Kategori: Berättelser ur livet

Och ibland om sommarkvällarna i barndomen brukade han berätta sagan om de två slotten för oss. Om Stenslottet och Lövslottet. De två var systrar. Stenslottet var så fint, så fint och därinne fanns det jättelika kristallkronor, glänsande sidentapeter, gobelänger med vilda djur från Indien och Kina och tavlor med ramar av guld med inlagda ädelstenar. Stenslottet tittade aldrig åt Lövslottet. Stenslottet tittade rakt upp i himlen bort från allt som fanns på jorden.

Lövslottet var ett virrvarr av grönt som ringlade sig runt parken. Och Lövslottet kikade alltid upp mot Stenslottet som skimrade vitt under himlens blåa.

I Lövslottet fanns ingenting mer än lövsalar, oändliga lövsalar både raka och slingrande. Överallt nådde solens strålar in och ut igen.

Och i Lövslottet bodde prinsessan. Här levde hon sitt knoppliv djupt inne i det gröna. Någon gång smög hon sig fram till ett av lövfönstren och såg ut över lavendelkullen.

Efter dessa dagar – fantastiska dagar – i städer, bland människor är jag tillbaka i skogen på nytt. Jag går här med Londi, min hund, min vän. Vi följer den vanliga lilla vägen in i vår skog. Oktoberljuset strömmar in i den första novemberdagen.

Vi besöker de heliga platserna igen. I skogsdunklet står vi stilla en stund och tittar upp mot Sammetstrappan – solljuset silar ner över de rundade mosstegen.

Djupt in i skogen går vi och långt – ända till gläntan med Himlaträden. Björkarnas guldvippor blänker mot himlens blåa.

Vi följer stigen längs åsen, kommer ut i skogsbrynet igen. Och där, mitt ute i fältet – Trädön. Vem bor där? Ekarna och björkarna har kvar sina lövkappor av guld och brons och gammalgrönt.

Men häxkantarellerna har bleknat bort, ser jag, de som slår sina stora brandgula trollcirklar här om senhösten. De har krupit in i jorden igen.

Hon kommer cyklande den vanliga vägen. Det är morgon och solljuset glittrar i kanalens vatten där borta bland träden. Och lupinerna vid vägkanten står i full blom. Hon tänker på ingenting särskilt, allt känns ganska lätt. I en krök sitter en tjock katt. Den leker med en liten åkersork. Hon saktar in lite utan att riktigt veta varför och då, just där i svängen, möter hennes blick åkersorkens dödsförskräckta. Skakad av sorkens ångest ropar hon högt, rakt ut i luften: – Men vad är det här? Två flickor som går framför henne på vägen vänder sig om och tittar.

Björkarna rister sitt skira bladguld
mot hösthimlens ljusa blåa –
Snart är det brons och mull och borta –

Oktober.

Oktober i mitt liv…

Ibland åker jag förbi huset; huset som han och hon under flera år tillsammans renoverat och reparerat tills det såg ljust och hemtrevligt ut inuti; utsidan blev aldrig riktigt färdig.

Nu är både hon och de små pojkarna döda; det är bara han och flickorna kvar.

Jag åker förbi ibland med bussen. Jag kan se att han försöker kämpa vidare. Han har skaffat parabol och det syns små förändringar i trädgården och på uteplatsen, små förbättringar åstadkomna med envis möda.

De säger att det var hans fel, att han körde för fort och det där med älgen vet man inte så noga om det var sant. Han var ju testförare.