Kategori: Litteratur

Olga Bragina är en ung ukrainsk författare som lever i Trojesjtyjna, en förort till Kyjiv, tillsammans med sina föräldrar. Den 25 februari skrev hon detta i sin dagbok:

”Vi har släckt ljuset, men kan inte sova. Vi har ingenstans att fly och inget fordon att fly med, jag vet att i händelse av artilleribeskjutning är hallen den säkraste platsen, men den skyddar bara mot splittret. Något skyddsrum tänker jag inte gå ner i, på grund av min klaustrofobi. Nu har jag precis kramat min mamma och sagt att jag älskar henne väldigt mycket.”

Här följer en dikt av henne i Mikael Nydahls översättning:

du kan inte gå ut här ingenstans för att avståndet för skottet är för kort och efter freden trevar kriget över din kropp

att söka bland dem som är som vi som uteslutits från alla fakulteter för historisk sanning som härdats i tankarnas aska tag detta hjärta som bevis på att livet aldrig går spårlöst förbi

du kan inte gå ut här ingenstans för att barnen ritar höstens frukter på de vitkalkade väggarna tankarnas skinande lakan överbyggnaden och basen det är här granaten kommer att träffa ljusets varma strålar som om det ännu var vår så var det

du kan inte gå ut här ingenstans för att ljuset är ritat med skuggornas kött och blod en dag kommer kriget att vara slut och vart tar du vägen sen

någon fred finns det inte vad är det för något det är malvorna pillret som varginnan födde upp den giftiga fonden här kommer en annan stad att stå

lyckliga människor kommer att gå ut ur husen räkna samman på duken hur många vi är som fortfarande finns kvar

det är nästan som kärlek till allt som kan försvinna till allt som bara finns en dag som själens fjäril

du kan inte gå ut här ingenstans världen har fångat dig studerar dig under mikroskop för att se var den ska föra in nålen så att det blir så intressant som möjligt så att du sprattlar i vattnet kroppen flyter med vattnet själen samlar in dessa bilder för att den är så liten för att skydda världen detta är ett krig mot dig själv för de har delat oss på mitten

vi känner inte längre igen denna stad och ni ska inte se in i dina ögon det är en spegel den ljuger du har fortfarande inte existerat där bakom förhänget är världen varm oktober som om våren

någonting pulserar under huden som en beröring som blodet ur hjärtat vad är det mer som ska vara levande vart ska du annars ta vägen nu efter världen efter freden

och jag tänker lära mig rita så att allt slår in

Den här texten publicerades så sent som igår i Hufvudstadsbladet, men jag tar redan nu tillbaka den till mina domäner, eftersom Filipenkos bok i hög grad handlar om det som händer nu. Den handlar om Sovjetunionen ja, men den handlar också om Putinland och det av Putin nedtrampade Belarus och om det av Putin i denna stund så svårt sargade Ukraina. Må Putin gå under!

Eftersom Sovjetunionen var så stort och hade så stora mål kunde ingen begära av detta land att ens göra ett försök att undvika att trampa sönder sina medborgare. Detta måste vi inse. Och efterföljarna måste vi förstå.

Sasja Filipenkos roman ”Röda korset” är en brutal skildring av ett människofientligt system i det förflutna och dess närmast sömlösa övergång i människofientliga system i nutid. Språket är vardagsnära och ofta lågmält och översättaren har så långt jag kan avgöra lyckats väl med att föra texten över språkgränsen.

Inledningsvis vill jag erbjuda ett slags ”borrkärna” ur boken för att visa er dels vilken verklighet som skildras dels hur den skildras dels hur översättaren formulerat det. Textstället är från slutet av romanen och vi får där uppleva hur någon talar till och om den i årtionden plågade huvudpersonen:

”– Hon bara ljuger. Det var säkert ingen som gjorde hennes dotter illa heller. Hon borde tacka för att staten tog hand om hennes barn medan hon själv satt inne. De hade lika gärna kunnat lämna flickungen på gatan. Gumman är senil bara. Det fanns ingen repression, det där är struntprat bara. Jag har sett en dokumentär. Stalin försökte hålla samman landet, och nu försöker de där demokraterna förfalska dokument och placera ut dem i arkiven, allt för att svartmåla partiet. Men hos oss här i Belarus kommer det inte att lyckas! Våran batka kommer inte att tillåta det!” (Aleksandr Lukasjenko är president i Belarus sedan 1994.)

Handlingen på nuplanet består i en rad möten mellan två grannar i ett hyreshus i Minsk år 2001. Den ena är Tatiana Aleksejevna, en nittioettårig kvinna som under andra världskriget arbetade som maskinskriverska på ett sovjetiskt ministerium och som därigenom kom att få inblickar i handlingar som rörde sovjetiska krigsfångar. En dag finner hon sin mans namn i en lista och i sin skräck gör hon sitt första ”felsteg” som sedan följs av andra.

Romanen är ett dokument över vad som skett och ännu sker – fiktionen finns insprängd i de enskildas öden – och en av dess grundstenar är en rad dokument, till en del citerade i texten, från Röda korsets arkiv i Genève. Dokumenten är från andra världskriget och de utgörs av en samling brev där Röda korset vänder sig till den sovjetiska ledningen och erbjuder sin hjälp vid fångutväxling och med förnödenheter åt sovjetiska fångar i Tyskland. När Filipenko visar breven visar han också svaren eller snarare tystnaden från sovjetiskt håll, ibland uttryckt i ord: ”besvaras ej”. Det var nämligen så att en sovjetisk soldat som lät sig tas till fånga var en desertör, en föraktlig brottsling:

”– Hela det här ältandet av krigsfångefrågan var bara ett störningsmoment för oss. NKID hade viktigare saker att tänka på. Dessutom hade vi fått höra att en soldat som kämpar tappert inte kan bli tagen till fånga. Om en soldat ger sig är han feg.”

Fylld av oro fortsätter Tatiana att arbeta på ministeriet, hon lever i ständig rädsla för vad som ska hända hennes lilla dotter, hennes man, henne själv. Till sist slår fällan igen och hon förs till ett läger och dottern till ett barnhem. De hinner inte förstå vad som händer innan det är ett faktum. Åren går och Tatiana lever i lägret och det som håller henne uppe är det flackande hoppet om att en dag få förenas med maken och dottern. Särskilt under den första tiden går hon igenom svåra kroppsliga umbäranden. Hon bor i ett iskallt utrymme i en före detta fabrik och sover på halm. Dessa rum kallas ”åttor” eftersom det under den långa vintern aldrig blir mer än åtta grader. Men så förändras åtminstone hennes dagar när lägerchefen upptäcker att hon kan skriva maskin och hon får arbeta inomhus i ett varmt rum i stället för ute i iskylan. Handlingarna hon skriver ut talar i sakliga ordalag om lägrets fasor. En av rubrikerna lyder så här: ”Upplysningar avseende barnadödligheten i lägret första halvåret 1945”. En annan text tar upp hur döda fångars tandproteser ska handhas. Men Tatiana är lyckligt lottad som får vara inne i värmen om dagarna. Hon utför sina sysslor och följer de instruktioner hon får:

”Då och då hände det att kroppsdelar försvann från de färska liken bakom baracken. Som regel blundade man för detta. Om det däremot någon gång gick så långt att de blev tvungna att upprätta ett protokoll skrev Tatiana Aleksejevna allting på vargarnas konto, trots att det aldrig funnits några vargar i trakten.

– Ibland drack lägerchefen sig full och ställde till med sitt favoritnummer. Han tog en spade, lade ett stycke härsket kött på den och gick ut på gården. Sedan fick var och en som ville av de fängslade kvinnorna lämna sin ’åtta’ och krypa fram till spaden på alla fyra för att bita av så mycket hon förmådde.”

Den andra huvudpersonen i Filipenkos roman är bokens jag; han heter Aleksandr och är en ung man som just flyttat in i lägenheten intill. Hans viktigaste roll i romanhandlingen är lyssnarens, men han har också sin egen tragiska historia, så fruktansvärd att dess smärta når in i Tatianas krossade värld.

Tatiana och Aleksandr förstår varandra först inte alls men något får dem att lyssna till varandra och så småningom blir de vänner och en dag tar de på hennes initiativ en taxi ut till Kuropaty, ett skogsområde där man funnit massgravar från NKVD:s dödsskjutningar under 1930-talet. Tatiana berättar att de belarusiska myndigheterna vill bygga en ringväg rakt över Kuropaty, så att minnesplatsen utplånas. Hon säger också att människor under månader skyddat platsen med sina kroppar. Aleksandr undrar varför man inte kan bygga ringvägen runt Kuropaty och får då till svar att han är naiv. Och Tatiana tillägger:

”Det är viktigt att förstå att det finns ett politiskt inslag. Vår ledare är röd ända in i benmärgen. Han tycker inte om att vi hedrar repressionens offer. Här är det kutym att hylla Stalin, inte att skälla på honom.”

Detta är alltså 2001. Och någonstans inne i boken som är skriven 2017 faller dessa på nytt så aktuella ord:

”I och för sig intalade man oss ständigt att vi var omringade av fiender – Polen, Finland, Japan – men jag kände att den verkliga faran fanns här, i Moskva.”

°°

Sasja Filipenko
Röda korset, 2021
Översättning: Mikael Nydahl
Förlag: Ersatz

En dikt av den ukrainske poeten Serhij Zjadan (översättning Ullmar Qvick)

Alltså ska jag tala om det:
om en demons gröna öga på den lysande himlen.
Ett öga som blickar ned mot
ett sovande barn.
Ögat på ett missfoster vars
upphetsning ersätter fruktan.
Alltsammans började med musik,
med ärr som blev kvar efter sånger,
som jag hörde på bröllop om hösten med andra jämnåriga.
Vuxna var de som gjorde musik.
Vuxenhet betydde detta –
förmågan att kunna spela musik.
Som om någon ny klang,
som innebär lycka 
kommer in i rösten.
Ack om denna talang är
medfödd hos män:
att vara både jägare och sångare.
Musiken är karamellen i
kvinnans andning,
det tobaksdoftande håret på män som dystert
gör sig redo för ett knivslagsmål
med demonen
som just ödelagt bröllopet.
Musik bortom kyrkogårdsmuren.
Blommor som växer ur
kvinnors fickor,
skolbarn som kikar in
i dödens kammare.
De mest upptrampade stigarna
leder till kyrkogården och vattnet. 
Du gömmer bara det dyrbaraste
nere i jorden –
vapnet som mognar i vrede,
porslinshjärtan från föräldrar, de kommer att ljuda
likt sånger från en skolkör.
Jag kommer att tala om det –
om orons blåsinstrument, 
om bröllopsceremonin lika
minnesvärd
som intåget i Jerusalem.
Sätt psalmens avbrutna rytm
av regn 
under ditt hjärta.
Män som dansar som om de
skulle släcka stäppbränder
under stövlarna.
Kvinnor som håller fast sina män i dansen
som om de inte vill låta dem
gå ut i krig.
Östra Ukraina, slutet av 
det andra millenniet.
Världen mitt inne i
musik och eld. 
I mörkret hörs ljudet från
flygfiskar och sjungande djur.
Under tiden har nästan alla de
som gifte sig då dött. 
Under tiden har föräldrarna
till människor i min ålder dött. 
Under tiden har nästan alla
hjältar dött.
Himlen veckar ut sig, lika bitter som i Gogols noveller.
Den genljuder, sången från dem
som bärgar skörden.
Den genljuder, musiken från dem
som fraktar stenar från fälten.
Den genljuder, det upphör inte. 

Sjöjungfrun

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.

°°

Det här är en dikt av Natalka Bilotserkivets i översättning av min vän Lev Hrytsyuk + lite gemensamt pillande med orden av dig och mig, inget viktigt kanske men det gav oss glädje när vi gjorde det.

Och bilden är lånad ur mitt liv och floden är en annan.

Den här dagen av varma vårvindar och märkliga minnesglimtar vill jag se över vad jag läst hittills i år. Ja, böckerna jag översätter tar jag inte med – för att jag inte gör det. Nå, i början av januari avslutade jag ”Materada” av Fulvio Tomizza. Min Tomizza-läsning är en del av mitt försök att förstå den istriska frågan eller frågan om hur och varför nästan alla italiensktalande istrier försvann från halvön, men jag läser honom också för hans egenartade sätt att berätta. I ”Materada” är han precis som i ”La miglior vita” närmare människorna än man ofta är när man försöker återge historiska förlopp. Han är inne i dem och vet just så mycket och just så lite om deras tankar och handlingar som en människa brukar veta eller inte veta om sig själv. Om man tittar väldigt noga och länge på en händelsekedja så ser man ungefär lika mycket som när man ser in i någons ögon när näsorna snuddar vid varandra. Vetandet skjuts i bakgrunden och där får det irra eller vara säkert allt efter de inre impulsernas krafter. Framför och över allt annat står ett slags hjälplös upplevelse av ett skeende som rullar fram obegripligt och omöjligt att hejda och en vag, kanske förtvivlad, önskan om att det ska bli stilla, att rörelsen ska upphöra. Jag vill här helt kort låta er möta bröderna Francesco och Berto strax innan de lämnar sin by:

Dal mare veniva su un po’ di tramontana e portava con sé il profumo della terra arata: profumo di terra rossa, che non se ne trova un altro eguale.

Mio fratello respirò a pieni polmoni, poi abbassò la testa e disse: ’Partiamo, Franz. Saremo sempre dei disgraziati, come quegli altri. Partono proprio adesso che la campagna si fa ogni giorno più bella. Te la ricordi un’annata così?’

(Från havet kom en svag nordlig vind som bar med sig doften av nyplöjd jord: doften av den röda jorden, en doft som inte har sin like någonstans.

Min bror tog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och sa: ’Vi ger oss av, Franz. Vi kommer alltid att vara arma krakar, som de andra. De ger sig iväg just nu när markerna blir vackrare från dag till dag. Har du någonsin varit med om en sådan årgång?’”)

”Materada” går inte att berätta, man måste läsa varje ord och ändå kommer man inte att kunna säga vad som egentligen hände.

Den andra boken jag avsluta i januari var ”Die Ringe des Saturn” av W.G. Sebald. Egentligen påbörjade jag den i slutet av 2019 och var först eller till och med ganska länge helt förhäxad. Jag förvånades över att jag väntat så länge med att läsa honom och jag gladde mig åt att jag hade så mycket kvar. Men så kom djupdykningen: medan han talar om Belgiens förfärliga kolonialhistoria med alla övergreppen på afrikanerna slirar han plötsligt iväg åt ett för mig oväntat håll. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Han tycker sig i de stackars puckelryggiga människor han möter i Bryssel se ett slags ”rättmätigt straff”. Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Efter detta läser jag vidare ”med höga tänder” och är hela tiden på min vakt. Sedan kommer alla olyckorna i början av 2020 och efter jordbävningen kan jag inte alls läsa Sebald, eftersom jag är rädd att han ska bli otäck igen. Lite pliktskyldigt återvänder jag till boken i januari detta år. Jag läser ut den och tackar lite avmätt för att det inte blev något mer av ”det där”.

Nästa bok var ”Röda korset” av den belarusiske författaren Sasja Filipenko i Mikael Nydahls översättning. (Jag läste den som pdf så jag har gjort mitt eget omslag.) Eftersom jag kommer att skriva om den här boken senare, så vill jag bara ge några inblickar. Genom en mycket gammal kvinna får vi se en del av Sovjetunionens historia. Vi får veta att sovjetiska soldater sviker sitt land om de blir tillfångatagna. Därför får breven från Röda korset aldrig några svar när man därifrån föreslår hjälp vid fångutväxling eller med förnödenheter åt sovjetiska fångar i Tyskland. De sovjetiska fångarna är ”desertörer”. Vi får inblickar i de sovjetiska strafflägren med kommentarer om detaljer i rutinerna där:

Klargörande gällande frågan om proceduren vid avlägsnande av tandproteser av guld hos avlidna fångar.
– Tandproteser av guld hos avlidna fångar skall avlägsnas.

Och så ser vi i bokens nu (2001) i Minsk hur en och annan kan tänka:

– Allt har de stulit, allt! Som tur är har vi vår Lukasjenko, han är våran batka, och han kommer att se till att det blir ordning och reda igen! Och Ryssland skulle behöva en Stalin! Han skulle rada upp dem mot väggen allihop, och så skulle saken vara klar!

Och den sista boken, den jag läste ut igår kväll, är ”Under tidens yta” av Jonas Ellerström. Undertiteln är ”En annorlunda poesihistoria” och det är sant att det är det. Under första delen av min läsning ser jag två av bokens skikt. Det ena är det uppenbara, det som väl är själva boken, en vandring mellan diktsamlingar av mindre kända svenska 1900-talspoeter och delvis också mindre kända diktsamlingar av mer kända poeter. Det andra är en ljusblå, i nattlampans sken inte helt synlig – gång på gång har jag bullersamt slagit huvudet i den alltför vackliga lampskärmen och Miki har flugit upp –, linje med kända poeters debutsamlingar, Nobelpris till poeter och tidpunkter för grundandet av den ena eller andra poesitidskriften. Några bilder finns också, till exempel ”Snömannen vandrar” av Bo Grandien. Bland alla dikterna i boken vill jag citera ett litet stycke ur en av Ivar Conradson i ”Friska sorgens källa”:

Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.
Ingen tänker nu på mig.

Egentligen är det de två första raderna som tar andan ur mig, men den tredje får vara med.

Men nu vill jag berätta vad jag upptäckte efter ungefär halva boken, något som gjorde att läsningen plötsligt blev helt annorlunda. Jag såg en läsare gå omkring i städer, mest i Lund, och allra mest såg jag honom i trappuppgångar, jag föreställde mig trapporna av trä, lite som i de gamla husen längs Korzo i Rijeka. Ibland såg jag ett gult ljus med lite singlande stoft och det var sommar i staden och nästan ingen var där utom läsaren. Han träffade ibland någon – helst gammal – poet eller poesiöversättare, oftast en dam och han samtalade med henne:

Under något år för redan länge sedan bodde jag i trappuppgången intill Estrid Tenggren, en av Sveriges finaste översättare med italienska som specialitet. Jag minns långa samtal, en obruten nyfikenhet och en livslång, självklar kärlek till litteraturen som gjorde stort intryck på mig under dessa studentår, då uppmärksamheten flackade men det började stå klart att ordet skulle komma att befinna sig i centrum också för min tillvaro.

Ja, det händer mycket i den där tredje boken när man väl ser den och nu måste jag naturligtvis börja från början för att se vad det var jag inte såg först. Och nu säger jag detta, även om det kanske är ett dumt slut på det här: När jag läste avsnittet om Anne-Marie Berglund blev jag lite rörd av några passager där. Och nej, jag kan inte berätta vilka.