I utkanten av Willy Kyrklunds värld

Härom dagen när min dotter Alexandra frågade mig om jag läst något av Willy Kyrklund svarade jag nej, fast jag tvekade lite. Alex hade dessförinnan berättat att läsningen av ”Polyfem förvandlad” gripit henne starkt. Den vill jag också läsa, tänkte jag, och så gick jag fram till den ena bokhyllan (de flesta av mina böcker är någon annanstans) för att leta lite under bokstaven ”k”. Där stod Kyrklunds ”Solange” och såg välbekant ut, men när jag tittade in i den kände jag inte igen något alls. Jag la märke till ett stycke i baksidestexten där det stod att boken är ”en av Willy Kyrklunds mest lättillgängliga böcker”.

Innan jag somnade igår kväll läste jag några sidor i boken, den fick tränga sig före eller emellan Tomizzas ”Materada”. Nej, jag har inga principer om i vilken ordning jag ska läsa böcker. De får gärna gå om lott eller i bredaste bredd. När jag läser raden ”Men om papegojan tiger –” fylls jag av en undrande oro. Jag ser Solange på kontoret och hon ska byta färgband, men det går inte att hitta till lådan där de ska ligga och alla förlopp stannar medan hon är fast i detta att skynda sig: ”att byta färgband är snart gjort, men det behövs nog inte än.” Allt blir till ett slags otäcka boxar. Varken Solange eller tiden kommer förbi dem. Och jag tänker att det är något jag känner igen i den här texten, fast det är inte den jag känner igen. Framför mig ser jag en av de små jordvägarna med gräslugg i mitten i min barndoms Ingeryd, det är vägen bort till Hamkvistaflickorna, som var uråldriga, och vidare genom skogen till sjön Bunn. Ovanpå den bilden ligger en bild som visar det där vattnet vid ena sidan av Trädgårdsföreningen i Göteborg, eller rättare sagt en rörlig bro över detta vatten. Då letar jag på prov fram en översikt över Kyrklunds verk. Jag stannar upp vid ”Medea från Mbongo” och jag inser att bilderna i mitt huvud hör till läsningen av den boken. Nej, det är inget konstigt med det, jag brukar ha vardagliga bilder – gärna från barndomens Ingeryd – till det jag läser, gärna ganska preciserade platser, sällan något som på ett förklarligt sätt har en förbindelse med det lästa. Gärna en ganska närsynt blick mot marken. Det är så det ser ut i mitt huvud och det finns med all säkerhet intressantare och färgstarkare huvudinnehåll. Varje bok är fäst vid en bestämd plats på jorden och detta går inte att förändra genom omläsningar. Men minns jag då något ”riktigt” av ”Medea från Mbongo”? Nej, inte något riktigt, men en vag förnimmelse av något stort som på ett farligt sätt inte får plats. Något som de första sidorna i ”Solange” fört mina tankar till.

Sedan händer något märkligt. En mycket vänlig man i Finland ber att få skicka ”Elpënor” till Alexandra. Och så kommer det att bli, om jag får se lite grann in i framtiden, han kommer att skicka den till Trieste. Och jag kommer att höra mer om Kyrklund. Och innan dess kommer jag väl att ha läst ut ”Solange”.

Kommentera