Kategori: Berättelser ur livet

I vanliga fall cyklar jag, men härom dagen fick jag punktering, så igår åkte jag buss. Jag klev på vid Gropbron, stack mitt busskort – ja, jag har faktiskt ett sådant – i slitsen och gick sedan och satte mig. Jag valde ett av de främsta sätena i bakre halvan, för där är det bäst, man sitter högt och har bra utblick. Bussen skakade över bron och svängde strax efteråt in på Nabbensbergsvägen. Vid hållplatsen där, den heter nog Nabbensberg, stannade bussen. Ingen steg av, men på steg en man som verkade komma från en bil som stod parkerad på hållplatsen. Jag tittade lite lojt nyfiket på honom, i händerna höll han två svarta dosor av något slag. Ska han byta av chauffören kanske, tänkte jag. Han växlade mycket riktigt några ord med föraren, men sedan gick han bakåt bland passagerarna och bussen startade. En kontrollant, förstod jag då. Damen som satt mitt över gången i förhållande till mig visade upp sitt kort och fick det kört genom den ena lilla apparaten. Jag såg på hennes ansikte. Sedan var det min tur; jag tog fram kortet ur plånboken och räckte det till mannen som upprepade de gester han nyss gjort. När jag fick tillbaka mitt kort, såg jag att damen tvärs över log mot mig. Jag log tillbaka. Hennes leende var lite inåtvänt och liksom hemlighetsfullt och jag kände att jag hade samma slags leende i mitt ansikte. Våra leenden sipprade liksom fram igenom omärkliga springor. Jag kunde inte tolka hennes leende och inte mitt eget heller. Vi log konspirativt: betydde det vi log ”tur att jag betalade den här gången” eller ”tänk att vissa aldrig kan lita på andra” eller ”jag har minsann klarat mig utan att betala flera gånger” eller ”tur att de kollar biljetterna ibland”? Jag vet inte. Jag vet bara att det fanns ett ögonblick av dolt och ändå självklart – och nästan lite euforiskt – samförstånd. Sedan återtog vi raskt våra normalansikten och hälsade inte ens när hon någon hållplats längre fram steg av.

Om man bor i Nordeuropa eller ska vi säga i den subarktiska eller möjligen den kallare delen av den tempererade zonen, så är det lätt att man uppfattar sänglampor som något självklart. Man har sänglampor så att man kan läsa en stund på kvällen innan man somnar.

Somrarna tillbringar jag/vi för det mesta åtminstone till en del i Mellanitalien. Vi brukar ofta hyra en lägenhet för några veckor. Ett ständigt återkommande problem är att det inte brukar finnas några sänglampor. Det finns en taklampa som så gott som alltid utsänder ett vitt kallt och samtidigt diffust ljus som det är omöjligt att läsa vid. Så det första jag gör när jag synar lägenheten i fråga är att kontrollera det här med sänglamporna för att sedan snabbt jaga fram några inte alltför funktionella porslinspjäser med glödlampa i ur något förråd. Ytterligare en märklig sak är att det egentligen inte finns något riktigt ord för ”sänglampa” på italienska i de här sammanhangen i alla fall (i en svensk-italiensk ordbok finns ordet ”lampada da letto”, men det verkar mest finnas just för att översätta ”sänglampa”). Jag mumlar i stället, eftersom jag vet hur det går till, ett underligt ord, ett franskt ord med italienskt uttal, som väl främst betyder ”lampskärm” och det är det som sätter i gång aktiviteten. Fast vad har vi de här lamporna till, undrar man. Vad är det vi vill titta på?

(Obs – det här är ingen ornitologisk text.)

• • •

Oljefåglarna lever hela livet i mörker. – Det sägs att man gör ljus av dem…

När jag var så där tio-elva år gjorde jag en upptäckt – det är väl i den åldern många gör de största upptäckterna i livet. Jag hade nyss haft ett stort och uppslitande gräl med Pia, min bästa vän på den tiden. Grälet hade slutat med att hon fick in en dräpande fullträff på mig. När jag efteråt gick för mig själv kände jag ilskan och hämdlystnaden banka i mig – ledsen var jag också – och jag letade efter ett ännu värre och elakare svar att slå tillbaka med. Och jag fann det! Under en stund riktigt vältrade jag mig i att tänka mig Pias ansikte när hon hörde vad jag hittat på. Så skulle jag säga, då skulle hon allt få! Men så hände något överraskande: För att riktigt smaka av hämndens ljuvhet försökte jag föreställa mig hur hon skulle känna sig inuti, när jag sa det där förskräckliga. Och då såg jag att det hela bara var trist och tomt. Hon skulle bli ledsen, ja, och kanske arg och sedan skulle hon tänkte det och det elaka eller besvikna om mig. Hon skulle absolut aldrig tänka att ”det där var verkligen ett otroligt bra svar”, aldrig. Jag kände mig berövad min hämnd, besviken på att det faktiskt inte skulle vara någon idé att sticka till så där vasst och farligt.

Jag minns inte hur det fortsatte sedan. Jag vet alltså inte om jag ändå hämnades, jag hade ju verkligen en fantastisk replik i ärmen, så visst var det lockande trots allt. Det jag minns är att hämnden blev tråkig. Detta betyder inte att jag har slutat att hämnas oförätter, inbillade eller verkliga, men jag vet att om jag vid sådana tillfällen tänker mig in i den andra personen, så blir hämnden eller den tänkta hämnden utan glans. Trist blir den.

Ska jag vara helt ärlig så upplevde jag den där upptäckten först och främst som en förlust.

En ljushårig flicka – hon är femton – sneddar med lätta snabba steg över torget. Där i ena hörnet finns en byggnad med skylten Löwenapotheke ovanför dörren. Hon går fram mot den och gläntar lite på den. Ja, det ser faktiskt riktigt apoteksaktigt ut därinne. Längs bortre väggen finns det en rad hyllor och på två eller tre av dem står det bruna flaskor och några burkar och där framför finns en riktig disk. Och se, där kommer apotekaren i vit rock. Flickan hälsar och apotekaren nickar tillbaka. Det finns inga andra människor i rummet. Flickan säger att hon vill ha hostmedicin till sin mormor. Expediten tar ner en flaska från den mittersta hyllan och säger: ”Det blir en och femtio”. Flickan stirrar oförstående på mannen i den vita rocken och börjar sedan skratta högt. ”Pengar! Vill ni ha pengar?”, frågar hon mellan skratten. ”Ja, det blir en och femtio”, upprepar apotekaren och ser strängt på henne. ”Jag får gå hem och se om vi har några då”, säger flickan lite dröjande, hälsar och går mot dörren. Apotekaren nickar igen.