Kategori: Berättelser ur livet

Efter dessa dagar – fantastiska dagar – i städer, bland människor är jag tillbaka i skogen på nytt. Jag går här med Londi, min hund, min vän. Vi följer den vanliga lilla vägen in i vår skog. Oktoberljuset strömmar in i den första novemberdagen.

Vi besöker de heliga platserna igen. I skogsdunklet står vi stilla en stund och tittar upp mot Sammetstrappan – solljuset silar ner över de rundade mosstegen.

Djupt in i skogen går vi och långt – ända till gläntan med Himlaträden. Björkarnas guldvippor blänker mot himlens blåa.

Vi följer stigen längs åsen, kommer ut i skogsbrynet igen. Och där, mitt ute i fältet – Trädön. Vem bor där? Ekarna och björkarna har kvar sina lövkappor av guld och brons och gammalgrönt.

Men häxkantarellerna har bleknat bort, ser jag, de som slår sina stora brandgula trollcirklar här om senhösten. De har krupit in i jorden igen.

Hon kommer cyklande den vanliga vägen. Det är morgon och solljuset glittrar i kanalens vatten där borta bland träden. Och lupinerna vid vägkanten står i full blom. Hon tänker på ingenting särskilt, allt känns ganska lätt. I en krök sitter en tjock katt. Den leker med en liten åkersork. Hon saktar in lite utan att riktigt veta varför och då, just där i svängen, möter hennes blick åkersorkens dödsförskräckta. Skakad av sorkens ångest ropar hon högt, rakt ut i luften: – Men vad är det här? Två flickor som går framför henne på vägen vänder sig om och tittar.

Björkarna rister sitt skira bladguld
mot hösthimlens ljusa blåa –
Snart är det brons och mull och borta –

Oktober.

Oktober i mitt liv…

Ibland åker jag förbi huset; huset som han och hon under flera år tillsammans renoverat och reparerat tills det såg ljust och hemtrevligt ut inuti; utsidan blev aldrig riktigt färdig.

Nu är både hon och de små pojkarna döda; det är bara han och flickorna kvar.

Jag åker förbi ibland med bussen. Jag kan se att han försöker kämpa vidare. Han har skaffat parabol och det syns små förändringar i trädgården och på uteplatsen, små förbättringar åstadkomna med envis möda.

De säger att det var hans fel, att han körde för fort och det där med älgen vet man inte så noga om det var sant. Han var ju testförare.

Vi går genom skogen, solljuset silar ner genom lövverket och in mellan granarna. Vi fortsätter längs den karga åsen, Londi och jag. Långt bort skäller en hund eller är det flera? Vi viker av in mot granskogen: Brak, knak, knäck – en brun varelse kastar sig fram emellan oss och hamnar nästan på mig. Under en oändligt kort sekvens av tid ser jag in i rådjurets öga, sedan ser jag bara den vitsvansade baken försvinna in i buskarna. Nu hörs hundskallen närmare. Londi och jag bildar en tät grupp. Det är något som är fel. Vi hör hundskall igen, skott. Fort, fort ilar vi längs stigen. Tur att det inte var någon av älgarna, tänker jag förvirrat. Och tur att vi inte är rådjur. Liv, död. Vems död nu? Jakt är ändå bättre än slakt. Och jag som inte ens är vegetarian.

Vi kommer ut på vägen och därborta under vägmärket ser jag att det hänger något; det är jaktskylten med baksidan hitåt. Man ser den egentligen bara om man kommer med bil… eller om man vet att den hänger där.

Jag minns rådjuren i trädgården imorse – årskalvar, tror jag. De hade sökt sig en fristad där.