Vi går genom skogen, solljuset silar ner genom lövverket och in mellan granarna. Vi fortsätter längs den karga åsen, Londi och jag. Långt bort skäller en hund eller är det flera? Vi viker av in mot granskogen: Brak, knak, knäck – en brun varelse kastar sig fram emellan oss och hamnar nästan på mig. Under en oändligt kort sekvens av tid ser jag in i rådjurets öga, sedan ser jag bara den vitsvansade baken försvinna in i buskarna. Nu hörs hundskallen närmare. Londi och jag bildar en tät grupp. Det är något som är fel. Vi hör hundskall igen, skott. Fort, fort ilar vi längs stigen. Tur att det inte var någon av älgarna, tänker jag förvirrat. Och tur att vi inte är rådjur. Liv, död. Vems död nu? Jakt är ändå bättre än slakt. Och jag som inte ens är vegetarian.
Vi kommer ut på vägen och därborta under vägmärket ser jag att det hänger något; det är jaktskylten med baksidan hitåt. Man ser den egentligen bara om man kommer med bil… eller om man vet att den hänger där.
Jag minns rådjuren i trädgården imorse – årskalvar, tror jag. De hade sökt sig en fristad där.