Kategori: Berättelser ur livet

En gång när jag gick i fjärde eller femte klass i Rosenfredsskolan i Varberg inträffade det en stöld i vår klass. Jag minns inte längre vem som tog vad från vem, men jag minns att Fröken efteråt, när det hela klarats upp – för det klarades upp, det gjorde det – sa till oss att vi skulle akta oss för att börja stjäla för att det kunde gå illa för oss om vi gjorde det. Hon berättade en liten varnande historia och till sist såg hon allvarligt liksom på var och en av oss och sa: ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål.” Vi tänkte andäktigt på detta oerhörda med silverskålen – tänk att stjäla en silverskål!

Ibland när jag är i Varberg nu för tiden händer det att jag tittar ner från Hästhagabergens ljunghedar mot stan. Den byggnad som utan konkurrens från någon annan avtecknar sig tydligast är Rosenfredsskolan. Den ligger där tung och tegelröd med en nästan overkligt ljus metallhatt. När jag tittar ditåt händer det att jag tänker på det här med silverskålen: Det slutar med en silverskål.

Idag får de estniska poeterna vila och jag går och besöker ett träd som i början av sommaren angreps av armador av häggspinnarlarver. Jag skrev då, full av fascinerad avsmak, ett inlägg som jag kallade ”Dödligt silver”. Så här såg trädet i den andra juniveckan:

Och här en myllrande närbild:

I början av augusti återsåg jag trädet. Jag blev förbluffad, för det var friskare och lövrikare än något av träden i närheten, träd som inte blivit angripna och avätna av silvernätens vävare. Det här måste jag fotografera, tänkte jag, men det blev och blev inte av. Men så igår fick jag äntligen med mig kameran och jag knäppte ett par bilder. Trädets lövkrona är visserligen inte lika praktfull som den var för några veckor sedan, men ännu ser man vilket under som inträffat. Antagligen rör det sig om ett helt ”normalt” under som de som vet inte alls kan häpna över, men jag som inte visste, jag förundras. Se här, trädet har återvänt till livet:

När jag går tätt inpå stammen hittar jag ännu några rester av häggspinnarnas silvriga nät.

Ferrara är inte bara Palazzo dei Diamanti,

Castello Estense

Piazza Municipale

och allt det där andra jag har berättat om här tidigare. Ferrara är också det hemlighetsfulla klostret Monastero Sant’Antonio in Polesine, en plats som lockar genom sin slutenhet.

Den här sommaren vågade jag mig inte dit, men förra sommaren tog jag mig till klostret en skållhet dag när färgerna ömsom flöt ömsom torkade fast. 38° i skuggan avläste jag på termometern som inte talade om hela sanningen, nämligen att det inte var fråga om en ”caldo secco” utan om en ”caldo umido”, så egentligen var det ännu varmare.

En gång i tiden var Polesine en ö hade jag fått veta och det var på den tiden som klostret byggdes, på 1200-talet. Egentligen kommer inga turister dit för det är bara öppet någon enda timme om dagen och också då är det mycket osäkert om man kommer in, men jag ville försöka ändå. Jag fick rådet att vara tålmodig och att klä mig på ett passande sätt. Efter en stunds irrande längs glödheta gator, där värmen studsade fram och tillbaka mellan tegelbyggnaderna så att den blev allt tjockare, hittade jag fram till något som jag förstod var klostret. Alldeles innan jag kom in på gårdsplanen framför den röda tegelbyggnaden fick jag syn på en avvisande skylt – jag minns inte längre vad det stod på den, jag minns bara att jag för ett ögonblick funderade på att ge upp tilltaget, men så tänkte jag ”nu är jag ju ändå här”.

I valvet utanför porten stötte jag på en dam som stod och väntade på att bli insläppt. Vi växlade några ord och jag fick veta att hon på något vis var bekant med eller släkt med en av nunnorna där inne. Jag frågade om hon trodde att jag kunde få komma in och titta i klostret, det skulle ju finnas fresker av ”scuola giottesca”, alltså målningar i Giotto-stil, från 1300-talet. Hon sa att hon just kommit, men att hon skulle lägga ett gott ord för mig och så knackade hon försiktigt på en liten lucka i porten. Först hände ingenting, men sedan öppnades den lilla luckan med en kort smäll – jag kunde inte se någon där innanför, men jag hörde en skrapig liten röst. Min ”beskyddarinna” sa något vänligt och porten öppnades efter ett kort rasslande med tunga nycklar. Vi kom in och jag blev presenterad som turist, ja, det var ju förstås det jag var, hur illa ordet än lät där inne i den halvmörka gången. Två nunnor tittade på varandra och suckade, en turist till, de hade redan haft en den här eftermiddagen. Den ena såg sedan uppfordrande på den andra och den lilla beniga ”Andra” fick därmed uppdraget att föra omkring turisten. Jag hade väntat mig att det skule vara lite svalare därinne mellan de tjocka murarna, men nej, hettan hade ätit sig igenom hela tegelmassan och det strömmade ut värme från väggarna. Jag såg in i den ”Andras” svettdrypande ansikte och hon in i mitt. Hon mumlade något otydligt, gjorde en vag gest som väl betydde ”följ med – om du nu absolut måste envisas”. Jag gick efter henne och vi kom in i det första av de tre kapellen. Med ansiktet vänt från mig började den ”Andra” att berätta om freskerna på väggarna – hon pratade oavbrutet och snabbt och otydligt och tonen var mässande som om hon bad eller läste upp någon liturgisk text. Allting beskrev hon ur den troendes perspektiv och INGET ANNAT, ingenting om målningarna som konst, utan ”här är vår Herre – må han bevara oss – i Getsemane, här är den heliga Jungfrun – som alltid håller sin hand över oss…”.

Dormitio Virginis

Jag såg på bilderna, svettades och kände mig mer och mer underlig till mods. Det kanske räcker nu, tänkte jag, men jag såg på den ”Andras” lilla hårda profil med svettdroppen vid nästippen, att här ska hela programmet genomföras, detta är min uppgift, min tunga uppgift. När vi stod under en målning som föreställde Jesus när han just tagits ner från korset, försökte jag på prov ställa en fråga, men den liksom halkade ner på golvet och täcktes över med en tät matta av böner och fromma åtbörder.

Compianto su Cristo morto

Jag bestämde mig för att tiga under resten av rundvandringen. Jag tänkte ”det här blir nog bättre som minne”. När vi efter en långt utdragen, svettdrypande och missnöjt-fromt mumlande tid äntligen var tillbaka vid porten höll den "Andra" fram en bunt kort, som avbildade de olika freskerna, mot mig och jag förstod att jag måste köpa dem, åtminstone ett par stycken. Egentligen ville jag det också, men detta att jag MÅSTE kändes starkare. Och priset var märkligt högt, men jag tänkte ”nu vill jag ut härifrån”, så jag köpte sex eller sju av freskbilderna.

Ute bländade solen. Polesine, tänk att det en gång var en ö, for det genom mitt huvud.

Om man står på den höga udden strax ovanför den plats, där rester av murarna från det medeltida fästet Dalaborg ännu sträcker ut sig, kan man se stenhjärtat ett stycke ut i Vänerhavets vatten:

En ensam roddare kommer förbi där ibland – han ror ganska snabbt och om vinden ligger på åt rätt håll bärs ljudet av årtagen långt långt.

Just vid hjärtat stannar han till varje gång för några ögonblick och låter årorna vila i luften. Han lyssnar –

till vågorna som slår stenhjärtats slag.

Sedan en tid förbereder jag ett anförande jag ska hålla vid en litteraturkongress i Göteborg i mitten av september (i mitt förra inlägg finns en not om vad det ska innehålla). Efter en inläsningsperiod har jag gått över till något man skulle kunna kalla ”steg två”. Jag vet ju att min hjärna tänker friare och bättre när jag är i rörelse än när jag sitter vid ett bord, så jag håller nu olika varianter av mitt föredrag under mina hundvandringar i skogen.

En liten bandspelare följer med som minne och uppsamlare och när jag kommer hem lyssnar jag av det jag sagt och antecknar det som jag tror är användbart.

Ibland när jag går där i skogen och pratar italienska i min bandspelare tänker jag att jag nog kan verka lite konstig för någon som eventuellt dyker upp bakom mig på stigen eller som jag plötsligt stöter samman med i någon krök. Och vad Londi tänker om det hela vet jag inte.

Det händer att hon vänder sig om och tittar på mig lite undrande – eller är det kanske bara vänskapligt. Och jag pratar ju med henne också, det gör jag.

En lustig bieffekt av det här tillvägagångssättet är att jag, när jag sedan lyssnar på inspelningen hemma, ser vägen jag gått framför mig i hela dess sträckning. Allt eftersom orden väller fram förflyttar jag mig för mitt inre öga genom skogen, varje mening är fästad vid ett bestämt träd eller vid en bestämd vy över markerna.