Dyningen
Dyningen susar med långa slag.
Skyarna stiga ur havet.
Nu är det åter dag.
Timmar, timmar som tysta gå,
stanna och viska er gåta!
-Stilla till sömns de gå.
Dyningen susar och gråter.
Skyarna sjunka. Stum var min dag.
Nu är det afton åter.
Erik Blomberg
PS Nu är det ekmanska skogsprojektet i Salongen avslutat.
Det händer att jag läser dikter som den ena eller andra skulle karakterisera som språkmaterialistiska och vissa av dessa läser jag med behållning, men jag läser dem inte under denna fana, jag läser dem inte under någon fana. Jag läser inte lyrik under fanor.
•••
Den här morgonen läser jag en recension av en bok om språkmaterialistisk dikt under det senaste årtiondet i Sverige och om dennas förhållande till sina källor. ”Sprawl” heter den och författaren är Sigrid Nurbo och recensionen är skriven av Fredrik Hertzberg.
Sigrid Nurbo talar hellre om ”svensk language-poesi” än om språkmaterailism, ett fyndigt perspektiv med tanke på att den amerikanska language-poesin var en sorts gräsrotsrörelse som spred sig – och fortfarande sprider sig – internationellt.
Herzbergs koppling mellan ”fyndig” och ”gräsrot” gör mig lätt brydd, men jag låter de båda orden ligga där bredvid varandra och promenerar vidare i recensionen.
I artikeln nämns sedan de tre författare som Nurbo främst intresserat sig för i sin bok, nämligen Raattamaa, Silkeberg och Gassilewski. Här backar visst Hertzberg beträffande ”fyndig” för han tycker inte alla tre passar in under begreppet ”langauge-poesi”. Nåja. Vi får veta att ”Sprawl” vuxit fram ur en litteraturvetenskaplig uppsats och att den därför har en akademisk ”bismak”, men Herzberg vill detta till trots titta på bokens förtjänster. En sådan finns enligt Hertzberg i titeln:
En av dem figurerar redan i bokens titel, ”Sprawl”, som syftar på den postmoderna utspridda staden och i studien används som konkret bild för hur en language-dikt sprider ut sin mening snarare än bygger upp en hierarisk meningskärna.
Jag stannar inför uttrycket ”hierarkisk meningskärna”. Hur kan en kärna vara hierarkisk? I förhållande till vad? Till sig själv? Inom sig själv?
Vi får veta att Nurbo menar att language-poesin kommunicerar ”på en mängd olika nivåer” och den vill utjämna hierarkier, främst mellan läsare och författare. Vidare kan man läsa att Nurbo anser att denna typ av poesi sopar bort tolkningsföreträden.
Läsaren behöver inte vara professionell dikttydare; antingen gillar man eller så gillar man inte.
Så här är det väl med åtskilligt inom poesin, tänker jag, fast man kan kanske formulera och även mena det mindre platt än ”gillar/gillar inte”.
Sedan är Hertzberg milt ironisk (eller tolkar jag fel?) mot Nurbo, när han säger att hon missar vissa referenser i en dikt, men vad gör det, när det inte finns några tolkningsföreträden. Han fortsätter sedan så här:
Frågan är förvisso om inte populärkulturella referenser kan vara minst lika uteslutande som någonsin högkulturella – därför är Nurbos totala anarki delvis befriande. Det är också följdriktigt att Nurbo anser att det är ”omöjligt att avgöra om en enskild language-dikt är bra eller dålig litteratur”.
Det första i det här citatet, det om olika referenser, tycker jag är intressant och lite roligt, eftersom det skvalpar om lite i högt-och-lågt-baljan. När det gäller det omöjliga i att avgöra kvaliteten på en enskild language-dikt, frågar jag mig bara, om det verkligen finns anledning att stanna vid den enskilda dikten. Fast Hertzberg värjer sig här, åtminstone delvis, mot denna lösa relativism och han menar att om denna typ av dikt vore så estetiskt svårbedömd, så kunde man ju lika gärna läsa bilars nummerplåtar, och riktigt så långt i relativeringen tycker han inte att man bör gå här. Vidare undrar han över ”på vilket sätt en sådan dikt kan förhålla sig kritisk till samtiden”. Han tycker alltså att Nurbo går för långt, men så menar han att hon mot slutet av boken tar några steg bakåt, när hon skriver att language-poesin är ”beroende av kontext och teori”. ”Kontext” förstår jag, men ”teori”, vilken plats intar ett sådant begrepp här?
Hertzberg avslutar sin recension så här:
Om language-poesin är demokratisk ställs ändå vissa minimala krav på dess medborgare, tycks det. Frågan är om den inte kräver en sällsynt vaken läsare, eftersom den tar plats i ett nätverk av tänkande, läsning, teori, vetenskap, filosofi, lärdom, historia, populärkultur, slang, med mera – den kommunicerar på en mängd nivåer”.
Den sista meningen här tycker jag är intressant, för den ställer egentligen hela saken på huvudet. Om nu språkmaterialismen vill vara demokratisk och antihierarkisk, så blir det till en paradox att den egentligen är genomtränglig bara för ett ringa fåtal som kan använda alla de nycklar Hertzberg listar upp. Men det här är å andra sidan språkmaterialismen eller ett stycke av den sedd genom Nurbo genom Hertzberg, kanske är det ännu mycket mer komplicerat och då kanske riktigt ”demokratiskt” och antihierarkiskt för att ingen förstår någonting. Allas vår gemensamma nämnare är noll.
I förlaget Tranans berättarserie från olika delar av välrden ingår en antologi med berättelser från Estland, som heter Hur man dödar minnet. Jag har för dagen valt att läsa titelberättelsen som är skriven av Viivi Luik.
Det här är inte någon berättelse i egentlig mening, det är en, stundtals rasande (!) och svavelosande, uppgörelse med det nutida Estlands förhållande till byggnader och hus. Så här skriver Luik till exempel:
Varför skulle människan inte kunna få ha en rosaskimrande illusion om att hon har ett hus, när hon har köpt en barack?
Därför att en barack inte är något hus!
En barack kostar inte som ett hus. En barack är inte värd stress och depression. För en baracks skull ska man inte behöva ha en skuld till banken i tjugo års tid.
Luik menar att färre och färre ester vet vad ett riktigt hus är. Numera byggs det bostadsområden i stället för hus och allt gammalt får stå och förfalla tills det så småningom rivs. Snart minns ingen längre vad ett riktigt välbyggt och vackert hus är.
Hon blickar bakåt mot en tid, då det ännu var på ett annat sätt:
Det fanns en tid då husen också i detta land hade väggar och inte var kulisser av papp och plåt. Då man bemödade sig om att bygga på en VACKER plats där man visste vad som var ett träd och vad som var en buske. De planterades med kärlek och omsorg. Fortfarande finns det syrener från den tiden som är vid liv, än finns det lindar och lönnar, till och med gamla äppelträd.
Hon talar om alla hus som förfallit och rivits och tillägger: ”Dråparen var varken Onkel Sam eller den ryske ockupanten utan estländaren själv.”
Luik gjuter etter och galla i sina ironiska formuleringar:
Så om ni vill bli av med minnet, kulturen, historien (för de är alltid en black om foten för de snabba klippen) skapa då först och främst de rätta förutsättningarna, avskaffa valfriheten, gör livet surt för människorna så att det inte ens faller dem in att vilja ha något bättre. Gör hjärntvätten grundlig!
Förlöjliga ”småborgerliga seder” och ”herrskapsstil”, klargör från barnsben att ”livet går vidare”, att ”idag måste man leva i nutiden”, skratta ut dem som bekymrar sig för Kadriorgs eller Kalamajas ursprungliga bebyggelse, förklara varför […] och hur mycket mer ”samtida” de meningslösa lådor och ömkliga ”skyskrapor” är som byggts i deras ställe.
För några rader vänder hon så blicken ut mot Europa (knappast mot Sverige) och säger att där i det gamla Europa finns det fortfarande människor som ser ett värde i att bevara det gamla, att mödosamt återställa det som anfrätts av ålderns tand.
Och så är Luik tillbaka i Estland igen:
Efter någon tid kommer ingen att minnas att det i det här landet någonsin funnits parker, alléer, skogsdungar, slåtterängar med träd kvar, talldungar vid stranden, gårdsträd, äppelträdgårdar, syrenhäckar, bersåer, kullar, källor, mejerier, väderkvarnar, vattenkvarnar, skolhus på landet, tågstationer. Att det funnits byggnader av kalksten och byggnader av tegel, lador, ladugårdar och källare av natursten. Mäktiga bondgårdar i Livland av nordtysk typ osv. osv. Att det också här har funnits klassicism och barock, jugend och funktionalism. Att också detta land har ett förflutet och en levnadskultur.
Först nu kan man se vad sovjetockupationen har gjort med vårt land och vårt folk.
Alldeles i slutet av texten talar Luik om vad det här avskärandet av de historiska banden i bebyggelsen får för följder på andra områden i den mänskliga tillvaron:
Någon gång har jag själv sagt att när landskapet förändras till oigenkännlighet förändras också språket och tänkandet, förändras kulturen till oigenkännlighet.
Även om vi i Sverige inte haft någon sovjetisk ockupation, så finns det åtskilligt i den här texten som påminner om förhållandena här.
Här vill jag länka till [en text hos Karin]( http://blottsverige.blogspot.com/2008/12/svensk-byggnadsvrd-har.html) som behandlar ett angränsande tema.
(Översättningen av Viivi Luiks text är gjord av Marja Talgre.)
När jag en dag lämnar denna taggtrådshage
kommer jag att kunna rulla en mahorka
någotsånär linda ett förband runt foten
byta blöjor på barn kommer jag inte att kunna.
När jag en dag lämnar denna taggtrådshage
kommer det att regna.
Denna dikt av Knuts Skujenieks finns i antologin ”Som ekens rot till vatten”. Översättningen från lettiskan är gjord av Juris Kronbergs.
PS Sedan igår kan man följa Joruns adventskalender på Life de Luxe.
Jag läser Faust igen, kanske kan man säga att jag alltid läser Faust. Det är Faust I jag menar. Och eftersom jag läst det här dramat så många gånger, kan jag numera gå ut och in där lite som jag vill.
Jag sätter in mitt gamla ”Faustägg” igen som en liten orienteringshjälp för den som inte vistas så ofta i det här dramat.
Bakom mig har jag just nu Trüber Tag. Feld (Mulen dag. I det fria). I den scenen anklagar Faust Mefisto med stor våldsamhet för att Margareta hamnat i fängelset efter att hon dödat det barn hon fått med Faust. Faust anklagar Mefisto med en särskild hetta för att Mefisto lurat honom att glömma henne och fått honom att följa med upp till häxorna i valborgsmässonattens orgier. I alla de här anklagelserna skiner det på ett märkligt tydligt sätt igenom att Faust främst beskyller Mefisto för att han inte inte hindrat Faust från att göra som han själv för tillfället hade lust att göra. Och Mefistos ironiska svar skickar liksom tillbaka attackerna som bumeranges. Varför gör du mig sällskap när du i själva verket inte vill följa mig? Varför försöker du flyga när du egentligen lider av svindel? Var det du eller jag som störtade Margareta i fördärvet?
Men det stannar inte vid denna kalla logik, för Faust är människa och en människa kan ångra sig. Kanske är det det mest mänskliga hos människan. Ja, han har störtat henne som han älskade i fördärvet, men nu vill han rädda henne och han är beredd att offra mycket för det. Han är redo att utsätta sig för stora faror. Och Mefisto – som inte alls är den stora absoluta ondskan – låter sig övertalas till ett räddningsförsök. De ska rida på dunkla spökhästar bort från ödemarken där de just befinner till fängelset i stadens utkant, där Margareta väntar på att dödsdomen ska verkställas. Och Mefisto ska söva fångvaktaren så att Faust kan gå ner i fängelsehålan till Margareta.
Nu följer den allra kortaste, men kanske den mest suggestiva, scenen i hela dramat:
Nacht. Offen Feld
Faust, Mephistopheles, auf schwarzen Pferden daherbrausend
Faust: Was weben die dort um den Rabenstein?
Mephistopheles: Weiß nicht, was sie kochen und schaffen.
Faust: Schweben auf, schweben ab, neigen sich, beugen sich.
Mephistopheles: Eine Hexenzunft.
Faust: Sie streuen und weihen.
Mephistopheles: Vorbei! Vorbei!
Jag lägger in Britt G. Hallqvists svenska översättning av scenen:
Natt. Öppet fält
Faust och Mefistofeles kommer susande på svarta hästar
Faust: Vad sysslar de med kring galgens mur?
Mefistofeles: Vem vet vad de lagar och sjuder?
Faust: Svävar upp, svävar ned, böjer sig, höjer sig.
Mefistofeles: Det är häxornas skrå.
Faust: De strör och de signar.
Mefistofeles: Förbi! Förbi!
Denna Rabenstein (korpstenen, en klippa som är kringflugen av korpar som väntar på mer) är platsen där Margareta ska avrättas den morgon som följer på natten som Faust och Mefisto rider igenom. För i fängelsescenen som kommer efter och som är den sista i dramat, lyckas Faust inte få Margareta att fly från fängelset.
Det är en mörk ödesmättad scen som det är omöjligt att kasta ljus in i. Vi ser in i framtiden in i avrättningen. Att det sedan tillkommer ett religiöst perspektiv på detta, kan ändå inte ändra något. Det kommer att ske.