Kategori: Litteratur

Förlaget Tranan har bland annat givit ut en hel del modern kortprosa från olika delar av världen, vilken är en ovanlig specialitet i dagens svenska bokutgivning. I mitt eget bibliotek har jag tre antologier ur denna serie, en polsk, en estnisk och en litauisk. Jag läser just nu om några av novellerna i den litauiska antologin.

Jag tror det går att läsa både titlar och författarnamn här.

Den sista berättelsen är skriven av Markas Zingeris. I författarpresentationen längst bak i boken står det att han är född 1947, att han 1971 tog examen vid journalisthögskolan i Kaunas och att han sedan höll föreläsningar i filosofi vid högskolorna i Kaunas. När han sedan vägrade att gå med i kommunistpartiet blev han avskedad.

Han har givit flera diktsamlingar och romaner och novellsamlingen ”Illusion” (2000). Det framgår inte av texten, men jag antar att novellen ”Den obrutna förbindelsen” är hämtad ur denna samling.

Den tunna handlingstråden i novellen är ett telefonsamtal mellan farmor i Litauen och hennes bror Benjamin i Amerika. De har inte hört av varandra på mycket länge. I detta samtal uppstår det många störningar och av och till uppfattar de inget annat än apparatknaster. Brodern skriker hennes namn: ”Ania, Ania!” Det är som om ”han försökte skrika över halva jorden och ett halvt sekel av vårt eländiga tidevarv.” Sonen blir efter en stund orolig och säger till sin mor: ”säg inget dumt nu. DE HÖR ALLT. DE HÖR ALLT.”

En andra tråd i novellen berättar om farmor och hennes historia, om hennes pondus och kraft.

Alltsammans är insvept i dimma och Litauen under sovjettiden är ”dimmornas land” och den obrutna förbindelsen är kanske den mellan det som fanns före den tiden och det som kom efter den.

Jag vill visa några dimmsjok ur texten:

Ord har svårt att forma sig i dimman. Du säger något och ljudet försvinner efter ett par steg. De dimmiga ländernas folk lyssnar intensivt på sagorna och tror inte alls på storstädernas lyktor.

•

Det är ett drag som finns hos länder som är fyllda med dimma – allt som är mäktigt, storartat och ärofyllt inträffade i gamla tider. Nuet finns liksom inte. Framtiden går inte att se in i.

•

Hon hade inte knäckts av decennier av ständig dimma, efteråt, när ALLT TOG SLUT. Hon väntade på att det förflutna skulle höra av sig.

•

I det ögonblicket färgades dimman i det land där jag, verkade det, var dömd att sitta på livstid, av magiska dimmor. Det finns ju inget vackrare än när dimman i huvudet på en upprorisk student målas över med en flaska rom.

•

Och så här lyder slutet av novellen – jag klipper bort det allra sista, ni kan ju läsa det eller hela novellen själva om ni vill:

Farbror Ben dog i Bronx på ett ålderdomshem. Det är hela historien. Farmor är begravd i vår stad, bortom floden. Det kan inte stämma att de döda inte umgås! Ett så rikt och sagolikt förflutet betyder ju lite mer än de få minuter som så slarvigt getts oss här. Sovjets dimma lättade och det blev ljust och klart, allt återvände till sina platser. Men försiktigt nu, är det nu inte bara ljuset och skuggorna som spelar oss ett spratt. Det här landet släpper oss inte, dimman pyser ut under våra fötter, som om vi gått vilse i trängseln. I trängseln finns det inget förflutet och inget nu, kanske har till och med tiden drunknat.

Översättningen är gjord av Jonas Öhman.

För lite mer än två år sedan skrev jag några rader om diktsamlingen ”Tiden är ett skrik i natten” av Pavel Z (egentligen Zajíček) här.

Jag läser nummer 58:

jag vill berätta mitt ljus för dig
min spruckna tavla
min häpnad
en bit rostig plåt
med diktens namn som påskrift
livets fragment
lämnat som ett avtryck
på platsen
jag passerat

Översättningen är gjord av Michaela Zajíčkova och förlaget som givit ut boken är Rámus.

Camilla Nagler förläggare på Wahlström&Widstrand svarar i dagens SvD så här på en fråga om bokens eller litteraturens (oklart vilket) framtid:

Skönlitteraturen kommer att finns kvar länge. Men för första gången ser jag en hotbild. De första e-läsarna som kom för tio år sedan var helt hopplösa. Det är de inte idag, så nu finns hela problemet med nedladdning och upphovsrätt. Fast vi kommer fortfarande behöva producera böcker, även om vi kanske måste dra ned lite på upplagorna.

Förmodligen betyder den första meningen här inget annat än att skönlitteraturen kommer att finnas kvar ett tag till hos Wahlström&Widstrand. Det är väl inget att säga om det.

Låt oss betrakta saken från ett lite annat håll: I kapitlet ”Lesen und Bücher” i ”Lektüre für Minuten” av Hermann Hesse hittar jag det här:

Je mehr mit der Zeit gewisse Unterhaltungs- und gewisse volkstümliche Belehrungsbedürfnisse durch andere Erfindungen befriedigt werden können, desto mehr wird das Buch an Würde und Autorität zurückgewinnen. Wir haben heute den Punkt noch nicht ganz erreicht, wo die jungen Konkurrenzerfindungen wie Radio, Film usw. dem gedruckten Buch gerade jenen Teil seiner Funktionen abnehmen, um den es nicht schade ist.

Ju mer som med tiden vissa underhållnings- och folkbildningsbehov kan tillfredsställas med hjälp av andra uppfinningar, desto mer av värdighet och auktoritet kommer boken att återvinna. Vi har idag inte till fullo nått fram till den punkt, där de nya konkurrerande uppfinningarna som radio, film osv. tar ifrån boken just den del av dess funktioner som den klarar sig bra utan.

PS I Salongen finns nu den femte skogstexten inne.

Roberto Saviano – känd för ”Gomorra”, sin avslöjande bok om camorran – kommer att vara i Stockholm den 24-27 november för att bland annat, inbjuden av Svenska Akademien, tala i Börssalen under rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. I samband med hans besök i Sverige kommer hans andra bok, ”Il contrario della morte”, ut på Brombergs i svensk översättning av Barbro Andersson under titeln ”Kärleken är dödens motsats”.

foto Salvatore Laporta

Det rör sig om en kort prosatext som formmässigt balanserar på gränsen mellan skönlitterär text och journalistisk faktaredogörelse. Språket är enkelt och konkret och har ett slags karg skönhet. Boken handlar om Maria, en sjuttonårig flicka, som just mist sin pojkvän Enzo som tagit värvning i en fredsbevarande styrka i Afganistan. En mina sprängde honom i bitar.

I boken möter vi Maria och berättaren, som verkar vara ungefär jämnårig med Maria och Enzo. Han är från samma by i Kampanien. Genom honom får vi veta något om Marias sorg, om hennes krossade förhoppningar – hon och Enzo skulle gifta sig när han kom hem från Afganistan efter att ha tjänat ihop pengar till bröllopet och ett banklån – om hennes kamp för att inte krossas under sorgen. Vi ser att hon ännu inte riktigt tagit till sig att han är död. Hon berättar:

Jag vet att han fotograferade bergen för att visa mig. Han sa att när han inte stod ut längre kunde han han alltid finna en tyst plats var han ville. Något som han aldrig kunde göra här hemma. Mycket vet jag inte än, mycket har jag kvar att få veta, jag måste fortfarande upptäcka det, förstå och lära av honom.

Men boken handlar också om något som sträcker sig utanför Marias och Enzos personliga tragedi. Genom Savianos berättare får läsaren veta hur vanligt det är att fattiga unga pojkar i Syditalien ser soldatlivet vid olika krigsplatser i världen som den enda vägen till ett drägligt liv: ”I den här trakten försöker även enbenta ta värvning.” För många fattiga unga män i Syditalien är detta ofta den snabbaste och ibland den ända möjliga vägen ut ur arbetslöshet och knapphet. När man numera talar om det senaste kriget är detta för många syditalienska familjer inte alls andra världskriget utan, beroende på till vilken front sönerna farit, det i Irak, det i Bosnien eller det i Afganistan. Och de som inte ger sig ut i dessa krig lever också de ofta mycket farligt:

I min hemstad gick alla mammas väninnor ständigt klädda i svart, för det fanns alltid någon ung pojke som mördats, någon avlägsen släkting som fallit från en byggnadsställning; man måste alltid visa respekt för en familj som förlorat någon. Och när det inte var sorg fortsatte man att klä sig i svart, för det skulle säkert snart bli någon ny att sörja.

De unga männens färder bort till världens krigshärdar fick ibland märkliga sidoeffekter i deras hemtrakter. Kontrakten för uppkoppling till internet och ADSL har i en hast ökat kraftigt i de syditalienska byarna. ”Här skaffade alla flickor dator när pojkarna gav sig av.”

Från utblickarna över det allmänna återvänder vi sedan till Marias öde. Vi får följa henne till bårhuset på ett militärsjukhus i Rom. Hennes familj ville inte att hon skulle se Enzos söndertrasade kropp, men hon vill se honom en sista gång. Hans bror hade sett honom: ”Det fanns mycket lite kvar av honom, alldeles för lite.” Brodern följer henne till bårhuset, men på det villkoret att han får hålla för ögonen på henne. Hon går till sist med på det.

På någon av de sista sidorna i boken frågar Maria berättaren om han minns sången ”Carmela” av Sergio Bruni. Bokens titel är hämtad ur en rad i den här sången:

Tu piangi solo se nessuno vede
E strilli solo se nessuno sente
Ma non è acqua il sangue nelle vene
Carmela Carmè
se l’amore è il contrario della morte…

•••

PS Sedan någon dag finns det en ny text, den fjärde, i Salongens ekmanska skogsserie.

För ett tag sedan började jag läsa ”Warum Denken traurig macht” (originalet är på franska) av George Steiner. Nu har jag just avslutat andra varvet och vill bjuda er några pärlor ur texten.

Die Fähigkeit zu lügen, Fiktionen zu ersinnen und aufzuführen, ist organischer Teil unseres Menschseins. Die Künste, soziales Verhalten, auch die Sprache selbst wären ohne sie nicht möglich.

Förmågan att ljuga, att tänka ut och skapa fiktioner är en organisk del av detta att vara människa. Konsterna, socialt förhållningssätt och även språket självt skulle inte vara möjliga utan denna.

•

Ein neuer Denkakt, eine Vorstellung ohne erkennbare Vorgänger – das ist es, ob zugegeben oder nicht, worauf sich der Ehrgeiz von Schriftstellern, Malern, Komponisten, Denkern richtet. Außerhalb von Träumen können sie nur verwirklicht werden, wenn die Ausdrucksweise selbst erneuert wird.

Att finna en ny tankegång, en idé utan urskiljbara föregångare – det är, antingen man medger det eller inte, vad författare, konstnärer, tonsättare och tänkare kämpar för att uppnå. Utanför drömmarna kan detta bara bli verklighet, om man skapar ett helt nytt uttryckssätt.

•

Das Denken ist im höchsten Maße unser Eigentum; verborgen im tiefsten Innern unseres Seins. Gleichzeitig ist es das gewöhnlichste, abgenutzteste, repetitivste aller Handlungen. Dieser Widerspruch läßt sich nicht auflösen.

Tänkandet är i allra högsta grad vår egendom; det finns dolt i vårt väsens allra innersta. Samtidigt är tänkandet den vanligaste, den mest förbrukade och repetitiva av alla handlingar. Denna motsättning går inte att lösa upp.

•

Die Sprache trachtet beständig danach, die Herrschaft über das Denken zu erlangen.

Språket strävar hela tiden efter att uppnå herraväldet över tänkandet.

•

Unglaublich verschwenderisch ist das Denken.

Tänkandet är gränslöst slösaktigt.

•

Anstrengungen, das Denken zu rationalisieren, es auf erlaubte, fest umrissene Kanäle zu begrenzen, bilden das Herzstück jeder Tyrannei.

Ansträngningar som har som mål att rationalisera tänkandet och tvinga in det i strängt kontrollerade kanaler utgör själva kärnan i varje tyranni.

•

Das Denken verhüllt mehr, wahrscheinlich weitaus mehr, als es enthüllt.

Tänkandet beslöjar mer, förmodligen mycket mer, än det avslöjar.

•

Wahrheit, lehrte Baal Shem, ist auf ewig im Exil.

Sanningen, så säger Baal Shem, är för evigt i exil.

•

Kinder vom Auswendiglernen abzuhalten lähmt, vielleicht auf Dauer, die Muskeln des Geistes.

Om man hindrar barn från att lära sig utantill förlamas, kanske för alltid, andens muskler.

•

Vor der Moderne waren unsere Doktrinen, unsere Dichtung, Kunst und Wissenschaft von den drängenden Fragen nach Dasein, Sterblichkeit und Gott durchsetzt. Sich dieser Fragestellung zu enthalten, sie zu zensieren würde bedeuten, den bestimmenden Puls, die dignitas unseres Menschseins, zu löschen. Der durch Fragen ausgelöste Schwindel setzt ein Leben ständiger Selbstprüfung in Gang.

Före den moderna tiden var våra lärosatser, vår diktning, konst och vetenskap genomsyrade av de brännande frågorna om tillvaron, dödligheten och Gud. Att avstå ifrån dessa frågeställningar, eller att undertrycka dem, skulle innebära att den speciella puls som kännetecknar det mänskliga, vår dignitas, släcks ut. Den svindel som dessa frågor utlöser för till ett liv i ständig självprövning.