12 kommentarer till “Oktober”

  1. Oktober. Kanske den vackraste månaden av alla? Den klara, försvinnande blå himlen. Trädens färgprakt innan löven fallit. Och de tidiga mörkereftermiddagarna då vi sätter oss till bords med tända stearinljus, och då läsandet börjar allt tidigare på kvällen.
    Vackra bilder Bodil, mycket vackra.
    varma hälsningar Thomas

  2. Och förgängligheten är den visaste av alla påminnelser om livets korthet. Jag tänker på det varje höst. Hur lång tid kvar, hur många dagar, hur många årscykler? Thomas

  3. … och var är Miss Oktober?… som är så underbart vacker … som ändå är månadens ”huvudperson”.

  4. Pippi: Hon sitter vackert och tittar vänligt från min hemsida – under bilder…

    Fast i verkligheten ligger hon här under köksbordet.

  5. ljuset, släpljuset, de långa skuggorn, det mjuka ljuset,
    det som i italiensk konst kallas Sfumato – DET är också Oktober.
    Aldrig är det så lätt att se
    aldrig så lätt att andas
    aldrig så lätt att vara

  6. Martin: Fast just här – jag ser på bilderna – så tycker jag att det är klarheten som överväger – una chiarezza senza sfumature…

    Men det är klart, oktober är så mycket mer än dessa bilder…

  7. Blir lite fundersam över raden ”Oktober i mitt liv…” Inte har du väl hunnit till livets höst ännu. Eller menar du helt enkelt, att detta är vad oktober betyder i ditt liv?

  8. Marita: Kanske till den flammande (jag vet att jag inte alls har talat om ”flammande” här) oktober i alla fall. Jag menar något dubbelt och jag är nog inte förvånad över att du värjer dig just mot dödsmotivet i de här raderna eller nu kanske jag säger fel…

  9. Man kan känna oktober i ens liv även när man är ung. Det är ju en existentiell känsla. Och så tror jag man känner mer släktskap med oktober när man blir äldre. Mildheten och det liksom förlåtande över den här tiden på året är en stor tröst. Allt är gjort, som Rilke säger: Der Sommer war sehr groß, och nu är det dags att dra slutsatsen av det gjorda.

  10. I och för sig kände jag mig lite skakad när jag formulerade den sista raden och när jag igår gick förbi samma ställe i skogen där den dök upp i mitt huvud, så hängde den kvar där på björkgrenen…

  11. Nja, jag vet inte om det är just allusionen på döden jag värjer mig emot, bara själva uttrycket. Om det står otolkat blir det mycket starkt. Har inget emot det, blev bara fundersam. Förstår att uttrycket hängde kvar på björkgrenen dagen därpå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *