Fortfarande arbetar min hjärna med att sortera intrycken från i förrgår kväll. Jag besökte tillsammans med en god vän en bosnisk litteraturafton i Uddevalla. Språket var bosniska (eller ska jag kalla det den bosniska varianten av det där stora sydslaviska språket…) och det varken förstår eller talar jag, men jag fick tolkhjälp av min gode vän. (Vid sidan om kan jag säga att jag tycker om att lyssna på språk jag inte förstår, jag tycker om att lyssna på språks melodier och det gör man bäst om man inte förstår ordens betydelse.) Publiken bestod av medlemmar ur den bosniska – och hercegovinska – kolonin i Uddevalla. Det fanns en svensk(a) där förutom jag, men efter pausen var jag den enda ”utifrån”.
Jag läser först upp huvuddelen av programmet, som var formulerat på svenska:
Vehid Gunić, författare och journalist från Sarajevo
Uzeir Bukvić, författare och journalist från Sarpsborg, Norge
presenterar sina nya böcker:
”De vackraste kärleksdikterna från Bosnien och Hercegovina – antologi” och ”Sijermas barn – nordiska brev”
OBS! Språket är bosnisk/serbokroatiska
Programmet kommer att spelas in för TV – Sarajevo.
Vi bjuder på kaffe och te.
Här på bilden ser ni Vehid Gunić till vänster och Uzeir Bukvić till höger. Böckerna som väl syns lite otydligt är alltså inte översatta till svenska, även om programtexten kan ge det intrycket.
Vehid Gunić är vad man skulle kunna kalla en stor estradör. Utan manuskript talade han nästan oavbrutet i en och en halv timme. Hans absoluta närvaro i allt han gjorde och sa gjorde att jag utan att förstå orden kunde följa med i det hela som i en fantastisk pantomim. I den lilla paus som fälldes in fick jag sedan en sammanfattning på svenska av innehållet. Han berättade om bosnier i förskingringen, ett litet folk utspritt över en hel värld, han berättade med galghumor och ömhet. Ibland delade han upp sig i två röster som pratade in på varandra med stor iver och kraft eller som resingerat nickade mot varandra i trött samförstånd. Den sista delen av sitt framträdande ägnade han åt att recitera ett par dikter ur antologin han sammanställt. Det gick inte att ta miste på att det var dikter (jag påminner er om att jag inte förstod orden medan jag lyssnade, mer än något enstaka): Rytmen, rimflätningen och varje dikts helhet stod klara för mig som om de hade varit skulpturer som jag kunde se på och ta på.
Uzeir Bukvić kom kanske lite i skymundan vid sidan av denna scenvirtuos. Han talade betydligt mindre och lågmäldare – men han har en mycket vacker och bärkraftig röst – och hans grepp om publiken var inte lika fast, vilket inte betyder att han inte hade uppmärksamma åhörare – det hade han visst. Han läste ett stycke ur sin nyutkomna bok om bosniska flyktingars liv i Norden. Av min gode vän fick jag sedan veta att han läst upp historien om en man, Salko, som kom till Uddevalla – från Mostar. Under de första fem dagarna lär han sig fem ord. Sedan glömmer han dessa ord. Hans väg i det nya landet blir knagglig. Han tänker på den gamla hemstaden Mostar, men han vet också att allt han hade haft där är borta. Han saknar hela sitt förflutna och denna saknad tar så mycket plats i honom att en ny början blir omöjlig. Salko säger: ”En person från Mostar kan du beröva allt, du kan driva iväg honom vart du vill, men du kan aldrig ta ifrån honom drömmen om Mostar."
En bok i samlingen de båda författarna hade framför sig på bordet var på engelska (de andra var på bosniska) – den köpte jag. Den heter ”Evropo, stidi se!” och i engelsk översättning (av Saba Risaluddin) ”Shame on you, Europe”. Och det är Vehid Gunić som har skrivit den. Boken är en dagbok från Sarajevo från 1990-talets första år. Än så länge har jag bara läst några på måfå valda ställen. Jag citerar anteckningen från den 26 november 1992, eftersom jag fastnade för den:
Two days ago, outside the RTV building, I shook hands warmly with a childhood friend, now a famous writer. After the writer had left, a member of the Army of Bosnia and Herzegovina (one Fadil, from Kozarac) asked me,
”Is he a Serb?”
”Yes, he is.”
”Shall I kill him?”
”Why would you kill him?”
”There must be no more mercy towards them!”
I was astonished. I told him that he’d been a friend of mine since I was fifteen, that two decent Serbs are living in my flat, neighbours of mine whose flat was destroyed by the first chetnik shell from Nedžarići. And this Kozarac fellow of mine says,
”If you can’t do it any other way, then kill them while they’re sleeping!”
”I’d kill myself first.”
”Then you are a real idiot. There’s no more mercy for them.”
Where is all this taking us? I don’t understand anything. I start to laugh at myself for feeling so queasy. Does this mean I’m supposed to kill my dear neighbours Zora and Milenko? When we have our coffee together this evening I must tell them to beware of me.
Som en liten avslutning som någon eventuellt kan tycka är fånig, så stoppar jag in två av de tekniskt sett totalt misslyckade bilderna jag tog. Tekniskt sett är de skräp, ja, men jag tycker att jag i dem hittar lite av den uppsluppna dynamik som fanns mellan de här två herrarna under denna för mig minnesvärda kväll:
