är ”Under tidens yta” av Jonas Ellerström. Undertiteln är ”En annorlunda poesihistoria” och det är sant att det är det. Under första delen av min läsning ser jag två av bokens skikt. Det ena är det uppenbara, det som väl är själva boken, en vandring mellan diktsamlingar av mindre kända svenska 1900-talspoeter och delvis också mindre kända diktsamlingar av mer kända poeter. Det andra är en ljusblå, i nattlampans sken inte helt synlig – gång på gång har jag bullersamt slagit huvudet i den alltför vackliga lampskärmen och Miki har flugit upp –, linje med kända poeters debutsamlingar, Nobelpris till poeter och tidpunkter för grundandet av den ena eller andra poesitidskriften. Några bilder finns också, till exempel ”Snömannen vandrar” av Bo Grandien. Bland alla dikterna i boken vill jag citera ett litet stycke ur en av Ivar Conradson i ”Friska sorgens källa”:

Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.
Ingen tänker nu på mig.

Egentligen är det de två första raderna som tar andan ur mig, men den tredje får vara med.

Men nu vill jag berätta vad jag upptäckte efter ungefär halva boken, något som gjorde att läsningen plötsligt blev helt annorlunda. Jag såg en läsare gå omkring i städer, mest i Lund, och allra mest såg jag honom i trappuppgångar, jag föreställde mig trapporna av trä, lite som i de gamla husen längs Korzo i Rijeka. Ibland såg jag ett gult ljus med lite singlande stoft och det var sommar i staden och nästan ingen var där utom läsaren. Han träffade ibland någon – helst gammal – poet eller poesiöversättare, oftast en dam och han samtalade med henne:

Under något år för redan länge sedan bodde jag i trappuppgången intill Estrid Tenggren, en av Sveriges finaste översättare med italienska som specialitet. Jag minns långa samtal, en obruten nyfikenhet och en livslång, självklar kärlek till litteraturen som gjorde stort intryck på mig under dessa studentår, då uppmärksamheten flackade men det började stå klart att ordet skulle komma att befinna sig i centrum också för min tillvaro.

Ja, det händer mycket i den där tredje boken när man väl ser den och nu måste jag naturligtvis börja från början för att se vad det var jag inte såg först. Och nu säger jag detta, även om det kanske är ett dumt slut på det här: När jag läste avsnittet om Anne-Marie Berglund blev jag lite rörd av några passager där. Och nej, jag kan inte berätta vilka.

Det finns ett Österland som är närmare oss här i Västeuropa än den Främre Orient som ofta dominerar nyhetsflödet i vår tid.

Trots att majoriteten av de svenska bokläsarna fortfarande har blicken riktad mot den anglosaxiska eller ska vi säga angloamerikanska litteraturen, så verkar ett fokusskifte vara på väg, även om det nog kommer att ta tid innan vi är där. På den årliga bokmässan i Göteborg har två gånger under den allra senaste åren en speciell uppmärksamhet riktats österut. 2003 var det litteratur från Polen som var det stora temat på mässan och författare som Adam Zagajewski, Olga Tokarczuk och Andrzej Stasiuk kom att introduceras för en lite större svensk publik, en publik utanför den rena kännarkretsen. Och i höstas var det Litauens tur med författare som Sigitas Parulskis, Jurga Ivanauskaitė och Herkus Kuncius och efter det har den moderna litauiska litteraturen kommit att börja utvidga sin läsekrets i Sverige.

Också i Tyskland är normalläsarblicken främst riktad mot den engelskspråkiga världen om än inte i lika extrem grad som fallet är med de svenska läsarnas inriktning. Men vänder vi blicken mot Leipziger Buchmesse ser vi att det stora, sedan 1994 årligen återkommande, bokpriset där är ett pris för ”stärkande av de alleuropeiska relationerna”. Det som främst åsyftas med formuleringen är ett närmande mellan det gamla Västeuropa och Central- och Östeuropa. Förra årets pris gick till Slavenka Drakulić för hennes bok ”Inte en fluga förnär”, som skildrar ondskans banalitet som det stora motivet i 1900-talets Europa. Och årets pris gick till den ukrainske författaren Jurij Andruchovytj för romanen ”Tolv ringar” (finns ännu inte i svensk översättning) för dess ”konstfulla blandning av myt och magi, som en berättelse om ett samhälle i förvandling, en berättelse som öppnar ögonen för kontinentens glömda mitt”. I Göteborg i höstas var Andruchovytj för övrigt också på plats – han talade då om sin bok ”Mitt Europa”.

På årets Leipzigmässa gjorde Slavenka Drakulić och den ungerske författaren Péter Esterházy ett gemensamt framträdande i form av ett ”pristagarsamtal”. Esterházy fick den tyska bokhandelns fredspris 2004. Temat för samtalet var relationerna mellan Ungern och Kroatien, dels de båda ländernas gamla bindningar sedan dubbelmonarkins dagar dels dagens väl långt ytligare och lättare förhållanden med ett slags nyvaknad nyfikenhet som huvudingrediens. Naturligtvis får de båda författarnas gemensamma erfarenhet av ett liv under kommunismen sin plats i samtalet. Drakulić berättar scener från sin barndom då den kommunistiska personkulten frodades, om hur hon som liten flicka föreställde sig de blomstersmyckade Titoporträtten som besläktade med katolska helgonbilder. Och Esterházy talar om människor i diktaturer som evigt omogna – ”det finns ingen ansvarskultur i en diktatur”, säger han. För mig som svensk åhörare var det uppfriskande och spännande att lyssna till ett sådant här storeuropeiskt samtal utan något som helst svenskt perspektiv. Drakulić och Esterházy gav varandra också små skämtsamma tjuvnyp som hämtade sin näring ur deras gemensamma centraleuropeiska vetande och myter.

Jag missar tyvärr allt utom slutet av den tjeckiska författarinnan Petra Hůlovás framträdande med romanen ”Cirkus Les Mémoires”, men jag får ändå med mig ett intryck av hur den här boken är eller kan vara, vad den kan innehålla för slags stoff: en splittad enhet, rörelse, en envis trots-allt-rörelse, cirkuslamadjur som lider men trampar på, människor som kämpar sig vidare, en handling insvept i ett kraftfullt språkligt sug. Medan Mirko Kraetsch läser de sista sidorna i romanen i tysk översättning sitter Petra Hůlová bredvid och gör lite miner och ser väldigt ung ut.

Katja Lange-Müller lyckas jag inte alls höra, trots att jag satt upp ett av hennes framträdanden på min lista: ”Gammal kärlek – nytändning? Tyska språket i Europa”. I alla fall hittar jag hennes bok ”Die Enten, die Frauen und die Wahrheit” (Ankorna, kvinnorna och sanningen). Jag börjar läsa lite i den redan inne i Messebuchhandlung. Den första lilla berättelsen ”Moskva, spår och följeslagare” börjar så här:

Svårt är det, men härligt – att vandra genom Moskva, särskilt på vintern. Ett äventyr för den inte längre nyktra (ingenstans smakar vodkan bättre än här och aldrig bättre än på vintern), inte längre unga och av åtminstone dessa två orsaker inte helt balanssäkra kvinna på de oräfflade sulorna till sina lågskor. Hon, alltså den här gången jag, kan när som helst falla på näsan;

Platsen – Moskva – är också i denna text östligt belägen, men ljuset kommer kanske inte just från öster utan ifrån det dramatiska perspektiv som en sådan här hastig djupblick in i den åldrande men ännu inte gamla kvinnans värld kan ge: inte helt balanssäker, men vem kan välta henne mer än hennes egna felsteg?

Jag lämnar Lange-Müller där hon står i högst tillfällig balans i ”livets lågskor” och återvänder till Andruchovytj och läser det tacktal han höll efter att han mottagit årets stora alleuropeiska pris. Hans tal är fyllt av bitterhet för att hans land Ukraina egentligen inte alls släpps in i Europa. Hans hemland är fortfarande utanför gemenskapen och inget tyder på att européerna på allvar vill släppa in ukrainarna i värmen. Andruchovytjs tal kastar också ett ironiskt ljus över priset. Här är ett litet utdrag ur talet:

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

I det här talet hör vi en röst som brinner, en röst från den andra sidan. För även om Västeuropa så smått börjat blicka österut mot länder som Polen, Tjeckien, Ungern och även Litauen, så finns det fortfarande en gräns som man ogärna korsar och jämför man Andruchovytjs ord i talet med till exempel Stasiuks position sådan Mateusz Hartwich framställer den, så är det inte svårt att se hos vem det största allvaret står att finna:

Allt som är nytt och ”europeiskt” vänder han sig emot. Allra helst skulle han vilja införliva de förfallna byarna, de magra korna, de sorgliga alkoholisterna och de smutsiga barnen i sitt privata ”Stasiuk-reservat”. Men han säger också: ”… jag smider nu planer om ett sånt här reservat och om invånarna i de här städerna och byarna skulle få reda på det, skulle de helt enkelt sparka mig i arslet”.

Kanske skulle det inte räcka med en spark i arslet… Kan Stasiuk tänka och tala som han gör här för att Polen inte längre är utanför? Och kommer Andruchovytj att ändra röstläge om Ukraina kommer över gränsen? Eller viktigare: Kommer Ukraina att släppas in i Europa?

 

De av Jurij Andruchovytjs essäer som finns samlade under titeln ”Das letzte Territorium” (2003) (på ukrainska har de inte utgivits under en hatt) bildar tillsammans ett slags dynamisk karta över Ukraina genom tiderna – Ukraina som Österland, Ukraina som västlig utpost, Ukraina i genomskärning, Ukraina som centrum med ibland genomskuren mitt, Ukraina som början, slut, då, nu. Gränsland och mittens rike.

För Andruchovytj finns Ukrainas hjärta i Karpaterna eller strax nordost om bergskedjan. I essän ”Carpathologia Cosmophilica” möter vi först Karpaterna som gammal havsbotten, vi vandrar bland snäckor och fiskskelett från urtid, men bland dessa ligger också patronhylsor från första världskriget. Vi möter huzulerna:

I denna värld lär man svårligen kunna finna en mera jordisk musik än huzulernas. När det gäller biologisk spännkraft, kroppslighet och erotik, så är det väl bara den rumänska musiken som är jämförbar. Eller zigenarnas. Eller goralernas. Ellers magyarernas. Eller slovakernas. Eller lemkernas.

Här i Karpaterna lever folkslag vid folkslag, men kanske inte så länge till: ”Det verkar som om den huzuliska musiken fortfarande finns, även om den kan vara försvunnen redan imorgon.”

Karpatervärlden har inte bara horisontella förbindelser med det som finns omkring den, också den vertikala axeln är kraftigt utvecklad och den axel som skär igenom tiden. Andruchovytj berättar om en tiotusensidig astrologisk traktat – avfattad på den bukovinska varianten av högtyska – som förbinder Karpaterna med stjärnhimlen:

Karpaterna – det är en stor klammer som håller samman delar av tillvaron som hotar att falla isär i kaos. Karpaterna – det är en stor seismisk ansträngning, en zon där det råder speciella krafter och spänningar. Karpaterna skiljer territorier, men förbinder på det kosmiska planet.

Andruchovytj serverar läsaren Karpaterna nästan som ett berusningsmedel. Bergskedjan lösgör sig liksom under textens gång från jordytan och galopperar iväg upp mot himlarna alltmedan huzulernas vilda musik ruskar sin krusiga man och genljuder över den urtida havsbottnen.

I essän ”Das Stadt-Schiff” stiger läsaren vid berättarens hand ner från bergen och träder in i staden Lviv. Här möts vi av en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför våra blickar. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. Fast Andruchovytj verkar snarast se något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men nog finns det ändå – också? – något förbindande i det. Och kanske gör det det för Andruchovytj också. Ja, så är det nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här. Sedan överraskar han med att kalla Lviv för Venedigs antipod:

Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.

Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och räknar upp och räknar upp. Och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”

För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva, som vilade på valar eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.

I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, får vi veta. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.

En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.

Han säger att idén om att de olika kulturerna skulle kunna följa på varandra eller lagras på varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrićs bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.

Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödsskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”

En av texterna i boken bär den hemlighetsfulla titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller mormor – vilket det är går inte att utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…

Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendhatt.

Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det faktum att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.

Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germanismer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad tycks om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.

Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzuliske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnaden à la Svejk”.

Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner. ”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”

Andruchovytjs hemstad Stanislau dyker också upp i den korta essän ”Das Stanislauer Phänomen”. Detta fenomen består i korthet i stadens dubbelnatur – staden är två städer. Det gamla Stanislau finns som en vålnad i den nutida och lätt förkomna staden Ivano-Frankivsk, en stad full av modernt förfall, ung ålderdom. Det gamla Stanislau är som en bild av detta märkliga fenomen som har med tiden att göra, som vi känner så väl, men som är så svårt att förstå, det gamla Stanislau är i kraft av sin ålder ungt, eftersom världen var yngre när Stanislau stod i blom.

I flera av essäerna mot slutet av boken ställs underförstått eller öppet frågan om Ukraina verkligen finns och vari det ukrainska egentligen består. Den östra delen Donbas hakas i tanken än på än av – Andruchovytj ser den som en präglande faktor, präglande i kraft av sin passivitet och limbokaraktär:

Tills idag har ingen separation blivit verklighet och tills vidare har ingen arbetar- och bonderepublik utropats i Donbas eller Novorossija. I stället hände något enligt min mening mycket värre: de har stannat inom den ukrainska staten och bestämmer där de facto den samhällspolitiska situationen.

Tjernobylkatastrofen skildras på ett sätt som gör att man ställs inför den på ett helt nytt sätt, som om det vore första gången man hörde talas om den: ”Med atomutbrottet trängde det eviga in i det timligas sfär, som ett tecken på något helt annats närvaro.”

Andruchovytj berättar om hur det var strax före olyckan, om vårens ankomst, om de härliga dagarna i slutet av april. Sedan går han över till att försöka beskriva hur människorna reagerade direkt i anslutning till katastrofen:

Om man vill förstå våra reaktioner, måste man göra klart för sig, vad det betyder att vara rädd för vinden, att vara rädd för regnet, för det nya gröna gräset, för ljuset. Redan under de första majdagarna genomlevde många av oss den omedelbara närheten av en ny död – en död som vi inte kunde höra eller se, en ”inåtväxande” död, som bredde ut sig överallt, i vattnet och i luften, som flyttade in i husen och i människokropparna.

I essän ”Kleine intime Städtekunde” beskrivs Kiev som en icke-ukrainsk stad. Ukrainskan trängs bit för bit undan av ryskan och då hjälper det inte att en del ”ärkeukrainare” från den omkringliggande landsbygden invandrar till staden, det blir i stället dessa invandrare som förlorar sin ukrainska identitet i mötet med staden. Andruchovytj skildrar Kiev som en stad där det är mycket svårt att leva och ännu svårare att glädja sig.

Gigantiska strömmar av depersonaliserade människomassor, ömsesidigt misstroende, isolering, kampberedskap, aggression, brist på improvisationsbegåvning, brist på andliga glädjeämnen, avsaknad av lekfullhet i det ömsesidiga umgänget – allt detta vittnar om att Kievs invånare utgörs av en jättelik och kaotisk ansamling av människor som är främmande för varandra och inte har något att ge varandra.

Lviv däremot skildras trots allt förfall och alla sina olösliga problem på ett betydligt ljusare sätt, på ett försonligt sätt, ja, kanske med kärlek:

Lviv förlåter allt. För i en stor familj förekommer allt. Därför är det ingen avgrund utan en allmän grav, en gemensam jämmerdal, ett historiskt purgatorium, som flödar över av utdunstningen av mänsklig värme.

Den här essäsamlingen röjer en väg som leder till ett närmande till den ukrainska verkligheten. Ingenting blir egentligen lättbegripligt eller tillgängligt, men när man är inne i den här boken är det omöjligt att förneka Ukrainas existens eller att skjuta undan denna till Den Andra Sidan och efter att man har lagt ihop boken börjar Ukraina på allvar breda ut sig som oformlig form, som dragkamp mellan centrum och periferi, som köttslig och andlig verklighet. Efter mötet med de här platserna och de här tillstånden kan läsaren aldrig mera slå sig lös från medvetandet om att Ukraina finns här och att dess utsirade elefenbenshandtag Galizien sitter inkilat i Europas mitt.