Glimtar från en bosnisk författarkväll i Uddevalla

Fortfarande arbetar min hjärna med att sortera intrycken från i förrgår kväll. Jag besökte tillsammans med en god vän en bosnisk litteraturafton i Uddevalla. Språket var bosniska (eller ska jag kalla det den bosniska varianten av det där stora sydslaviska språket…) och det varken förstår eller talar jag, men jag fick tolkhjälp av min gode vän. (Vid sidan om kan jag säga att jag tycker om att lyssna på språk jag inte förstår, jag tycker om att lyssna på språks melodier och det gör man bäst om man inte förstår ordens betydelse.) Publiken bestod av medlemmar ur den bosniska – och hercegovinska – kolonin i Uddevalla. Det fanns en svensk(a) där förutom jag, men efter pausen var jag den enda ”utifrån”.

Jag läser först upp huvuddelen av programmet, som var formulerat på svenska:

Vehid Gunić, författare och journalist från Sarajevo
Uzeir Bukvić, författare och journalist från Sarpsborg, Norge
presenterar sina nya böcker:

”De vackraste kärleksdikterna från Bosnien och Hercegovina – antologi” och ”Sijermas barn – nordiska brev”

OBS! Språket är bosnisk/serbokroatiska

Programmet kommer att spelas in för TV – Sarajevo.
Vi bjuder på kaffe och te.

Gunic + Bukvic

Här på bilden ser ni Vehid Gunić till vänster och Uzeir Bukvić till höger. Böckerna som väl syns lite otydligt är alltså inte översatta till svenska, även om programtexten kan ge det intrycket.

Vehid Gunić är vad man skulle kunna kalla en stor estradör. Utan manuskript talade han nästan oavbrutet i en och en halv timme. Hans absoluta närvaro i allt han gjorde och sa gjorde att jag utan att förstå orden kunde följa med i det hela som i en fantastisk pantomim. I den lilla paus som fälldes in fick jag sedan en sammanfattning på svenska av innehållet. Han berättade om bosnier i förskingringen, ett litet folk utspritt över en hel värld, han berättade med galghumor och ömhet. Ibland delade han upp sig i två röster som pratade in på varandra med stor iver och kraft eller som resingerat nickade mot varandra i trött samförstånd. Den sista delen av sitt framträdande ägnade han åt att recitera ett par dikter ur antologin han sammanställt. Det gick inte att ta miste på att det var dikter (jag påminner er om att jag inte förstod orden medan jag lyssnade, mer än något enstaka): Rytmen, rimflätningen och varje dikts helhet stod klara för mig som om de hade varit skulpturer som jag kunde se på och ta på.

Uzeir Bukvić kom kanske lite i skymundan vid sidan av denna scenvirtuos. Han talade betydligt mindre och lågmäldare – men han har en mycket vacker och bärkraftig röst – och hans grepp om publiken var inte lika fast, vilket inte betyder att han inte hade uppmärksamma åhörare – det hade han visst. Han läste ett stycke ur sin nyutkomna bok om bosniska flyktingars liv i Norden. Av min gode vän fick jag sedan veta att han läst upp historien om en man, Salko, som kom till Uddevalla – från Mostar. Under de första fem dagarna lär han sig fem ord. Sedan glömmer han dessa ord. Hans väg i det nya landet blir knagglig. Han tänker på den gamla hemstaden Mostar, men han vet också att allt han hade haft där är borta. Han saknar hela sitt förflutna och denna saknad tar så mycket plats i honom att en ny början blir omöjlig. Salko säger: ”En person från Mostar kan du beröva allt, du kan driva iväg honom vart du vill, men du kan aldrig ta ifrån honom drömmen om Mostar."

En bok i samlingen de båda författarna hade framför sig på bordet var på engelska (de andra var på bosniska) – den köpte jag. Den heter ”Evropo, stidi se!” och i engelsk översättning (av Saba Risaluddin) ”Shame on you, Europe”. Och det är Vehid Gunić som har skrivit den. Boken är en dagbok från Sarajevo från 1990-talets första år. Än så länge har jag bara läst några på måfå valda ställen. Jag citerar anteckningen från den 26 november 1992, eftersom jag fastnade för den:

Two days ago, outside the RTV building, I shook hands warmly with a childhood friend, now a famous writer. After the writer had left, a member of the Army of Bosnia and Herzegovina (one Fadil, from Kozarac) asked me,

”Is he a Serb?”
”Yes, he is.”
”Shall I kill him?”
”Why would you kill him?”
”There must be no more mercy towards them!”

I was astonished. I told him that he’d been a friend of mine since I was fifteen, that two decent Serbs are living in my flat, neighbours of mine whose flat was destroyed by the first chetnik shell from Nedžarići. And this Kozarac fellow of mine says,

”If you can’t do it any other way, then kill them while they’re sleeping!”
”I’d kill myself first.”
”Then you are a real idiot. There’s no more mercy for them.”

Where is all this taking us? I don’t understand anything. I start to laugh at myself for feeling so queasy. Does this mean I’m supposed to kill my dear neighbours Zora and Milenko? When we have our coffee together this evening I must tell them to beware of me.

bok

Som en liten avslutning som någon eventuellt kan tycka är fånig, så stoppar jag in två av de tekniskt sett totalt misslyckade bilderna jag tog. Tekniskt sett är de skräp, ja, men jag tycker att jag i dem hittar lite av den uppsluppna dynamik som fanns mellan de här två herrarna under denna för mig minnesvärda kväll:

G+B1

G+B2

14 kommentarer till “Glimtar från en bosnisk författarkväll i Uddevalla”

  1. Inte fånigt alls – själv introducerade jag för en tid sen bara-dåliga-bilder-projektet på min blogg.
    Jag vill inte påstå att gensvaret blev enromt, men tillräckligt stort för att jag ska (orka) fortsätta.
    ”Bra” bilder är i regel mycket tråkigare än de dåliga. Och så väldigt mycket mer förekommande.
    Det är nästan svårt att ta dåliga bilder nuförtiden. Kamerorna har blivit alldeles för bra.

    Dina dåliga bilder är defnitivt bättre än den bra, tycker jag.

  2. Grejen är väl att den bra inte är så bra, men det var den enda utan flimmer. Men visst är det mer liv i de två andra och man ser lite mer av det glada samspelet mellan de två föredragshållarna.

    Och i de två sista bilderna ser man dessutom hur inspelningen för TV-Sarajevo gick till. Det var också lustigt att bli filmad av en av dem som man tyckte var själva filmen.

  3. Man kan sålunda konstatera att skärpa inte är samma sak som bra.
    Fast jag vidhåller, dåliga bilder är ofta bättre, mer uttrycksfulla och alltid mer originella.

    Så för mig får du gärna fortsätta att lägga ut suddiga bilder på din blogg.

  4. Tack Bodil, det var intressant att ta del av resultatet. Det du citerar mot slutet ger mig rysningar. Precis så var det. Och den svarta humor som finns i citatet understryker det. Jag mötte ju albaner i helgen och efteråt sa jag till Astrid, att det alltid ger mig samma märkligt kluvna känsla: dessa människor från Balkan är de mest förtjusande, generösa och vänliga man kan tänka sig, och ändå är det just dessa folk som gång på gång drabbas av terror, krig och andra umbäranden. Är det bara ledarna som driver sina folk till avgrunden, eller ligger förklaringen på ett annat plan?
    Det beslut som nu i veckan togs om Kosovo pekar på att också det som tjusigt kallas ”det internationella samfundet” har en stor och avgörande skuld. Att skjuta Kosovos status på framtiden är verkligen att utmana ödet. Ett nytt krig mellan serber och albaner – vem vill se det, och vem skulle det gagna?

  5. Svårt att reda ut vilka krafter som driver folkgrupper på Balkan att ständigt kriga eller att vara på gränsen till det. Självaste Ivo Andric, nobelpristagare i litteratur 1961, och ansedd jusoslavisk författare som räknades som folkgruppernas kännare, sa en gång 1954 om Bosnien (citerar ur en bok på engelska):

    ”There were two worlds, between which there cannot be any real contact nor the possibility of agreement; two terrible worlds doomed to an eternal war in a thousand various forms.”

    Förmodligen har han rätt. Jag är själv bosnier och fortfarande har jag inga riktiga svar på de oändliga konflikter som dyker upp på Balkan, eller rättare sagt, konflikter som hela tiden finns. Jag tror inte att Vehid Gunic har några svar heller, han är också en sådan person som jag själv, nämligen en människoälskare och en som förespråkar tollerans mellan olika folkgrupper. Det är bara sådana som inte är för tollerans och samliv mellan alla som har riktiga svar, ”sina svar”, och det är att det alltid är DE ANDRA som bör försvinna från jorden eftersom det är DE som är bovarna. Måste erkänna att t.o.m Ivo Andric varit en person som tydligt ställde sig på en sida..ska inte gå närmare i det nu. En av karaktärerna i hans bok Bosniska Kröniker, Dr. Cologna, uttalade sig om livet i Bosnien, som föreställde Andrics egen syn på det. Han sa att för en som kände Västen (citerar):

    ”To live in Turkey (Bosnia) means to walk along a knife edge and to burn on a low fire. I know this, for we are born on that knife edge, we live and die on it, and we grow up and are burned out on that fire…No one knows what it means to be born and live on the brink, between two worlds, knowing and understanding both of them and to be unable to help explain them to each other and bring them closer. To love and hate both…To have two homelands and yet have none. To be everywhere at home and to remain forever a stranger. In short, to live torn on a rack, but as both victim and torturer at once.”

    Här griper han in lite djupare i de problem som vi (invandrare, utvandrare, flyktingar eller kalla oss för vad ni vill) ständigt är tvungna att konfrontera. Problem som också Salko, ur ovannämnda boken som Bodil tog upp, är tvungen att leva med. Alla utomstående, turister och liknande grupper som varit på Balkan upplever dess folkgrupper som vänliga. Det är de också, men det löser inte deras ständiga problem och deras farhågor stillnar aldrig..farhågor att det ska ”bryta ut” igen.

  6. Sejfo,
    nu tar jag kanske en risk att gå dig på nerverna, men jag tänker inte bara sitta här och säga ”ja, ja, ja”, så jag talar: När jag läser meningen ”To live in Turkey (Bosnia) means to walk along a knife edge and to burn on a low fire.”, så får jag en känsla av den som yttrar eller skriver det här (figuren i romanen och författaren till boken) finner ett slags tjusning i det här. Man skulle kunna dra ut det ungefär så här: ”Ni andra som lever i vanliga länder i era platta odramatiska världar, ni har ingen aning om vad livet egentligen är.” Detta är kanske fult sagt av mig, men jag vill någonting och jag menar någonting och därför måste jag ta risken att eventuellt väcka obehag eller irritation när jag yttrar det jag tänker. Jag tror att man måste avstå från den här mytologiseringen av sig själv allra först innan alls någonting kan hända i en fredsskapande riktning. Den här eländesutvaldhetskappan måste av. Jag ser också en form av parallell till Tyskland och tyskarna i det här (inte alls en strikt eller fullständig parallell, märk väl). Demoniseringen av tyskarna efter Hitlertiden är farlig och den närs inte minst av tyskarna själva. Också denna måste man avstå ifrån både ifrån tyskt håll och ifrån alla de andra hållen. Demonisering är en form av förvänd romantisering och den förvänder blicken på alla och klarsynen är långt bort när sådant gror.

  7. Hmm, vem vet, hans uttalande kanske hade sådana dolda budskap…men så mycket jag är bekannt med Andric och hans verk tycker inte jag att just det budskap du nämnde kan utläsas..kanske för utomstående. Men just den där tanken om att ”andra” inte vet vad ett riktigt liv är är egentligen ganska utbrett på Balkan, det måste jag erkänna. För det är lätt att säga så utifrån vissa livsaspekter som man anser är bäst i sitt eget land. Däremot så inser inte många alla andra aspekter som bevisar motsatsen, dvs. det är vi som egentligen inte vet vad livet är. Du har rätt i att säga att det är mitologiseringen av sig själv som man mådte bli av med först. För det är just det som är nyckeln till ett bättre liv utan konflikter. Problemet är att de flesta på Balkan inte kan och inte vill avstå från det…och det gör att det är få som tror att Balkan kan bli helt fri från krig och andra konflikter (jag syftar på folkgrupper på Balkan). Jag har en gång sagt till en vän att den enda lösningen att få en lugn och konfliktfri Balkan bara kan vara att ta ifrån folk ”alla bebisar” och uppfostra dem att inte hata så att de sedan kan föra vidare den tanken..med andra ord så tror jag själv inte på en konfliktfri Balkan..fri från större krig kan den vara i ett par decenier, men sedan måste det smälla igen..fri från inre konflikter som inte syns för utomstående kan Balkan aldrig vara…för som jag sa till min vän, det är inte möjligt att ta ifrån folk alla bebisar och uppfostra dem någon annanstans…….

  8. Apropå Andrics dolda budskap……det han menade i det av dig nämnda avsnittet var att under Turkiskt styre (läs: muslimskt) så är livet lika med helvete…som sagt, Andric har i många av sina verk själv intagit en sida och fallit själv för just en viss mytologisering…….detta hade västvärlden naturligtvis ingenting emot utan belönade honom med nobelpriset…i östvärlden hade han belönats med ett dödsstraff………..

  9. Bodil,
    Jag begriper vad du är ute efter med din kommentar.
    Kan det vara så att det är ”lätt” för oss att uifrån se de här mönstren? Men att de är fullkomligt hopplösa att få någon klarhet i då man lever mitt i dem?
    Kulturernas blinda fläckar, liksom.
    Sverige har ju inte på det viset något blodigt förflutet och någon lika blödande blind fläck.

    Däremot gott om ANDRA blinda fläckar, som när man kommer bort från dem ett tag blir – nej, inte smärtsamma, det kan man inte säga – men kalla det våldsamt irriterande då. En sorts exsem.

    Och nu kanske jag låter romantisk och naiv, men där skulle ju då alla exilbosnier som ser sitt samhälle speglat i ett annat (det de lever i) kunna bli till hjälp, så småningom.
    Det är åtminstone vad man kan hoppas.
    Eller vad jag hoppas.

    Vad säger Sejfo????

  10. Karin,
    Du har enligt mig uppfattat det hela ganska så bra….det är just det man hoppas, och det är det jag hoppas, eller rättare sagt jag VET att jag kan vara ett viktigt bidrag i ett samhälles uppbyggnadsprocess…men frågan är hur de som inte blivit av (eller inte vill bli av) med mytologiseringen av sig själva, uppfattar sig själva i ett nytt samhälle….fördelen är att det man måste bli av med är troligen mer genomförbart just i ett nytt samhälle…och då hoppas man ju att så många som möjligt ”lär sig läxan.” Det finns fakta som tydligt visar att vissa bara överför samma elände till ett annat samhälle…andra tar allt det positiva och hjälper till i alla samhällsprocesser.
    Tack för att du hoppas Karin……det skall alla göra

  11. Vi kanske kan gå vidare, men vi kommer aldrig glömma.

    Alla borde veta..
    Det var inte folket fel, varken Serbernas eller Bosniernas, allt är egentligen politikens fel! Hatet som finns mellan oss är för att vi klandrar varandra. För politiken törs vi inte klandra?

    Håller med Thomas ”Det du citerar mot slutet ger mig rysningar.”
    Det värmer om hjärtat att veta att även utomstående bryr sig!

    Ta hand om dig /Irma

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *