Jag gräver i min dator efter texter från förr. Mitt lite fumliga mål är att rekonstruera hoppet eller hoppets tid. Dagens text är nog skriven 2009 eller 2010, jag hittar inget som med säkerhet fäster den i tiden, så det får vara så här approximativt. Lev skulle nog ha vetat men han är död.
Radar är ”en metod att med hjälp av eko från utsända korta radiovågor upptäcka och bestämma avstånd till avlägsna föremål”, men Radar är också en djärv dröm om kommunikation mellan ”avläsna platser” som den här våren gjorde sitt första närmande till verklighet: en ukrainsk-polsk-tysk nättidskrift. ”Tre språk, tre nationer, tre litteraturer… Eller kanske snarare: tre språk, fler än tre nationer och en enda Litteratur”. Så lyder mottot för denna nya kulturscen som har sina tre fästen i Kraków (där chefredaktören Renata Serednicka finns), Berlin och Lviv. Litteraturen eller låt oss säga konsten – för Radar presenterar också annat än texter: audio, video, foto, grafik – överskrider de gränser som nu finns mellan Tyskland, Polen och Ukraina. Målet är att alla texter presenteras på alla tre språken, så översättandets roll är central och Radar betonar i sitt program att man jämställer översättaren med författaren. Förutom på nätet finns Radar också ”i verkligheten” som litteraturfestivaler och som tryckta tidskriftsnummer, hittills två. I förordet till det andra numret kunde man bland annat läsa något om svårigheter man stött på under första varvet:
”Vid vårt försök att föra det första tryckta numret av Radar/РАДАР över den polsk-ukrainska gränsen upptäckte vi att det finns viktbegränsningar för det som förs in i Ukraina, när det gäller litteraturtidskrifter som är gratis. Tidskrifterna får tillsammans inte väga mer än 50 kg. Vissa stater är uppenbarligen angelägna om att deras medborgare inte förtar sig genom läsning.”
I den första tryckta utgåvan låg fokus på likheter mellan de tre språkområdena, i den andra på det som skiljer dem åt. I nättidskriften är allting mera myllrande och rörligt. Låt oss ”bläddra” lite och smygläsa några ställen (texterna översätter här undantagsvis sig själva till svenska):
”Tanja Malartjuk, den unga men redan ganska kända författarinnan från Kiev, älskar upprepningen. Det viktigaste med litteraturen är för henne ärlighet. Denna egenskap förenar hennes romanhjältar och om inte dem själva, så åtminstone sättet som de berättar sina historier på. Den naiva Kapitolina (en höna), som söker efter sin lycka i den stora staden. Den ensamma Tamara Pavlivna, hos vilken en råtta flyttat in i lägenheten på sjätte våning och som på så vis äntligen har fått någon som hon kan tala med. Fania (en gris), som har en passion för krukväxter och som drömmer om att äntligen finna vänner. Zanka (en fjäril) som säljer piroger på stationen. Hryhorivna (en manet), den hängivna sjuksköterskan, som vårdar en patient som har en märklig dröm…”
(utdrag ur Natalka Snyadankos recension av en roman av Tanja Malartjuk – översättningen från ukrainska till tyska är gjord av Karoline Gil)
…
”Den här förmiddagen stötte jag i tidskriftsståndet vid Mariakyrkan på en dramatiker, som jag kände från Berlin. Vi gick till Dym, en bar nära Rynek och drack Zoladkowa-vodka med is och citron. Han hade just kommit till Kraków och han var ganska uppjagad. Vet Ni vad? sade han till mig, den här staden gör mig galen.
Allt, sade han, som jag tänker här blir på något sätt existentiellt. Imorgon är jag bjuden på födelsedagsfest hos en känd skådespelerska från Slowacki-teatern och nyss drack jag te med en av de mest betydelsefulla ukrainska lyrikerna. Allt är så vansinnigt slavofilt här, det vet Ni ju, Österns slätter, religionen och blod och yppiga köttmåltider och hela 1900-talets elände – när jag tittade genom taxifönstret, såg jag i förbifarten det stora träkorset med mässingstavlan där det står Katyn och ingenting annat – men vänta, jag måste absolut nyktra till innan jag åker vidare.
”Vart ska Ni åka härnäst?” frågade jag.
”Åh”, sade han, ”jag måste se hela Galizien; Lviv och Brody och Czernowitz, Bukovina, herregud, redan klangen från de här orden gör mig berusad.”
Och så blev han allvarlig och lutade sig över bordet åt mitt håll: Allt, viskade han, som jag hittills antecknat, är obeskrivligt banalt. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva.”
(en av den tyske författaren Jörg Jacobs Kraków-miniatyrer)
Ja, i Radar-världen avtecknar sig ett stycke väg mot ett gemensamt Europa, där öst och väst vet om varandra och möjligtvis till och med talar med varandra ganska otvunget över cafébordet. Varsågoda, här kan man stiga in och vill man, så byter man språk: http://e-radar.pl/
Kanske kunde man bygga vidare på detta tätare Europa med nya trianglar, en svensk-finsk-rysk till exempel eller en italiensk-tysk-slovensk eller…
