Kategori: Berättelser ur livet

Sedan en tid förbereder jag ett anförande jag ska hålla vid en litteraturkongress i Göteborg i mitten av september (i mitt förra inlägg finns en not om vad det ska innehålla). Efter en inläsningsperiod har jag gått över till något man skulle kunna kalla ”steg två”. Jag vet ju att min hjärna tänker friare och bättre när jag är i rörelse än när jag sitter vid ett bord, så jag håller nu olika varianter av mitt föredrag under mina hundvandringar i skogen.

En liten bandspelare följer med som minne och uppsamlare och när jag kommer hem lyssnar jag av det jag sagt och antecknar det som jag tror är användbart.

Ibland när jag går där i skogen och pratar italienska i min bandspelare tänker jag att jag nog kan verka lite konstig för någon som eventuellt dyker upp bakom mig på stigen eller som jag plötsligt stöter samman med i någon krök. Och vad Londi tänker om det hela vet jag inte.

Det händer att hon vänder sig om och tittar på mig lite undrande – eller är det kanske bara vänskapligt. Och jag pratar ju med henne också, det gör jag.

En lustig bieffekt av det här tillvägagångssättet är att jag, när jag sedan lyssnar på inspelningen hemma, ser vägen jag gått framför mig i hela dess sträckning. Allt eftersom orden väller fram förflyttar jag mig för mitt inre öga genom skogen, varje mening är fästad vid ett bestämt träd eller vid en bestämd vy över markerna.

Kotte där, i kvällningen, en gång för länge sen hörde jag det här om dig: ”pinnsoa, ho ä si egen”, är du det? – är någon det? – där du går och sniffar och plockar bland fallfrukten under plommonträdet…

Högt ovanför San Pellegrino (det är ju där alla vägar har sin utgångspunkt, eller hur?) i nordöstlig riktning: Serina – Oltre il Colle – Zambla Alta löper den här lilla vägen –

som så småningom smalnar till en stig –

upp till Rifugio Capanna som ligger på exakt 2000 meters höjd (om man ska tro kartograferna). Här uppe löper den berömda Sentiero dei Fiori – Blomsterstigen.

En stund innan vi når upp till ”rifugion” (ungefär ”fjällstuga”, ”alphydda”) ser jag något intressant:

Två tjocka små varelser i gråbruna pälsar står – i alla fall till en början – lätt framåtlutade över ett slags ganska stort stenbord, var och en från sin sida av bordet. De ser ut som om de spelar kort, fast inte ett sådant där man bara lägger kort på bordet enligt olika regler, nej, ett kortspel i stil med ”scopa” (jag har för mig att det heter så), där en av spelarna plötsligt ställer sig upp och ropar ”buongiorno signora” eller ”buonasera cavaliere” eller smäller hårt i bordet och ryter något jag inte minns eller himlar med ögonen när ”settebello” dyker upp. Ett animerat kortspel alltså – ibland skuttar en av de tjocka pälsrockarna tvärs över bordet och ger den andra lilla tjockingen en smocka, men bara på skoj, det ser man.

Och plötsligt är det bara en kvar – vinnaren, får vi väl gissa:

Här finns för den intresserade lite mer murmeldjursläsning. Jag rekommenderar speciellt den tyska versionen som är den utan jämförelse mest informativa, bland annat kan man läsa det här om murmeldjurens livstil, något som väl delvis beskriver det jag såg:

Innerhalb des Familienverbandes verbringen die Tiere viel Zeit mit gegenseitiger Fellpflege sowie spielerischen Balgereien.

Här uppe i Valle Brembana finns allt eller i alla fall nästan allt. I de brembanska bergen finns följaktligen också ett slags övergivet Klondike eller är det den där byn i Appalacherna i filmen ”Den sista färden”?

Husen står kvar – hur länge har de stått tomma? – och man kan gå in i barer där det fortfarande finns åtminstone några flaskor på diskarna. På väggarna ser man spännande bilder. Och många av fönstren har trots förfallet sina rutor kvar. En del av dörrarna är låsta, andra står på glänt eller slår för vinden.

Och precis som i byn i ”Den sista färden” finns det fortfarande några invånare kvar. De ser lite annorlunda ut än de som en gång byggde det som finns här, men man ser tydigt att det nu är de som har tagit över.

Ingen linbanekabin far längre upp och ner och vajrarna är också borta, men de vita ulliga varelserna blickar med självklarhet ut över dalen från sin höga balkong.

Och skulle någon människa få för sig att närma sig för att ändå våga en resa, så möts han eller hon av en grupp ulliga vakter som reglementsenligt stämplar biljetter och lyfter bommen.

Ibland stöter man på något så märkligt som en sagoberättare eller en berättare av sanna sagor. På den lilla gården Prati Parini (i Valle Brembana) satt jag ofta och pratade med farfadern, Lorenzo Fustinoni (jag tror i alla att han heter Lorenzo i förnamn, en av hans fem söner heter – också – Lorenzo), ja, egentligen lyssnade jag mest. Han berättade om huset och dess historia, om hur han byggt linbanan, om sin tid som skogsarbetare i Schweiz i ungdomen. En dag sa han till mig: ”Du borde åka upp till Dossena – det är en gammal by längre upp i dalen här. Folk är väldigt vänliga och gästfria där, i alla fall om du förstår att ta dem på rätt sätt. Och du ska se att många av dem ser lite annorlunda ut än vi andra här. De har alldeles svart hår och de är små och bruna, med runda ansikten med mjuka drag, här i bergen har vi annars ganska hårda ansikten, lite fyrkantiga. För länge sedan, under medeltiden eller var det kanske senare, kom det hit engelsmän som var ute efter metaller i bergen här. De startade en gruvindustri ovanför Dossena och bröt zink och en annan väldigt fin metall som jag inte kommer på nu. Gruvarbetarna var indiska slavar. Folket i Dossena härstammar ifrån de här slavarna, det är därför de har så svart hår.”

Jag blev – lite uppskakat – nyfiken och en dag åkte vi upp till Dossena, men det råkade vara en dag med hällregn – ungefär en sådan dag som vi hade igår här i Vänersborg – och vi såg inte många människor på Dossenas gator och ingen enda av de få vi mötte, såg det minsta indisk ut.

Jag försöker hitta något om slavhistorien i en guidebok om Valle Brembana som tar upp Dossena och jag har också sett mig om på nätet, men den här märkliga historien finns ingenstans. I stället läser jag att Dossena är den äldsta byn i hela dalen och att det redan under etruskisk tid – alltså före vår tideräknings början – bröts metaller här.