Efter dessa dagar – fantastiska dagar – i städer, bland människor är jag tillbaka i skogen på nytt. Jag går här med Londi, min hund, min vän. Vi följer den vanliga lilla vägen in i vår skog. Oktoberljuset strömmar in i den första novemberdagen.
Vi besöker de heliga platserna igen. I skogsdunklet står vi stilla en stund och tittar upp mot Sammetstrappan – solljuset silar ner över de rundade mosstegen.
Djupt in i skogen går vi och långt – ända till gläntan med Himlaträden. Björkarnas guldvippor blänker mot himlens blåa.
Vi följer stigen längs åsen, kommer ut i skogsbrynet igen. Och där, mitt ute i fältet – Trädön. Vem bor där? Ekarna och björkarna har kvar sina lövkappor av guld och brons och gammalgrönt.
Men häxkantarellerna har bleknat bort, ser jag, de som slår sina stora brandgula trollcirklar här om senhösten. De har krupit in i jorden igen.