Nu har jag avslutat läsningen av ytterligare en av de av Fulvio Tomizzas böcker som berättar om Istrien. Förra våren läste jag ”La miglior vita” och jag börjar nu med ett citat ur den boken:
Erano figli e pronipoti di una gente che soltanto a partire dalla mia giovinezza aveva appreso di essere italiana o di essere slava e che poi un intrecciarsi di animosità e di istigazione, apertesi proprio con quella scoperta forzata, con quella scelta ugualmente imposta, aveva obbligato a riconfermare la prima fede oppure a smentirla.
(De var barn och barnbarnsbarn till ett folk som först vid tiden för min ungdom hade fått lära sig att de var italienare eller slaver och att sedan genom en härva av fiendskap och provokationer som uppstått just på grund av denna påtvingade upptäckt, av detta konstlade val hade tvingats att bekräfta sin första tro eller att förneka den.)
Igår kväll läste jag ut ”Materada” som är Tomizzas första roman och den handlar om hur många istrier (åtminstone de som talade någon form av italienska, men inte bara de) av en rad omständigheter tvingades lämna sina hemtrakter. Jag aktar mig för att säga mer eftersom jag vet att detta ännu är en obearbetad fråga i landet där jag lever.
I ”Materada” är Tomizza precis som i ”La miglior vita” närmare människorna än man ofta är när man försöker återge historiska förlopp. Han är inne i dem och vet just så mycket och just så lite om deras tankar och handlingar som en människa brukar veta eller inte veta om sig själv. Om man tittar väldigt noga och länge på en händelsekedja så ser man ungefär lika mycket som när man ser in i någons ögon när näsorna snuddar vid varandra. Vetandet skjuts i bakgrunden och där får det irra eller vara säkert allt efter de inre impulsernas krafter. Framför och över allt annat står ett slags hjälplös upplevelse av ett skeende som rullar fram obegripligt och omöjligt att hejda och en vag, kanske förtvivlad, önskan om att det ska bli stilla, att rörelsen ska upphöra. Jag tänker inte berätta någonting utan i stället låta er möta bröderna Francesco och Berto strax innan de lämnar sin by:
Dal mare veniva su un po’ di tramontana e portava con sé il profumo della terra arata: profumo di terra rossa, che non se ne trova un altro eguale.
Mio fratello respirò a pieni polmoni, poi abbassò la testa e disse: ’Partiamo, Franz. Saremo sempre dei disgraziati, come quegli altri. Partono proprio adesso che la campagna si fa ogni giorno più bella. Te la ricordi un’annata così?’
("Från havet kom en svag nordlig vind som bar med sig doften av nyplöjd jord: doften av den röda jorden, en doft som inte har sin like någonstans.
Min bror tog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och sa: ’Vi ger oss av, Franz. Vi kommer alltid att vara arma krakar, som de andra. De ger sig iväg just nu när markerna blir vackrare från dag till dag. Har du någonsin varit med om en sådan årgång?’”)
°°
Här bryter jag och hoppar ner en halv sida:
°°
’Allora domattina sono a Umago.’
Aggiogammo i manzi e tornammo verso casa.
Era già l’avemaria e le campane suonavano. A quelle di Buje avevano risposto subito quelle di Verteneglio e di Carsette, poi la nostra di Materada poi quelle di Petrovia e San Lorenzo. Come tante altre mai volte io tenevo l’aratro alzato perché non urtasse nelle pietre, Berto fischiava cacciando avanti le bestie.
(”’Då är jag i Umago imorgon bitti.’
Vi spände för oxarna och vände hemåt.
Aftonringningen ljöd redan över landet. Klockorna i Buje fick svar från dem i Verteneglio och Carsette och sedan svarade våra i Materada och sedan de i Petrovia och San Lorenzo. Som så många gånger förr höll jag plogen upplyft så att den inte skulle slå emot stenarna, Berto visslade och drev djuren framåt.”)
Jag valde de här styckena för att de andas de känslor som rör sig i bröderna denna kväll, och för landskapets skull och för ortnamnens poesi.