Kategori: Berättelser ur livet

Längst in i Val Resia, lite ovanför Stolvizza, ligger byn Coritis. Det här är den sista utposten före de höga bergen med Monte Canin (2587 m) som översta huvud. På andra sidan bergen ligger Slovenien.

Under en av våra resianska dagar åker vi upp till Coritis och strax intill den tvåspråkiga skylten stannar vi, kliver av och ser oss om lite:

Jag tar lite bilder på bergen och skylten och vi tittar in mot byn som på något vis verkar sluten i sig själv. Vi ser ingen människa, men en bil står parkerad på den smala platsen där vi också ställt vår. Efter en stund dyker en äldre man med en hundvalp i släptåg upp. Teresa heter hon och hon vill gärna leka, men Londi är måttligt intresserad.

Vi hälsar på mannen och jag börjar lite försiktigt fråga saker om byn och om dalen. Han svarar lite buttert, halvt avvisande. ”Talar ni resianska”? undrar jag. ”Ja, det är klart. Vad ska man göra?” svarar han. Jag försöker ställa några frågor om resianskan, men han vill inte riktigt svara utan säger rakt ut: ”Vi är inga slaver eller slovener. I så fall är vi hellre ryssar. Ja, vi nog ryssar.” Jag säger inte att ryska också är ett slaviskt språk utan svävar i stället åt sidan och säger. ”Det är vackert här.” Han upprepar sina ord om slaver och slovener och ryssar igen och gång på gång upprepar han den lilla frasen: ”È inutile.” (Det är lönlöst.) Jag kastar en blick inåt byn igen och funderar över vad det är som är lönlöst. Att kämpa emot tidens gång, att hävda resianskan mot slovenskan?

Londi får nog av Teresa och mannen bestämmer sig för att gå in mot byn med sin valp. Vi stiger in i bilen igen och börjar nedfärden.

Den här sommaren reste vi med Ullbänken. Den kom till – det var alltså R som snickrade ihop den – för att Londi skulle få det bekvämt i baksätet på resan. Ullbänken är en träbänk med fasthäftat sådant där ulltäcke för hundar på ovansidan och den är perfekt passformad för att fylla mellanrummet mellan fram- och baksätet, så att den och baksätet tillsammans bildar en rymlig ligg- och sittyta för en hund.

Ullbänken utvecklade sig undan för undan till en alltmer betydelsefull medresenär och ett slags hemligt nöje, ja, kanske till ett slags begrepp. Ska vi berätta om Ullbänken? Akta så att jag inte tar ut Ullbänken!

En enda gång under resan kom den verkligen ut ur bilen. Det var i Pesaro för under dagarna där var vi fler i bilen än under resten av resan. Jag vände mig till kyparen på vårt pensionat för att förklara att vi hade ställt en ullbänk vid väggen på husets ena kortsida och att vi inte ville att någon skulle ta bort den. ”Det jag tänker säga nu låter kanske lite konstigt”, började jag. Kyparen, jag tror han heter Davide, tittade på mig slätt ansikte, han är van vid en hel del. ”Vi har haft en ullbänk i bilen under resan hit – det är alltså en träbänk med ull på ovansidan, för hunden – och nu har vi ställt den vid väggen på kortsidan. Går det bra?”, fortsatte jag. Davides ansikte var lika slätt som förut, men något i hans blick sa mig att jag kanske inte varit tillräckligt tydlig. ”Jag kan visa den”, tillade jag. Vi gick nerför trappan och ut och så runt hörnet. ”Där är den. Får den stå där?”. ”Det går bra”, svarade Davide, fortfarande med orörligt ansikte.

Ullbänken visade sig ha en fantastisk förmåga att smälta in i alla miljöer, att se ut som om den hörde hemma just där den för tillfället befann sig och att den skulle lämna ett tomrum efter sig om man tog bort den – i bilen förstås, men också vid pensionatsväggen och senare, när det en dag kom en regnskur, intill trappan i källarvåningen.

När jag var liten trodde jag att de vuxna var vuxna helt och hållet och att de gamla var gamla och också såg sig själva som gamla. I alla fall trodde jag att jag trodde det, fast egentligen fick den här bilden redan tidigt små sprickor. Jag minns att pappa ibland talade om hur det var ”när jag var gosse” på Hornsgatan eller i Stortorp och att mamma sa något om hur det var ”hos oss” (bei uns) och det där ”hos oss” var förstås när hon var liten i Schwedt. Men farmor och Oma, de var väl ändå gamla på riktigt? Fast det var kanske inte heller så. Oma sa ibland något om sina ben, som fick mig att förstå att de varit helt annorlunda en gång och att hon visste detta hela tiden.

Åren har gått och jag har mött många, som jag först trodde var vuxna eller till och med gamla, men som sedan låtit mig ana att de hade någon annan innanför eller kanske en hel rad andra. På ett ställe där jag arbetade hade jag en tid en kollega i sextioårsåldern, som då och då, kanske med rätt långa mellanrum, fick en helt annan röst och jag förstod att det var en ung flicka som levde någon gång på fyrtiotalet som talade till mig. Och jag själv då? Jag märker ibland att jag inte riktigt levt mig in i att jag är över femtio. Ibland springer jag med en glad ilning inombords gatan fram här och då är jag helt säkert i en helt annan ålder. Och när jag tittar mig i spegeln händer det att jag ser ett ansikte med mycket slätare hud och mycket klarare ögon än det som nog egentligen är där.

Vid den här tiden på året är det lättare än annars att i landskapet upptäcka var alla de nu försvunna torpstugorna en gång stått. Som ett slags symbolduo för skönheten och nyttan, syns blommande äppelträd och syren i blom, oftast ljuslila bondsyren.

När stugan och lagården för länge sedan vittrat ner och jordkällaren rasat ihop står apeln ännu där omgiven av syrenbuskarna. Under resten av året lägger man knappast märke till dem, men så här i maj – också under mulna dagar – lyser det i lila och vitt från de gamla boställena.

De kom cyklande tätt efter varandra längs den lilla skogsvägen, en pojke och en flicka i tioårsåldern. När de kom fram till bilvägen stannade de. Han frågade: ”Ska vi cykla vidare eller ska vi cykla tillbaka?” Hon svarade: ”Du får bestämma.” Han: ”Nej, du får bestämma.” De tittade båda blygt ner i marken. Lätta vita molntussar gled fram över vårhimlen ovanför dem. Hon hade rosa jacka och han var klädd i blått.