Om sänglampor

![lampa](/wp-content/PICT6/PICT6642.jpg @alignright)Om man bor i Nordeuropa eller ska vi säga i den subarktiska eller möjligen den kallare delen av den tempererade zonen, så är det lätt att man uppfattar sänglampor som något självklart. Man har sänglampor så att man kan läsa en stund på kvällen innan man somnar.

Somrarna tillbringar jag/vi för det mesta åtminstone till en del i Mellanitalien. Vi brukar ofta hyra en lägenhet för några veckor. Ett ständigt återkommande problem är att det inte brukar finnas några sänglampor. Det finns en taklampa som så gott som alltid utsänder ett vitt kallt och samtidigt diffust ljus som det är omöjligt att läsa vid. Så det första jag gör när jag synar lägenheten i fråga är att kontrollera det här med sänglamporna för att sedan snabbt jaga fram några inte alltför funktionella porslinspjäser med glödlampa i ur något förråd. Ytterligare en märklig sak är att det egentligen inte finns något riktigt ord för ”sänglampa” på italienska i de här sammanhangen i alla fall (i en svensk-italiensk ordbok finns ordet ”lampada da letto”, men det verkar mest finnas just för att översätta ”sänglampa”). Jag mumlar i stället, eftersom jag vet hur det går till, ett underligt ord, ett franskt ord med italienskt uttal, som väl främst betyder ”lampskärm” och det är det som sätter i gång aktiviteten. Fast vad har vi de här lamporna till, undrar man. Vad är det vi vill titta på?

Om att hämnas

När jag var så där tio-elva år gjorde jag en upptäckt – det är väl i den åldern många gör de största upptäckterna i livet. Jag hade nyss haft ett stort och uppslitande gräl med Pia, min bästa vän på den tiden. Grälet hade slutat med att hon fick in en dräpande fullträff på mig. När jag efteråt gick för mig själv kände jag ilskan och hämdlystnaden banka i mig – ledsen var jag också – och jag letade efter ett ännu värre och elakare svar att slå tillbaka med. Och jag fann det! Under en stund riktigt vältrade jag mig i att tänka mig Pias ansikte när hon hörde vad jag hittat på. Så skulle jag säga, då skulle hon allt få! Men så hände något överraskande: För att riktigt smaka av hämndens ljuvhet försökte jag föreställa mig hur hon skulle känna sig inuti, när jag sa det där förskräckliga. Och då såg jag att det hela bara var trist och tomt. Hon skulle bli ledsen, ja, och kanske arg och sedan skulle hon tänkte det och det elaka eller besvikna om mig. Hon skulle absolut aldrig tänka att ”det där var verkligen ett otroligt bra svar”, aldrig. Jag kände mig berövad min hämnd, besviken på att det faktiskt inte skulle vara någon idé att sticka till så där vasst och farligt.

Jag minns inte hur det fortsatte sedan. Jag vet alltså inte om jag ändå hämnades, jag hade ju verkligen en fantastisk replik i ärmen, så visst var det lockande trots allt. Det jag minns är att hämnden blev tråkig. Detta betyder inte att jag har slutat att hämnas oförätter, inbillade eller verkliga, men jag vet att om jag vid sådana tillfällen tänker mig in i den andra personen, så blir hämnden eller den tänkta hämnden utan glans. Trist blir den.

Ska jag vara helt ärlig så upplevde jag den där upptäckten först och främst som en förlust.

På apoteket i Waren, augusti 1945

En ljushårig flicka – hon är femton – sneddar med lätta snabba steg över torget. Där i ena hörnet finns en byggnad med skylten Löwenapotheke ovanför dörren. Hon går fram mot den och gläntar lite på den. Ja, det ser faktiskt riktigt apoteksaktigt ut därinne. Längs bortre väggen finns det en rad hyllor och på två eller tre av dem står det bruna flaskor och några burkar och där framför finns en riktig disk. Och se, där kommer apotekaren i vit rock. Flickan hälsar och apotekaren nickar tillbaka. Det finns inga andra människor i rummet. Flickan säger att hon vill ha hostmedicin till sin mormor. Expediten tar ner en flaska från den mittersta hyllan och säger: ”Det blir en och femtio”. Flickan stirrar oförstående på mannen i den vita rocken och börjar sedan skratta högt. ”Pengar! Vill ni ha pengar?”, frågar hon mellan skratten. ”Ja, det blir en och femtio”, upprepar apotekaren och ser strängt på henne. ”Jag får gå hem och se om vi har några då”, säger flickan lite dröjande, hälsar och går mot dörren. Apotekaren nickar igen.

Min Oma

Min Oma eller min mormor dog när hon var 92. Det är ganska länge sedan nu. Hon var egentligen helt klar i huvudet ända till slutet och inte var hon direkt sjuk heller, bara lite trött och liksom skör. Jag vet att hon satt på balkongen på Danvikshemmet i Stockholm – det var försommar – och drack vitt vin med min mamma och min moster en av de sista kvällarna hon levde, kanske var det den sista.

Jag vet inte om det är ofta eller sällan jag tänker på henne. Ibland dyker ett minne upp och då cirklar tankarna omkring henne en stund. Jag minns att hon en gång överraskade oss barn (alltså mina syskon och mig) med att plötsligt säga att hon varit på Spetsbergen. Hon hade inte några särskilt exakta geografisk föreställningar – saker låg långt bort eller inte så långt bort. En annan gång sa hon att hon varit vid ekvatorn, men det visade sig sedan inte vara sant, men Spetsbergen det var sant. Ibland sjöng hon en stump till exempel ”Pommernland ist abgebrannt – Maikäfer flieg”. När hon slutade sjunga brukade hon nicka och sucka och säga ”Ja, so ist das”. Ibland uttalade hon sig om händelser eller människor ur världshistorien, till exempel så här: ”Eva Peron var en mycket vacker fru.”

Oma brukade kalla mig för Marjellchen eller Puppka, ja, min syster brukade också få heta så. Vad hon kallade våra bröder för minns jag inte. ”Puppka” är Puppe (docka) med en halvslavisk diminutivändelse och ”Marjellchen” har jag skrivit om här förut: ”Marjell” är ett ord för flicka som förekom i Ostpreußen på den tyska tiden (förmodligen ett gammalt baltiskt eller närmare bestämt fornpreussiskt ord), fast Oma var ju inte från Ostpreußen utan från Hinterpommern. Jag minns en del små ordspråk eller talesätt som hon liksom strödde omkring sig. Några var ganska glada eller lätt nonsensaktiga som den här:

Ach du meine liebe Güte
sechs Bonbons in einer Tüte

Vad det uttrycker? Tja, kanske ett slags förundran över livets små ting.

Annat var mörkare:

Das Leben ist wie ein Kinderhemd
Kurz – und von oben bis unten
beschissen

En del var coolt likgiltigt inför stort och smått:

Ob Speck oder Aal
ist mir alles egal

Eller smått obegripliga:

Verschwinde
wie die Wurst im Spinde
(”Wurst” uttalades då ”Wurscht”)

Försvinn som korven i skåpet. Ja, känn på den.

Vissa kunde ha något knipslugt eller smålistigt över sig som det här:

Mit Geduld und Spucke
Fängt man eine Mucke

Med tålamod och spott fångar man en mygga. Ja, ”mygga” heter ju egentligen ”Mücke”, men för rimmets skull blev det ”Mucke”.

Ibland var hon trött på allt och sa:

Ich bin der lahme Muck.

Vad ”Muck” skulle vara fick jag aldrig veta…