Kategori: Berättelser ur livet

Min Oma eller min mormor dog när hon var 92. Det är ganska länge sedan nu. Hon var egentligen helt klar i huvudet ända till slutet och inte var hon direkt sjuk heller, bara lite trött och liksom skör. Jag vet att hon satt på balkongen på Danvikshemmet i Stockholm – det var försommar – och drack vitt vin med min mamma och min moster en av de sista kvällarna hon levde, kanske var det den sista.

Jag vet inte om det är ofta eller sällan jag tänker på henne. Ibland dyker ett minne upp och då cirklar tankarna omkring henne en stund. Jag minns att hon en gång överraskade oss barn (alltså mina syskon och mig) med att plötsligt säga att hon varit på Spetsbergen. Hon hade inte några särskilt exakta geografisk föreställningar – saker låg långt bort eller inte så långt bort. En annan gång sa hon att hon varit vid ekvatorn, men det visade sig sedan inte vara sant, men Spetsbergen det var sant. Ibland sjöng hon en stump till exempel ”Pommernland ist abgebrannt – Maikäfer flieg”. När hon slutade sjunga brukade hon nicka och sucka och säga ”Ja, so ist das”. Ibland uttalade hon sig om händelser eller människor ur världshistorien, till exempel så här: ”Eva Peron var en mycket vacker fru.”

Oma brukade kalla mig för Marjellchen eller Puppka, ja, min syster brukade också få heta så. Vad hon kallade våra bröder för minns jag inte. ”Puppka” är Puppe (docka) med en halvslavisk diminutivändelse och ”Marjellchen” har jag skrivit om här förut: ”Marjell” är ett ord för flicka som förekom i Ostpreußen på den tyska tiden (förmodligen ett gammalt baltiskt eller närmare bestämt fornpreussiskt ord), fast Oma var ju inte från Ostpreußen utan från Hinterpommern. Jag minns en del små ordspråk eller talesätt som hon liksom strödde omkring sig. Några var ganska glada eller lätt nonsensaktiga som den här:

Ach du meine liebe Güte
sechs Bonbons in einer Tüte

Vad det uttrycker? Tja, kanske ett slags förundran över livets små ting.

Annat var mörkare:

Das Leben ist wie ein Kinderhemd
Kurz – und von oben bis unten
beschissen

En del var coolt likgiltigt inför stort och smått:

Ob Speck oder Aal
ist mir alles egal

Eller smått obegripliga:

Verschwinde
wie die Wurst im Spinde (”Wurst” uttalades då ”Wurscht”)

Försvinn som korven i skåpet. Ja, känn på den.

Vissa kunde ha något knipslugt eller smålistigt över sig som det här:

Mit Geduld und Spucke
Fängt man eine Mucke

Med tålamod och spott fångar man en mygga. Ja, ”mygga” heter ju egentligen ”Mücke”, men för rimmets skull blev det ”Mucke”.

Ibland var hon trött på allt och sa:

Ich bin der lahme Muck.

Vad ”Muck” skulle vara fick jag aldrig veta…

Egentligen skriver jag aldrig något om min familj här under pausträdet – utom om Londi då, men hon är ju hund – och så har jag också tänkt att det ska vara i fortsättningen. Men någon gång gör jag ett litet undantag och idag är det dags för ett sådant.

När Alexandra (som nu är 19) var ungefär ett och ett halvt år hade hon ett allvarligt och krävande projekt i sitt lillflickshuvud. Hon ville kunna hoppa. Hon såg andra som hoppade och det såg fint och lätt ut – och spännande också. Själv kunde hon både gå och springa riktigt bra, men hoppa det kunde hon inte. Men hon ville. Många gånger om dagen ställde hon sig med fötterna ihop och koncentrerade sig intensivt och så uttalade hon med stor kraft det magiska: ”ooppii, oppaoopp”. Med den formelns hjälp försökte hon lösgöra båda fötterna från marken samtidigt. Om och om igen utförde hon experimentet, men fötterna stod där de stod.

Att vilja hoppa på ett sådant sätt, fastän man inte kan hoppa, är inte det att hoppas? Idén om hoppet är en bild för hoppet.

Fortfarande arbetar min hjärna med att sortera intrycken från i förrgår kväll. Jag besökte tillsammans med en god vän en bosnisk litteraturafton i Uddevalla. Språket var bosniska (eller ska jag kalla det den bosniska varianten av det där stora sydslaviska språket…) och det varken förstår eller talar jag, men jag fick tolkhjälp av min gode vän. (Vid sidan om kan jag säga att jag tycker om att lyssna på språk jag inte förstår, jag tycker om att lyssna på språks melodier och det gör man bäst om man inte förstår ordens betydelse.) Publiken bestod av medlemmar ur den bosniska – och hercegovinska – kolonin i Uddevalla. Det fanns en svensk(a) där förutom jag, men efter pausen var jag den enda ”utifrån”.

Jag läser först upp huvuddelen av programmet, som var formulerat på svenska:

Vehid Gunić, författare och journalist från Sarajevo
Uzeir Bukvić, författare och journalist från Sarpsborg, Norge
presenterar sina nya böcker:

”De vackraste kärleksdikterna från Bosnien och Hercegovina – antologi” och ”Sijermas barn – nordiska brev”

OBS! Språket är bosnisk/serbokroatiska

Programmet kommer att spelas in för TV – Sarajevo.
Vi bjuder på kaffe och te.

Här på bilden ser ni Vehid Gunić till vänster och Uzeir Bukvić till höger. Böckerna som väl syns lite otydligt är alltså inte översatta till svenska, även om programtexten kan ge det intrycket.

Vehid Gunić är vad man skulle kunna kalla en stor estradör. Utan manuskript talade han nästan oavbrutet i en och en halv timme. Hans absoluta närvaro i allt han gjorde och sa gjorde att jag utan att förstå orden kunde följa med i det hela som i en fantastisk pantomim. I den lilla paus som fälldes in fick jag sedan en sammanfattning på svenska av innehållet. Han berättade om bosnier i förskingringen, ett litet folk utspritt över en hel värld, han berättade med galghumor och ömhet. Ibland delade han upp sig i två röster som pratade in på varandra med stor iver och kraft eller som resingerat nickade mot varandra i trött samförstånd. Den sista delen av sitt framträdande ägnade han åt att recitera ett par dikter ur antologin han sammanställt. Det gick inte att ta miste på att det var dikter (jag påminner er om att jag inte förstod orden medan jag lyssnade, mer än något enstaka): Rytmen, rimflätningen och varje dikts helhet stod klara för mig som om de hade varit skulpturer som jag kunde se på och ta på.

Uzeir Bukvić kom kanske lite i skymundan vid sidan av denna scenvirtuos. Han talade betydligt mindre och lågmäldare – men han har en mycket vacker och bärkraftig röst – och hans grepp om publiken var inte lika fast, vilket inte betyder att han inte hade uppmärksamma åhörare – det hade han visst. Han läste ett stycke ur sin nyutkomna bok om bosniska flyktingars liv i Norden. Av min gode vän fick jag sedan veta att han läst upp historien om en man, Salko, som kom till Uddevalla – från Mostar. Under de första fem dagarna lär han sig fem ord. Sedan glömmer han dessa ord. Hans väg i det nya landet blir knagglig. Han tänker på den gamla hemstaden Mostar, men han vet också att allt han hade haft där är borta. Han saknar hela sitt förflutna och denna saknad tar så mycket plats i honom att en ny början blir omöjlig. Salko säger: ”En person från Mostar kan du beröva allt, du kan driva iväg honom vart du vill, men du kan aldrig ta ifrån honom drömmen om Mostar."

En bok i samlingen de båda författarna hade framför sig på bordet var på engelska (de andra var på bosniska) – den köpte jag. Den heter ”Evropo, stidi se!” och i engelsk översättning (av Saba Risaluddin) ”Shame on you, Europe”. Och det är Vehid Gunić som har skrivit den. Boken är en dagbok från Sarajevo från 1990-talets första år. Än så länge har jag bara läst några på måfå valda ställen. Jag citerar anteckningen från den 26 november 1992, eftersom jag fastnade för den:

Two days ago, outside the RTV building, I shook hands warmly with a childhood friend, now a famous writer. After the writer had left, a member of the Army of Bosnia and Herzegovina (one Fadil, from Kozarac) asked me,

”Is he a Serb?”
”Yes, he is.”
”Shall I kill him?”
”Why would you kill him?”
”There must be no more mercy towards them!”

I was astonished. I told him that he’d been a friend of mine since I was fifteen, that two decent Serbs are living in my flat, neighbours of mine whose flat was destroyed by the first chetnik shell from Nedžarići. And this Kozarac fellow of mine says,

”If you can’t do it any other way, then kill them while they’re sleeping!”
”I’d kill myself first.”
”Then you are a real idiot. There’s no more mercy for them.”

Where is all this taking us? I don’t understand anything. I start to laugh at myself for feeling so queasy. Does this mean I’m supposed to kill my dear neighbours Zora and Milenko? When we have our coffee together this evening I must tell them to beware of me.

Som en liten avslutning som någon eventuellt kan tycka är fånig, så stoppar jag in två av de tekniskt sett totalt misslyckade bilderna jag tog. Tekniskt sett är de skräp, ja, men jag tycker att jag i dem hittar lite av den uppsluppna dynamik som fanns mellan de här två herrarna under denna för mig minnesvärda kväll:

-Det har alltid bott mycket tattare här i Segeltorp, sa Ellen till oss där vi satt i hennes varma kök. Vi hade kommit för att titta på lägenheten från annonsen. Det var övervåningen i Ellens hus som var lägenheten. Vi gick uppför trappan, Ellen låste upp och vi klev in. Två små lurviga hundar rusade in förbi oss, lyfte på benet och kissade snabbt i den långhåriga ryamattan i ”rummet”. Vi gick runt och tittade och i sovrummet pekade Ellen in mot ena hörnet på den sidan där det var snedtak. – Här har någon legat och dött, men det har skett på rätt sätt. Ni kan vara lugna här. Jag vet sådant för jag är synsk.

-Det blir nog bra, sa du. Och redan samma kväll kom vi tillbaka med våra saker och flyttade in.

Vi bodde in oss där på Ejdervägen och så småningom började lägenheten kännas som ett hem. Ofta när vi var på väg ut eller in lockade Ellen in oss i sitt kök. Hon berättade gärna om sin hemby i Dalsland. – Inavel, alla var släkt med varandra. Titta på min rygg, som ett ”s”; sådana ryggar har alla därnere. Och så är jag synsk; det är det många av oss som är. Jag kan känna vad som har hänt på en plats och jag anar vad som kommer att hända i framtiden.

Ibland kom Ellen upp till oss för att prata lite om byn i Dalsland eller om tattare. Nästan varje gång slank de små lurviga hundarna in efter henne och kissade snabbt i ryamattan i ”rummet”, det gjorde väl ingenting, inte luktar det, inte.

En dag när jag kom hem och just skulle uppför trappan, kom du ut från Ellens kök. Du hade blivit spådd. Ellen hade sett mig vandra iväg med en resväska i varje hand, sa du.

Nu är det en annan tid och väl ett annat liv och Dalsland ligger här på andra sidan bron. Ibland kommer jag på mig själv med att jag tittar extra noga på en ”s”-krökt rygg och någon gång ser jag kanske in i ögonen på en som ser in i framtiden. Och jag kan fråga mig: – Var ligger Ellens by?

Ett hundgäng kom hetsande runt hörnet, ledaren liksom visslade till de andra hundarna – fränt och uppfordrande – att lägga på ett kol och några av de mindre sladdade i gruset. Hastigt flyttade jag mig lite närmare dig. Kunde de ha rabies? Vad hade den gråa på bakbenet? Bara bussen ville komma någon gång! På bänken vid husväggen satt en liten flicka. Jag tittade på hennes nakna fötter som stack fram under det slitna klänningstyget. Söta bruna tår, sex bruna tår på varje fot. Jag kastade en blick mot flickans ansikte, ett fint litet ansikte, men vad var det med ögonen? De var liksom igenvuxna och verkade inte se någonting. Ögonen har ingenting med tårna att göra, försökte jag tänka. Men ögonen: En dag när jag var tio eller elva år så hade Fröken tagit med sig Rädda-Barnen-bössor av papp till skolan, ja, det var sådana där bössor som man ska vika ihop själv, så det var nog bara en som stod färdigvikt på katedern, de andra var släta pappbitar som låg på varandra i en bunt. Innan Fröken delade ut dem berättade hon en historia om en liten marockansk pojke som fått ögonsjukdomen trakom. ”… och så en dag kunde han inte se de blå Atlasbergen längre. Några dagar senare såg han inte huset på andra sidan den smala gränden. Och efter ännu några dagar kunde han inte se sina händer eller sin mammas ansikte när hon böjde sig över honom.”

En liten skabbig smutsgul hund som inte kunnat hålla jämna steg med de andra irrade ensam kvar på grusplanen.