Nyss började jag läsa ”Il fu Mattia Pascal” av Luigi Pirandello. Jag har läst den här romanen förut någon gång för länge sedan, men läsupplevelsen har ändå på något sätt nyhetens hela behag. Här är ett litet ställe som jag gärna vill dela med mig av:
Huvudpersonen Mattia funderar över varför modern inte kan bo hos hans bror Roberto i stället för hos honom själv med tanke på det katastrofala äktenskap han lever i. Men Roberto har sagt att det inte går. Först blir Mattia mycket upprörd och han har svårt att förstå sin bror, men så börjar tankarna gå åt ett annat håll och han hittar ett slags förklaring:
Forse se l’animo esasperato in quel momento non mi avesse offuscato il giudizio, non me ne sarei indignato; avrei considerato, per esempio, secondo la natural disposizione del mio spirito, che se un rosignolo dà via le penne della coda, può dire: mi resta il dono del canto; ma se le fate dar via a un pavone, le penne della coda, che gli resta?
(Om inte förbittringen hade fördunklat mitt omdöme i det ögonblicket, så hade jag inte blivit så arg; jag hade till exempel kunnat tänka mer i mina vanliga banor – om en näktergal ger bort sina stjärtfjädrar, så kan den säga till sig själv: jag har kvar sångens gåva; men om en påfågel måste ge bort sina stjärtfjädrar, vad har han då kvar?)
PS Det här är min översättning av textstället, antagligen finns det en "riktig" också…