När Miki och jag kom hem från stan igår märkte jag att dörrmattan tjocknat. Jag stod liksom högre än vanligt när jag låste upp dörren. Först tänkte jag ignorera det – det är så mycket som plötsligt byter skepnad – men så blev jag ändå lite nyfiken och lyfte på mattan och se där: ett tjockt vadderat paket! ”Är det det eller det?” tänkte jag. Det var det. ”Skimmelryttaren” eller mina skimmelryttare hade nått fram från det nordliga landet. Jag radade upp böckerna på olika sätt och gladde mig på nytt åt Walter Cranes underbara havshästar eller hästvågor. Det rätta omslaget till Theodor Storms brusande vildvackra verklighetssaga!
”Jag är en sådan som kan leka länge med vackra bilder”, tänkte jag, men när kvällen kom hade sagohästarna lagts till ro och jag ”skalade” med vana, oerhört vana, fingrar ännu ett granatäpple eller rättare sagt ett halvt för jag köper bara riktigt stora och varje kväll äter jag de röda pärlorna jag plockat fram ur en halva. Det är en speciell lycka att äta granatäpplen. Här heter de ”nar” fast många kallar dem ”šipak”, men det namnet delar de med det lilla oansenliga nyponet. När jag köper dem uppe på torget så låter jag ofta det ena namnet överrösta det andra enligt en sinnrik turordning. Nej, kanske inte särskilt sinnrik. Här är gårkvällens röda stenar.
Så blev det läggdags och läsdags. Miki sätter sig på täcket och iakttar mig med klokögon, kanske läser han min läsning. Jag läser två rader av Ivar Conradson, ja, det är just dem Miki också läser:
Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.
