Vägen till Lischiazze

Vår väg till Val Resia gick egentligen genom magen. En kväll på Casali Scjs kom kokerskan till vårt bord och frågade oss om vi inte ville äta ”gnocchi con le mosche” (gnocchi med flugor). Vi fick veta att flugorna består av små russin. Ja, det lät väl inte dumt, fast vi tyckte att det skulle passa bättre som efterrätt och bestämde oss för att äta något mer "mataktigt". Medan vi åt kom kokerskan ut igen och vi förstod att hon var lite besviken över att vi inte följt hennes råd, så vi bestämde oss för att dela en gnocchi med flugor som efterrätt. Och det gjorde vi rätt i och det inte bara för att det var gott utan för att det blev vårt första steg in i Val Resia. Kokerskan förklarade att den här flugrätten är en specialitet i dalen och hon har sina rötter där, fastän hon nu bor i ett litet samhälle söder om Venzone – i en helt annan värld. Hon berättade för oss om Val Resia, det resianska språket (hon sa bland annat att hon och den ukrainska städerskan på gården förstår varandra när de talar resianska och ukrainska med varandra) och om sin gamla hemby Lischiazze, som ligger högt upp på sydsidan strax under passet Sella Carnizza. Dit måste vi, sa hon. ”Dit åker jag ibland när jag vill andas riktig luft, när jag vill känna att jag lever – språket, musiken, sångerna allt är annorlunda där uppe.” Ja, dit ville vi, men vi kunde inte hitta Lischiazze på någon karta, så jag bad henne förklara vägen. Jag frågade henne också hur man säger resianska på resianska och hon sa det flera gånger och när jag bad henne skriva det också, gjorde hon det i mitt anteckningsblock:

anteckning
lite anteckningar av kokerskan och mig om bland annat vägen till Lischiazze

Och dagen därpå letade vi oss med hjälp av vår vägbeskrivning upp till Lischiazze:

skylt

Däruppe finns egentligen bara en rad med hus och i regnet såg vi inte mycket, men vi hittade en skylt med en tvåspråkig text om gamla fruktbarhetsriter:

it
den italienska versionen

re
den resianska versionen

Texten börjar ungefär så här: ”På den gamla tiden när den Stora Modern härskade, var våren tiden för riter för att jorden skulle ge riklig frukt och gudinnorna Flora och Ceres hedrades.” Efter vad jag kan se, så överensstämmer den italienska och den resianska texten rätt väl med varandra här. (Det var inte så på alla de här tvåspråkiga skyltarna.)

Ovanför Lischiazze blev landskapet mer och mer oländigt och vilt och vägen blev allt smalare och kurvigare. Tunga mörka berg liksom lutade sig ner över oss:

berg

Så nådde vi passet Sella Carnizza (1086 m)

SC

och såg in i Valle Uccea, men dit ska vi först imorgon…

Kommentera