Ur Chronica av Else Lasker-Schüler – min tolkning
Men åtta öden brände i vårt blod.
Fyra plågar oss var afton röd,
Fyra fördunklar var morgonglöd,
De kom till oss med hungersnöd
Med hjärtesorg och död.
Och det står:
Över vår sista grav ska deras fortbestånd
Väva förbannelse över all vår värld,
Tvinga oss att glädjas över deras ondska.
Men vindarna ska en gång förkasta deras stoft.
Satan, förbarma dig över dem.
Bron
Luften är orörlig och het,
som min kropp. Krökt, som en bro
över en flod. En sådan tystnad, som om
näktergalarna drucke sin svarta alkohol.
Inga ljud. Endast färgerna har
över vattnet brett ut sina skiftningar.
Med ansiktet uppåtvänt stod jag där!
Kvällar berusande som sprit!
…Dessa minnets katastrofer. Det
sönderfaller i tecken, i halvtoner,
bumlingars detaljer, räckens konstruktioner,
blodrusning, kärlekens formler.
Jag minns inte ögonens färg,
men deras uttryck – det är ännu här,
när de tunga temperaturernas
ödesdigra rytm uppifrån och
ner lägger sig
på bron.
.
Natalka Bilotserkivets (översättning Lev Hrytsyuk och lite grann jag)
en annan bro i ett annat land
I denna tid av våld och förstörelse vill jag vända blicken mot en av Ukrainas alla vackra städer. Jag vill visa er Lviv genom Jurij Andruchovytjs ögon (i min översättning från den tyska utgåvan av hans essäer under titeln ”Das letzte Territorium”).
Kung Danylo av Galizien, staden Lvivs grundare, anade förmodligen inte, att de marker, som han hade utsett för den sällsammaste av alla framtida städer i den europeiska östern, uppvisar en ytterst intressant geografisk egenhet. Jag minns den andäktiga nästan barnsliga entusiasm som kom över mig, när jag fick veta det. Denna egenhet tycktes mig i hög grad symbolisk men alls inte överraskande. Den pil som avskjutits med den kungliga bågen i mitten av 1200-talet träffade mitt i prick.
Den här egenheten består i att det genom staden med dess nästan helt och hållet stenlagda och fullbyggda kullar löper en vattendelare mellan två hav, Östersjön och Svarta havet. Den högsta punkten på denna idag osynliga, vattendelande höjdrygg befinner sig några hundra meter ifrån centralstationen, dviréts, som man bör säga här i Lviv. Norr om den punkten rinner alla vattendrag till Östersjön, söder om den rinner de till Svarta havet. Skärningspunkten mellan de båda axlarna, som delar den namnlösa vidden i öst-väst och norr-söder, blev automatiskt till en knutpunkt mellan handelsvägarna och till följd av detta också föremål för olika invasioner – av andlig, politisk, militär, kulturell och språklig art. Den tyska beteckningen för staden – Lemberg – betyder inte detsamma som det latinska Leopolis eller sanskritformen Singapore. Också i det kan man kanske se en ”vattendelaraktighet” – detta att samtidigt tillhöra flera kulturer och ändå ingen helt och fullt – hos denna stad, som en känd romanförfattare från mellankrigstiden kallade ”de suddiga gränsernas stad”. Jag anstränger mig emellertid mycket för att inte falla för frestelsen att idag kalla den för ”de konstruerade gränsernas stad”.
Låt oss i stället använda oss av en metafor som uttrycker motsatsen, inte vattendelaren (det som delar), utan det som förbinder, även om jag ännu inte vet precis vad som ska förbindas med vem. För politiker skulle detta vara ett tillfälle att på nytt föra Svarta havet-Östersjön-idén på tal. Men jag är inte precis någon politiker – jag är alls ingen politiker – och det är något annat jag tänker på och som jag hellre vill tala om. Till exempel om avloppsnätet i Lviv, om floden Poltva. Ännu för trehundra år sedan färdades segelfartyg från Danzig och Lübeck på Poltva och man kunde fånga Atlantålar stora som ormar i dess vatten med händerna. Det har bara gått hundra år sedan man begravde floden under jorden. På det viset är Lviv Venedigs antipod. Här är vattenbristen så kraftigt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.
I augusti når värmedramat sin höjdpunkt. Den enda räddningen kommer då från skogarna och parkerna i omgivningen med sin verkligt kungliga flora, sina gömda sjöar, näckrosor och hemliga hälsokällor, som tyvärr alla – skogar, sjöar, näckrosor och hälsokällor – blir allt färre.
Det är söderns andedräkt som för varje steg blir hetare. Arkitekturen i Lviv är snarast latinsk, snarast romansk, snarast barock. På Sovjettiden spelade man i Lviv in filmer som skulle skildra Paris eller Rom; när filmen utspelade sig i London eller Stockholm, åkte man till Riga eller Tallinn.
Lviv är fyllt av Medelhavskulturens atmosfär – man måste bara spåra upp den. Det bevingade Markuslejonet på Republiken Venedigs konsulatsbyggnad, Bandinelli (vid Marknadstorget), en florentinsk innergård eller den perfekt smaragdgröna Coppola dei Dominicani är inget exotiskt i den här stadsplanen. Sedan 1500-talet har italienska flyktingar, vagabonder, äventyrare och världsresenärer, dessa epigoner till det utklingande Quattrocento, besjälade av renässanshumanismens idéer, alla dessa mantel-och-värja-hjältar á la Pietro di Barboni, Paolo Romano Dominici, Amvrozij Prychylnyj eller Kallimach-Buonaccorsi, alla dessa ”ridderliga manierister” har i rikt mått bidragit till dess gestaltning.
De romanska elementen understryker, ja mer än så, de kontrapunkterar rent av de grekisk-bysantinska. Och då handlar det inte bara om de ukrainska kyrkornas bysantinska gudstjänstrit. Här avses en viss bysantinsk mentalitet, kanske det största hindret på vår väg mot Europa, men kanske också vårt största skydd mot detta Europa. Denna är precis som Marie-Himmelsfärdskyrkan med Kornjakt-tornet något som varken kan strykas eller suddas ut.
Men vår resa till södern är inte avslutad med detta. Ännu har jag ju inte nämnt armenierna, som har kommit hit främst från Krim, där en stridbar islam givit dem allt mindre utrymme för sina kyrkor och handelsbodar. Med dem kom det påtagliga orientaliska elementet till staden. Persiska mattor av Lvivfabrikat ansågs till och med som vackrare än de persiska originalen, för att inte tala om de doftande substanserna, de mångfaldiga dofterna och kryddorna – ingefära, kardemumma, peppar, muskot och kanel; just armenierna bidrog till stadslivets färgrikedom i Lviv. För övrigt verkar intill idag ingen ha lyckats att tyda gravinskrifterna på den gamla armeniska kyrkogården, även om det enligt uppgift ska finnas ytterst kloka och för oss i hög grad betydelsefulla ting formulerade där. Som slutpunkt för den armeniska församlingens existens i Lviv kan 1946 betraktas: då likviderade bolsjevikerna det armenisk-katolska ärkebiskopsdömet.
Vad gäller judarna så dök de upp i Lviv ännu tidigare än armenierna – någon gång mot slutet av 1300-talet. Bland dem fanns inte bara kittelflickare, värdshusvärdar och penningutlånare, som Sebastian Fabian Klonowic i helig vrede utgöt sig över i sina latinska verstirader:
A tineis pereunt vestes, robigine ferrum, / som malen kläderna och rosten järnet
sic Iudeum iners rodere multa solet / så eftersträvar den late juden att gnaga ner allt.
Det fanns också lärda talmudister och astrologer, kännare av svart magi som kaldeisk visdom, människor som besatt ett hemligt vetande. De sista av dem förintades av nazisterna på fyrtiotalet och de som senare fyllde luckan var redan vanliga, sovjetiska, avnationaliserade judar. Dessa utdöda galiziska judar har frambringat en rad framstående författare, som den tidigare citerade Joseph Roth, den nostalgiske essäisten Józef Wittlin och obestridligen även Bruno Schulz, en gåtfullt frodig frukt med irriterande-söt eftersmak.
Vem mer seglade med detta skepp?
Tyskar eller, som man kallade dem här, ”schwabare”, har lämnat sina spår i de förvrängda ortnamnen i ytterområdena. Det som vi idag känner till som Lytjakiv går tillbaka på Lützenhof, Zamarstyniv på Sommerstein, Klepariv på Klopper, Majorivka på Maier, Kulparkiv på Goldberg osv. Dessutom fanns ägaren till en vinkällare i Zamarstyniv med det uttrycksfulla namnet Macolondra, och så fanns Josepha Kuhn, en benediktinernunna, som författat diktbandet ”Lembergs schöne Umgebungen”, det vill säga ”Lvivs vackra omgivningar”.
Vem mer är det som har slagit sig ned här i kajutorna och lastrummen, på däck och i masterna?
En enkel uppräkning må vara nog.
Serber, dalmater, arnauter, argonauter, tatarer, turkar, araber, skottar, tjecker, morer, basker, skyter, karaimer, kasarer, assyrier, etrusker, keter, goter, vita och svarta kroater, kelter, anter, alaner, hunner, kurder, etiopier, cykloper, agripper, laistrygoner, androgener, arianer, zigenare, kinokephaloi, elephantophagoi, afrikaner, mulatter, och mestiser, lillryssar, moskofiler och masochister. Franciskaner, kapuciner, karmeliter, barfota och – jag ber om ursäkt – vederbörligen skodda, bernhardiner, klarissiner, ursuliner, sakramentskor, cecilianer. Dominikaner, basilianer, rastafarianer, redemptorister, dessutom jesuiter, tidigare också trinitarier, som tagit till sin uppgift att friköpa kristna slavar ur orientalisk fångenskap. Rosencreuzare, studiter, tempelherrar, ortodoxa, gammaltrogna, höger- och vänstertrogna.
Jag är övertygad om att alla dessa har gått i land med att vara här. Även om jag bara räknat upp ett fåtal, så att min uppräkning är ofullständig.
För Lviv är medelpunkten i världen, i den gamla världen som var en skiva, som stödde sig på valar eller enligt en annan version på en sköldpadda; den avlägsnaste periferin i den världen var Indien och mot dess stränder slog Donaus vågor och Nilens och kanske till och med oceanens.
Även floran i Lviv bär omisskännliga spår av denna ”allhet”. Den baltiska furan och cypressen från Krim existerar fredligt sida vid sida i stadens trädgårdar, som man allesammans tryggt kan kalla botaniska.
Vi människor är oförnuftiga och otacksamma varelser dömda att alltid förlora något. Aldrig förstår vi att uppskatta det vi har och som vi fått oss givet från ovan.
I en av mina favoritböcker, ”Historiska promenader genom Lviv” av Ivan Krypjakevytj, finns ett sorgligt kapitel om helgedomar som inte längre existerar: Hade den boken inte kommit till 1931 utan idag – hur mycket längre och mer nedslående skulle detta kapitel inte ha varit! Jag saknar synagogan den Gyllene Rosen. Jag saknar den tatariska moskén och den tatariska begravningsplatsen någonstans vid foten av Slottsberget – på 1600-talet visade man den fortfarande för resande upplevelsejägare. Jag saknar också mycket annat, däribland den årliga karnevalen i Lviv, tiggarnas söndagsbanketter och den halvt fantastiska djurparken vid Pohuljanka.
Mången bland oss skulle vilja rädda alla dessa ting, åtminstone till versrader. Men för det mesta låter de sig inte fångas in utan glider undan. Lviv är sannerligen ett spökskepp.
Det idylliska och smärtfria i kulturernas avlagringar är en myt och jag är inte säker på om denna myt inte är skadlig. Låt oss lyssna till en klassiker, som beskriver dessa avlagringar på följande sätt: ”Den som vakar genom natten här, kan höra vår stads röster. Tungt och tryggt slår klockan på den katolska katedralen: två timmar efter midnatt. Mer än en minut förflyter och först då hörs, något svagare, men med ett genomträngande ljud, den från den ortodoxa kyrkan, som nu också slår två. Något senare slår med en hes och avlägsen röst klockan på tornet till moskén, den slår elva, elva spöklika turkiska timslag, som fastlagts av en sällsam tideräkning från avlägsna, främmande trakter i den här världen. Judarna har ingen klocka som slår och bara Gud vet hur mycket den är hos dem, hur mycket den är enligt sefardernas tideräkning och enligt askenasernas”.
Detta säger Ivo Andrić och den nattliga stad, som det handlar om här, är Sarajevo. Om detta finns inget mer att säga.
De olika kulturernas avlagringar – det är inte bara en de utplånade gränsernas fest, det är också blod, smuts, det är etnisk rening, människoförintelse, förvisning. Förmodligen har jag misstagit mig: jag borde ha talat om ”antikulturella avlagringar”. Men också de är oundvikliga i en multietnisk miljö.
När man omkring mitten av 1700-talet uppförde en praktfull barockkyrka på Georgs-kullen i Lviv, skapade man en från alla håll synlig arkitektonisk centralpunkt i stadsbilden. Det retade begripligt nog de många romerska katolikerna, eftersom Georgskatedralen var en grekisk-katolsk kyrka. Hämden kom omkring tvåhundra år senare, när den nygotiska Elisabethskyrkans höga torn sköt upp i Lvivs himmel som en raket och därmed ställde sig i vägen för utsikten mot Georgskatedralen från stationen. Efter det har vyn över Georgskatedralen för besökare som anländer till Lviv gått förlorad. Upplevelsejägarna har ett objekt mindre. Också detta är ett exempel på de här avlagringarna. Kulturella eller antikulturella? Vad väger tyngst här – religiös stelbenthet, stolthet, kreativ konkurrens, habegär? Jag har inget svar, även om jag är säker på att det inte går att föreställa sig dagens Lviv utan den nygotiska, kitschiga Elisabethskyrkan.
Under gatustriderna 1918 besegrade polackerna ukrainarna framför allt för att Lviv var deras stad – inte på en abstrakt, opersonlig nivå, utan mycket konkret och omedelbart – det var deras portvalv, bakgårdar, smågränder, som de kände innan och utan, kanske bara för att de där kysst en flicka för första gången. Ukrainarna, som enbart var besjälade av den patriotiska idén om ”vårt Lvivs furstliga ryktbarhet”, härstammade till största delen från landet och hade svårt att finna sig till rätta i den främmande omgivningen. Men när den polska förvaltningen efter segern (ett ord jag använder med största försiktighet) tillgrep terrorns och repressionens och den grövsta diskrimineringens medel, betedde den sig i själva verket som en inkräktare, angripare eller erövrare i en främmande stad, som en blind barbar, som var döv för Lvivs eviga polyfoni. Ve segrarna – det är den oundvikliga följden av varje seger. Men här kommer vi ut på de förbjudna marker som mer och mer avlägsnar sig från kulturen.
Som ni ser har jag inte hållit mitt löfte, nämligen att tala om det som förenar. Kanske kan jag rädda situationen med ett värdigare slut?
Tesen om kulturens odelbarhet förmår inte alltid att övertyga. Nordens kultur och söderns kultur, orientens kultur och occidentens kultur (och här får man inte glömma att det också finns en nordost och en sydväst och att de också har sina antipoder och att det vidare finns otaliga nyanser) är begrepp som är lika mångtydiga som oförenliga. Och endast genom barmhärtigheten hos Den som bestämmer geografin kan det någon gång hända att man lyckas förena något med något annat. Detta till på köpet baserat på direkt befängda ting – som att utgöra vattendelaren mellan två hav. Men av ingen annan orsak har vi här och nu, i början av ett århundrade och årtusende, den underbara möjligheten att vara passagerare på ett skepp, som, efter vad vi kan se, färdas i en förutsebar riktning. Kanske är det en ark, som har tagit med oss, såsom alltid skett i det gamla, eklektiska Lviv, för att rädda ett par av varje slag. Kanske finns det också andra skeppsmetaforer – bateux îvre, narrskepp, dödsskepp. Eller som hos Joseph Roth – de suddiga gränsernas stad, det flytande Trieste, det vandrande Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore…
Olga Bragina är en ung ukrainsk författare som lever i Trojesjtyjna, en förort till Kyjiv, tillsammans med sina föräldrar. Den 25 februari skrev hon detta i sin dagbok:
”Vi har släckt ljuset, men kan inte sova. Vi har ingenstans att fly och inget fordon att fly med, jag vet att i händelse av artilleribeskjutning är hallen den säkraste platsen, men den skyddar bara mot splittret. Något skyddsrum tänker jag inte gå ner i, på grund av min klaustrofobi. Nu har jag precis kramat min mamma och sagt att jag älskar henne väldigt mycket.”
Här följer en dikt av henne i Mikael Nydahls översättning:
du kan inte gå ut här ingenstans för att avståndet för skottet är för kort och efter freden trevar kriget över din kropp
att söka bland dem som är som vi som uteslutits från alla fakulteter för historisk sanning som härdats i tankarnas aska tag detta hjärta som bevis på att livet aldrig går spårlöst förbi
du kan inte gå ut här ingenstans för att barnen ritar höstens frukter på de vitkalkade väggarna tankarnas skinande lakan överbyggnaden och basen det är här granaten kommer att träffa ljusets varma strålar som om det ännu var vår så var det
du kan inte gå ut här ingenstans för att ljuset är ritat med skuggornas kött och blod en dag kommer kriget att vara slut och vart tar du vägen sen
någon fred finns det inte vad är det för något det är malvorna pillret som varginnan födde upp den giftiga fonden här kommer en annan stad att stå
lyckliga människor kommer att gå ut ur husen räkna samman på duken hur många vi är som fortfarande finns kvar
det är nästan som kärlek till allt som kan försvinna till allt som bara finns en dag som själens fjäril
du kan inte gå ut här ingenstans världen har fångat dig studerar dig under mikroskop för att se var den ska föra in nålen så att det blir så intressant som möjligt så att du sprattlar i vattnet kroppen flyter med vattnet själen samlar in dessa bilder för att den är så liten för att skydda världen detta är ett krig mot dig själv för de har delat oss på mitten
vi känner inte längre igen denna stad och ni ska inte se in i dina ögon det är en spegel den ljuger du har fortfarande inte existerat där bakom förhänget är världen varm oktober som om våren
någonting pulserar under huden som en beröring som blodet ur hjärtat vad är det mer som ska vara levande vart ska du annars ta vägen nu efter världen efter freden
och jag tänker lära mig rita så att allt slår in
Den här texten publicerades så sent som igår i Hufvudstadsbladet, men jag tar redan nu tillbaka den till mina domäner, eftersom Filipenkos bok i hög grad handlar om det som händer nu. Den handlar om Sovjetunionen ja, men den handlar också om Putinland och det av Putin nedtrampade Belarus och om det av Putin i denna stund så svårt sargade Ukraina. Må Putin gå under!
Eftersom Sovjetunionen var så stort och hade så stora mål kunde ingen begära av detta land att ens göra ett försök att undvika att trampa sönder sina medborgare. Detta måste vi inse. Och efterföljarna måste vi förstå.
Sasja Filipenkos roman ”Röda korset” är en brutal skildring av ett människofientligt system i det förflutna och dess närmast sömlösa övergång i människofientliga system i nutid. Språket är vardagsnära och ofta lågmält och översättaren har så långt jag kan avgöra lyckats väl med att föra texten över språkgränsen.
Inledningsvis vill jag erbjuda ett slags ”borrkärna” ur boken för att visa er dels vilken verklighet som skildras dels hur den skildras dels hur översättaren formulerat det. Textstället är från slutet av romanen och vi får där uppleva hur någon talar till och om den i årtionden plågade huvudpersonen:
”– Hon bara ljuger. Det var säkert ingen som gjorde hennes dotter illa heller. Hon borde tacka för att staten tog hand om hennes barn medan hon själv satt inne. De hade lika gärna kunnat lämna flickungen på gatan. Gumman är senil bara. Det fanns ingen repression, det där är struntprat bara. Jag har sett en dokumentär. Stalin försökte hålla samman landet, och nu försöker de där demokraterna förfalska dokument och placera ut dem i arkiven, allt för att svartmåla partiet. Men hos oss här i Belarus kommer det inte att lyckas! Våran batka kommer inte att tillåta det!” (Aleksandr Lukasjenko är president i Belarus sedan 1994.)
Handlingen på nuplanet består i en rad möten mellan två grannar i ett hyreshus i Minsk år 2001. Den ena är Tatiana Aleksejevna, en nittioettårig kvinna som under andra världskriget arbetade som maskinskriverska på ett sovjetiskt ministerium och som därigenom kom att få inblickar i handlingar som rörde sovjetiska krigsfångar. En dag finner hon sin mans namn i en lista och i sin skräck gör hon sitt första ”felsteg” som sedan följs av andra.
Romanen är ett dokument över vad som skett och ännu sker – fiktionen finns insprängd i de enskildas öden – och en av dess grundstenar är en rad dokument, till en del citerade i texten, från Röda korsets arkiv i Genève. Dokumenten är från andra världskriget och de utgörs av en samling brev där Röda korset vänder sig till den sovjetiska ledningen och erbjuder sin hjälp vid fångutväxling och med förnödenheter åt sovjetiska fångar i Tyskland. När Filipenko visar breven visar han också svaren eller snarare tystnaden från sovjetiskt håll, ibland uttryckt i ord: ”besvaras ej”. Det var nämligen så att en sovjetisk soldat som lät sig tas till fånga var en desertör, en föraktlig brottsling:
”– Hela det här ältandet av krigsfångefrågan var bara ett störningsmoment för oss. NKID hade viktigare saker att tänka på. Dessutom hade vi fått höra att en soldat som kämpar tappert inte kan bli tagen till fånga. Om en soldat ger sig är han feg.”
Fylld av oro fortsätter Tatiana att arbeta på ministeriet, hon lever i ständig rädsla för vad som ska hända hennes lilla dotter, hennes man, henne själv. Till sist slår fällan igen och hon förs till ett läger och dottern till ett barnhem. De hinner inte förstå vad som händer innan det är ett faktum. Åren går och Tatiana lever i lägret och det som håller henne uppe är det flackande hoppet om att en dag få förenas med maken och dottern. Särskilt under den första tiden går hon igenom svåra kroppsliga umbäranden. Hon bor i ett iskallt utrymme i en före detta fabrik och sover på halm. Dessa rum kallas ”åttor” eftersom det under den långa vintern aldrig blir mer än åtta grader. Men så förändras åtminstone hennes dagar när lägerchefen upptäcker att hon kan skriva maskin och hon får arbeta inomhus i ett varmt rum i stället för ute i iskylan. Handlingarna hon skriver ut talar i sakliga ordalag om lägrets fasor. En av rubrikerna lyder så här: ”Upplysningar avseende barnadödligheten i lägret första halvåret 1945”. En annan text tar upp hur döda fångars tandproteser ska handhas. Men Tatiana är lyckligt lottad som får vara inne i värmen om dagarna. Hon utför sina sysslor och följer de instruktioner hon får:
”Då och då hände det att kroppsdelar försvann från de färska liken bakom baracken. Som regel blundade man för detta. Om det däremot någon gång gick så långt att de blev tvungna att upprätta ett protokoll skrev Tatiana Aleksejevna allting på vargarnas konto, trots att det aldrig funnits några vargar i trakten.
– Ibland drack lägerchefen sig full och ställde till med sitt favoritnummer. Han tog en spade, lade ett stycke härsket kött på den och gick ut på gården. Sedan fick var och en som ville av de fängslade kvinnorna lämna sin ’åtta’ och krypa fram till spaden på alla fyra för att bita av så mycket hon förmådde.”
Den andra huvudpersonen i Filipenkos roman är bokens jag; han heter Aleksandr och är en ung man som just flyttat in i lägenheten intill. Hans viktigaste roll i romanhandlingen är lyssnarens, men han har också sin egen tragiska historia, så fruktansvärd att dess smärta når in i Tatianas krossade värld.
Tatiana och Aleksandr förstår varandra först inte alls men något får dem att lyssna till varandra och så småningom blir de vänner och en dag tar de på hennes initiativ en taxi ut till Kuropaty, ett skogsområde där man funnit massgravar från NKVD:s dödsskjutningar under 1930-talet. Tatiana berättar att de belarusiska myndigheterna vill bygga en ringväg rakt över Kuropaty, så att minnesplatsen utplånas. Hon säger också att människor under månader skyddat platsen med sina kroppar. Aleksandr undrar varför man inte kan bygga ringvägen runt Kuropaty och får då till svar att han är naiv. Och Tatiana tillägger:
”Det är viktigt att förstå att det finns ett politiskt inslag. Vår ledare är röd ända in i benmärgen. Han tycker inte om att vi hedrar repressionens offer. Här är det kutym att hylla Stalin, inte att skälla på honom.”
Detta är alltså 2001. Och någonstans inne i boken som är skriven 2017 faller dessa på nytt så aktuella ord:
”I och för sig intalade man oss ständigt att vi var omringade av fiender – Polen, Finland, Japan – men jag kände att den verkliga faran fanns här, i Moskva.”
°°
Sasja Filipenko
Röda korset, 2021
Översättning: Mikael Nydahl
Förlag: Ersatz