Längst in i Val Resia, lite ovanför Stolvizza, ligger byn Coritis. Det här är den sista utposten före de höga bergen med Monte Canin (2587 m) som översta huvud. På andra sidan bergen ligger Slovenien.
Under en av våra resianska dagar åker vi upp till Coritis och strax intill den tvåspråkiga skylten stannar vi, kliver av och ser oss om lite:
Jag tar lite bilder på bergen och skylten och vi tittar in mot byn som på något vis verkar sluten i sig själv. Vi ser ingen människa, men en bil står parkerad på den smala platsen där vi också ställt vår. Efter en stund dyker en äldre man med en hundvalp i släptåg upp. Teresa heter hon och hon vill gärna leka, men Londi är måttligt intresserad.
Vi hälsar på mannen och jag börjar lite försiktigt fråga saker om byn och om dalen. Han svarar lite buttert, halvt avvisande. ”Talar ni resianska”? undrar jag. ”Ja, det är klart. Vad ska man göra?” svarar han. Jag försöker ställa några frågor om resianskan, men han vill inte riktigt svara utan säger rakt ut: ”Vi är inga slaver eller slovener. I så fall är vi hellre ryssar. Ja, vi nog ryssar.” Jag säger inte att ryska också är ett slaviskt språk utan svävar i stället åt sidan och säger. ”Det är vackert här.” Han upprepar sina ord om slaver och slovener och ryssar igen och gång på gång upprepar han den lilla frasen: ”È inutile.” (Det är lönlöst.) Jag kastar en blick inåt byn igen och funderar över vad det är som är lönlöst. Att kämpa emot tidens gång, att hävda resianskan mot slovenskan?
Londi får nog av Teresa och mannen bestämmer sig för att gå in mot byn med sin valp. Vi stiger in i bilen igen och börjar nedfärden.
Hej Bodil,
först nu hann jag med att läsa mig igenom alla dina inlägg om Val Resia. De tycker jag är väldigt intressanta – jag har ju aldrig hört talas om detta bergområdet över huvud taget.
I den [tyska Wikipedia-artikeln](http://de.wikipedia.org/wiki/R%C3%A9siatal) och [här på webben](http://www.jstor.org/pss/848251) läste jag om musiken och instrumenten i denna dal. Fick ni själv höra den där märkliga musiken och kanske fick ni syn på en sådan cello med bara tre strängar?
[Här](http://www.youtube.com/watch?v=shzsLKOgJ7o) och [här](http://www.youtube.com/watch?v=C9olb7FcChM) på YouTube går det nämligen att lyssna på musiken och se hur de dansar! (Jag är på kontoret och kan bara titta men tyvärr inte lyssna just nu… 😉
Hej Keri,
tack för länkarna, särskilt den första av de två musiklänkarna är fascinerande. Lyssna på den!
Vi hörde aldrig någon folkmusik under dagarna där, men vi hörde talas om den. Kokerskan på Casali Scijs, där vi bodde under den där veckan, berättade entusiastiskt om den och det var förresten hon som lockade oss att resa till dalen. Också en kvinna som förestod ett slags ”fäbodsservering” i passet Sella Carnizza berättade den speciella resianska musiken och de unika instrumenten citira och bunkula.
Om du tittar i texten på almanacksbladet till månaden juli, så ser du att den handlar om musiken (i kommentaren under har jag ”förstorat upp” lite ur den): [žužuladör – juli](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/07/31/zuzulador-juli/)
Ah, nu har jag tittat på almanacksbladet lite nogare – och sett att det är musiker som sitter där med sina roliga instrument. Vad kul!
Hur uttalar man ordet ”žužuladör”?
Man uttalar ”ž” som ”j” i franskans Jean och betoningen ligger på ö:et. Så minns jag det i alla fall.
Jaså. Joujouladeur, så att säga.
Men då finns ju något som påminner om juli. Lite grann i alla fall…