Gennadij Ajgi

Tjuvasien är ett land i öster men ändå väster om Ural. Landet är ett i myllret av ryska kolonier som en dag ska bli fria. Sanningens stund ska komma och sanningen ska göra de här länderna fria.

Poeten Gennadij Ajgi föddes 1934 i den sydtjuvasjiska byn Sjajmurzino. Från 1960 skrev han på ryska i stället för på sitt modersmål. Han dog i Moskva 2006. Här följer några av hans sånger ur samlingen ”Bugning för sången”. Översättningar av Annika Bäckström.

Mamma lät mig gå ut
för att jag skulle få gunga
som offerkitteln på elden
i sång framför er.

°°

Stanna vid grinden till fälten,
jag vill lyfta min luva,
må lockarna än en gång lysa
mot er från hembygdens fält.

°°

Skulle min sång släppas fram
i glidande välljud
rullar den vackraste visan ut
som ett nystan av guld.

°°

Den älskade ger sig av, och en svart svala
störtar mot natten,
längs vingarna flyter
strömmar av regn.

°°

Över grönskan på åkern sörjer vi,
vi sörjer över åkerns guld.
Vi åldras, min bror,
och grånar likt blåa pärlor.

°°

De kallar till åkern igen
och sorlet av nya mödor,
åskmolnens vita hästar
som tumlar på himlen.

°°

Bara i drömmen skall jag gå in
på denna vår gård,
stilla, min älskade hund,
du min rödhåriga näktergal.

Der Letzte

Några av mina översättningar av Else Lasker-Schülers dikter publicerades för en tid sedan i ”Lyrikvännen”, men denna lyrikens vän ville trots att jag uttryckligen bad om det inte visa originalen, så nu väljer jag en och visar den i både i original och översättning, så att ni kan se dem tala till varandra. Och bilden här är skapad av poeten själv.

Der Letzte

Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.

Alle Sterne träumen von mir,
Und ihre Strahlen werden goldener,
Und meine Ferne undurchdringlicher.

Wie mich der Mond umwandelt,
Immer blindes Geschimmer murmelnd,
Ein Derwisch ist er in seinem Wandeltanz.

Weißgelbenjung hing sein Schein
Schaumleicht an der Nacht,
Und jäh über die Wolken sein Lawinengedröhn
Immer grauab,
Mir zur Seite streifte sein Gold.

Mein Heimatmeer lauscht still in meinem Schoß,
Helles Schlafen – dunkles Wachen …
In meiner Hand liegt schwer mein Volk begraben,
Und Wetter ziehen schüchtern über mich.

Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.

°°

Den siste

Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i ron.

Alla stjärnor drömmer om mig,
Och deras strålar alltmer gyllene,
Och mitt fjärran allt mindre genomträngligt.

Månen vandrar kring mig,
Ständigt mumlande sitt blinda skimmer,
Är han en dervisch i sin förvandlingsdans.

Vitgulungt låg hans sken
Skumlätt mot natten,
Och plötsligt ovan molnen hans lavindån
Grått lod,
Förbi mig strök hans guld.

Mitt hemlandshav lyssnar stilla i mitt sköte,
Ljus sömn – dunkel vaka…
I min hand ligger tungt mitt folk begravet,
Och skygga vandrar vindar över mig.

Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i ron.

Giselheer dem Knaben

”Lyrikvännen” ville inte publicera Else Lasker-Schülers original före eller bredvid mina översättningar, men här är jag fri och jag gör därför på det sätt som jag tycker är bäst. Om läsaren ser både original och översättning ser han/hon mer, förstår mer, lär känna på ett djupare sätt. Jag väljer en enda av dikterna och en av poetens egna bilder.

Giselheer dem Knaben

An meiner Wimper hängt ein Stern
Es ist so hell
Wie soll ich schlafen –

Und möchte mit dir spielen.
– Ich habe keine Heimat –
Wir spielen König und Prinz.

°°

Till pojken Giselheer

I min ögonfrans hänger en stjärna
Det är så ljust
Hur ska jag kunna sova –

Och jag vill leka med dig.
– Jag har inget hemland –
Vi leker kung och prins.

Från – den relativa – oskuldens tid

Jag gräver i min dator efter texter från förr. Mitt lite fumliga mål är att rekonstruera hoppet eller hoppets tid. Dagens text är nog skriven 2009 eller 2010, jag hittar inget som med säkerhet fäster den i tiden, så det får vara så här approximativt. Lev skulle nog ha vetat men han är död.

Radar är ”en metod att med hjälp av eko från utsända korta radiovågor upptäcka och bestämma avstånd till avlägsna föremål”, men Radar är också en djärv dröm om kommunikation mellan ”avläsna platser” som den här våren gjorde sitt första närmande till verklighet: en ukrainsk-polsk-tysk nättidskrift. ”Tre språk, tre nationer, tre litteraturer… Eller kanske snarare: tre språk, fler än tre nationer och en enda Litteratur”. Så lyder mottot för denna nya kulturscen som har sina tre fästen i Kraków (där chefredaktören Renata Serednicka finns), Berlin och Lviv. Litteraturen eller låt oss säga konsten – för Radar presenterar också annat än texter: audio, video, foto, grafik – överskrider de gränser som nu finns mellan Tyskland, Polen och Ukraina. Målet är att alla texter presenteras på alla tre språken, så översättandets roll är central och Radar betonar i sitt program att man jämställer översättaren med författaren. Förutom på nätet finns Radar också ”i verkligheten” som litteraturfestivaler och som tryckta tidskriftsnummer, hittills två. I förordet till det andra numret kunde man bland annat läsa något om svårigheter man stött på under första varvet:

”Vid vårt försök att föra det första tryckta numret av Radar/РАДАР över den polsk-ukrainska gränsen upptäckte vi att det finns viktbegränsningar för det som förs in i Ukraina, när det gäller litteraturtidskrifter som är gratis. Tidskrifterna får tillsammans inte väga mer än 50 kg. Vissa stater är uppenbarligen angelägna om att deras medborgare inte förtar sig genom läsning.”

I den första tryckta utgåvan låg fokus på likheter mellan de tre språkområdena, i den andra på det som skiljer dem åt. I nättidskriften är allting mera myllrande och rörligt. Låt oss ”bläddra” lite och smygläsa några ställen (texterna översätter här undantagsvis sig själva till svenska):

”Tanja Malartjuk, den unga men redan ganska kända författarinnan från Kiev, älskar upprepningen. Det viktigaste med litteraturen är för henne ärlighet. Denna egenskap förenar hennes romanhjältar och om inte dem själva, så åtminstone sättet som de berättar sina historier på. Den naiva Kapitolina (en höna), som söker efter sin lycka i den stora staden. Den ensamma Tamara Pavlivna, hos vilken en råtta flyttat in i lägenheten på sjätte våning och som på så vis äntligen har fått någon som hon kan tala med. Fania (en gris), som har en passion för krukväxter och som drömmer om att äntligen finna vänner. Zanka (en fjäril) som säljer piroger på stationen. Hryhorivna (en manet), den hängivna sjuksköterskan, som vårdar en patient som har en märklig dröm…”

(utdrag ur Natalka Snyadankos recension av en roman av Tanja Malartjuk – översättningen från ukrainska till tyska är gjord av Karoline Gil)

”Den här förmiddagen stötte jag i tidskriftsståndet vid Mariakyrkan på en dramatiker, som jag kände från Berlin. Vi gick till Dym, en bar nära Rynek och drack Zoladkowa-vodka med is och citron. Han hade just kommit till Kraków och han var ganska uppjagad. Vet Ni vad? sade han till mig, den här staden gör mig galen.

Allt, sade han, som jag tänker här blir på något sätt existentiellt. Imorgon är jag bjuden på födelsedagsfest hos en känd skådespelerska från Slowacki-teatern och nyss drack jag te med en av de mest betydelsefulla ukrainska lyrikerna. Allt är så vansinnigt slavofilt här, det vet Ni ju, Österns slätter, religionen och blod och yppiga köttmåltider och hela 1900-talets elände – när jag tittade genom taxifönstret, såg jag i förbifarten det stora träkorset med mässingstavlan där det står Katyn och ingenting annat – men vänta, jag måste absolut nyktra till innan jag åker vidare.

”Vart ska Ni åka härnäst?” frågade jag.
”Åh”, sade han, ”jag måste se hela Galizien; Lviv och Brody och Czernowitz, Bukovina, herregud, redan klangen från de här orden gör mig berusad.”

Och så blev han allvarlig och lutade sig över bordet åt mitt håll: Allt, viskade han, som jag hittills antecknat, är obeskrivligt banalt. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva.”

(en av den tyske författaren Jörg Jacobs Kraków-miniatyrer)

Ja, i Radar-världen avtecknar sig ett stycke väg mot ett gemensamt Europa, där öst och väst vet om varandra och möjligtvis till och med talar med varandra ganska otvunget över cafébordet. Varsågoda, här kan man stiga in och vill man, så byter man språk: http://e-radar.pl/

Kanske kunde man bygga vidare på detta tätare Europa med nya trianglar, en svensk-finsk-rysk till exempel eller en italiensk-tysk-slovensk eller…

En kanske olämplig text om ”Europeana”

Det har gått några år sedan jag skrev den här texten och egentligen hade jag väl trott att den skulle publiceras men så skedde inte, kanske var den vid tillkomsten stötande. I alla fall handlar den om Patrik Ouředníks märkliga lilla bok ”Europeana. Kortfattad historia om nittonhundratalet”. Nå, nu är stunden inne, olämplig eller lämplig.

Patrik Ouředník är en tjeckisk författare som sedan 1984 lever i Paris. Han är också översättare mellan tjeckiska och franska av exempelvis författare som Rabelais och Hrabal och i intervjun i slutet av boken här säger han att han främst vill se sig som översättare och att han betraktar översättandet som en ”noblare” konst än skrivandet. Men i ”Europeana” skriver han alltså och det är Mats Larsson som stått för det ädla värvet att lotsa över texten till svenskan. Med den äran. Den tunna boken har också en undertitel: ”kortfattad historia om nittonhundratalet”. Innehållet överensstämmer väl med denna titel, det som överraskar är formen och det är frestande att försöka beskriva den genom bilder och liknelser. Liknar formen en toalettrulle, där avstånden mellan skildringar av olika delar av 1900-talet omväxlande ökar och minskar i varven? Bland århundradets nyheter nämner Ouředník för övrigt denna rulle och kallar den ”en diskret men viktig uppfinning”, en fras som ligger granne med prudentliga och liknöjda noteringar om koncentrationsläger i Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Formen skulle kanske också kunna liknas vid något som någon trycker ut ur en jättelik tub med blandat innehåll – tragedier, träck, snusförnuft och vetenskapens pseudovetenskaplighet. Eller återges genom den de disparata elementens färd genom något vidunders matsmältningskanal och sedan ut?

Boken börjar bland andra världskrigets stupade soldater och bisarra mätningar av dessa och förflyttar sedan sitt fokus till första världskrigets skyttegravar och återvänder därefter med ojämna mellanrum både dit och dit och den slutar med historiens slut 1989 men når också under sitt cirklande lopp till millenieskiftet och till utblickar därifrån. Över sidorna rusar fasor och banaliteter fram, klibbande vid varandra, ”modernare tortyrmetoder” bredvid uppfinningen av tuggummit och devot svammel kring hårt skruvade diskursanalyser. Allt sida vid sida med allt, leden ofta endast förbundna genom den svala konjunktionen ”och”: Det och det och det hände. Så och så och så utvecklade vi tekniken eller slog ihjäl varandra. Grymheten skålar med det triviala.

Men vem är det som berättar denna groteska historia? Då och då tycker jag mig skymta ett ansikte för min inre syn, ett barnsligt uttryckslöst fullmåneansikte med bleka tomma ögon och en mun som med lillgammal tvärsäkerhet tömmer sig och tömmer sig. Har lärt sig läxan, har lärt sig läxan, kan säga allt och det väldigt fort. Ett gammalt barn eller en klon från andra sidan. Ett infantilt orakel? Eller ett aborterat foster som går igen och ger igen? Men finns det då inte också ett slags ironi i svadan? Jo, men ironin är nog inte berättarens utan berättelsens, den verkar uppstå utanför berättarens kontroll som en följd av själva flödet som här till exempel: ”Användningen av stridsgaser förbjöds på olika konferenser 1899 och 1907 och 1922 och 1925 och 1946 och 1954 och 1972 och 1990 och 1992.” Eller i den framvällande skildringen av de hygieniska framgångar som kommit att medföra att allt fler européer duschade och tvättade sig allt oftare, en skildring som i styckets slut mynnar ut i denna mening: ”Och förbrukningen av vatten per invånare steg från tio liter om dagen till hundrafemton, och i hela världen sjönk grundvattennivån och hotade att om femtio eller hundra år leda till brist på vatten.”

Invävt i det monotona uppräknandet av fasansfulla brott i största tänkbara skala och de beskäftigt proklamerade landvinningarna rörande vad det vara må – preventivmedel, cykelsadlar, Barbie-dockor, skallmätningar – finns ett stråk som gång på gång utropar snabbhetens primat. Allt handlar om snabbhet, detta 1900-tal är det snabbaste århundradet någonsin! Det är ungt och snabbt och vetenskapligt och även sexuellt korrekt! Och sexuellt korrekt innebär bland annat att man inte får ”förföra kvinnor och le slipprigt mot dem o.d. och skämta om judar och tyskar och homosexuella”. Skrattet bubblar upp men fastnar i halsen.

Utanför själva textmassan finns på nästan varje sida ett slags ”vetenskapliga” randanmärkningar präntade med versaler. Dessa gör att groteskeriet slår ytterligare en volt:

KVINNOR VAR MÄNSKLIGA VARELSER
PSYKOLOGERNA SADE VAD SOM VAR VIKTIGT
JUDARNA VILLE SKÄNDA EUROPA
GUD EXISTERADE
EN HUMANARE VÄRLD
ETT PARISERHJUL
DOCKOR MED SNOPP
UNIVERSALISMEN BLEV OMODERN
LIVET BLEV SNABBARE
NEGRERNA MÅDDE BÄTTRE
DÄRFÖR MINSKADE SNUSANDET
DET PATOLOGISKA SUBJEKTET HADE FÖRÄNDRATS
UNGDOMEN VAR DYNAMISK
NATUREN VAR PERVERS
UTPLÅNINGEN AV MINNET
SKÖRDEN I DISTRIKTET
ALLT VAR FIKTION

Och inne i texten kan man läsa att ”ingen skulle dö i krig i framtiden utom fienden” och att alla ville ha ”sköldpadda och massagestav och sporta och gå i psykoanalys”. Skrattet bubblar upp igen men det går inte riktigt att skratta åt det och jag söker förgäves efter ett sätt att hantera den här makabra skildringen. Och framför mig ser jag med ens hela texten uppläst från ett grällt belyst podium vid en maratonläsning eller en läsarstafett, där läsarna vid bytena springer så snabbt de kan för att markera seklets ungdomliga snabbhet.

°°

Patrik Ouředník
Europeana. Kortfattad historia om nittonhundratalet, 2018
(Europeana. Stručné dějiny dvacátého věku, 2001)
Översättning: Mats Larsson
Förlag: Aspekt