Kategori: Berättelser ur livet

För att inte tugga alltför mycket på Londis och mitt öde som vagabonder i slutfas, vill jag idag i stället berätta en liten kroatisk osthistoria. Ja, om vandringslivet kommer det så småningom ändå ett och annat. Men nu till osten eller snarare till hur man säljer en ost i Kroatien. Och som startpunkt vill jag använda Richard Swartz kolumn Ekonomiskt laglöst land. Ett litet utdrag kan få tjäna som illustrationen, resten kan den intresserade hitta genom att följa länken ovan:

När Jasmina säljer ägg till mig och jag mycket milt påpekar att de är nästan dubbelt så dyra som i granngården säger hon vasst att det går bra att gå dit och köpa ägg om jag vill. Men där är ingen hemma. Tillbaka hos Jasmina förklarar jag mig redo att betala vad hon vill ha för ett tjog. Men nu är hon arg. För att straffa den som försökt pruta dubblar hon plötsligt sitt eget pris. Det är ändå att gå för långt och denna dag blir inga ägg köpta. Vad hon gör med sina osålda ägg vet jag inte. Men hellre än att sälja till mig kastar hon förmodligen bort dem.

I en av de små livsmedelsbutikerna här i mitt kvarter har det sedan våren legat en ostbit av märket Trapist i ostdisken. Ostbiten är helt i sin ordning förutom att den var mycket hård redan i april eller maj och efter det har den hårdnat mer och mer. I juli försökte jag köpa en bit av den, men butiksägaren vägrade att skära den. ”Den är för hård”, sa hon. ”Jag kan köpa hela om ni sänker priset”, försökte jag. ”Nej, det går inte”, blev svaret. Strax efter min återkomst till Zagreb nu i augusti, gick jag in i den här butiken och i ostdisken fick jag syn på den för mig så bekanta trapistosten. Jag frågade om jag kunde få köpa den. ”Nej, den är för hård”. ”Om ni sänker priset, köper jag hela”, sa jag närmast på skoj. ”Nej, den kostar vad den kostar” fick jag veta. ”Då blir ni ju aldrig av med den”, envisades jag. Till svar fick jag en axelryckning. Jag frågade då i stället efter priset på en annan ost, en getost. Priset var helt bortom det rimliga, 57 kuna för en småbit. ”Jag tar trapistosten”, sa jag då. Utan att ändra en min slog butiksägaren in den stenhårda osten i ostpapper och skrev priset, 26 kuna, på det. Ingen sänkning där inte. ”Jag har en bra kniv”, så jag låtsat lättsamt. (Jag har ingen bra kniv.)

Nå, nu har jag osten hemma hos mig. Jag bearbetar den med en kombination av hammare och kniv och det går ganska bra. Och osten är mycket god. Nej, den här historien har ingen sensmoral.

Anteckningar och bilder från igår:

Det är kväll och lindblomsdoften strömmar in genom fönstret och jag tänker tillbaka på dagen som gick. Man har förutspått häftiga regnskurar för de kommande dagarna, så jag bestämde mig för att fara över floden för att uppleva hettan och Balkanstämningen på Hrelić innan regnet kom.

Kom nu, jag ska med bildernas hjälp föra er genom min Hrelićdag.

Här är en utlöpare av marknaden utmed flodbanken. På hemvägen köpte jag ett par tofflor just här av en charmerande försäljare:

Bilmarknaden är stor och kräver sin man:

Här säljs allt möjligt i detta uttrycks sanna mening:

Marknaden tätnar och vi befinner oss i mattförsäljarnas värld:

På Hrelić äts det naturligtvis också och verkligen inte av det sämsta:

Förutom tofflorna köpte jag en hammare och två ölglas. Tyvärr pangade jag det ena mot ett järnräcke på hemvägen:

Ja, jag blev också bjuden på körsbär. Goda, solmogna körsbär.

Jag tar ett steg ut ur mina Istrienminnen och -drömmar in i dessa heta Zagrebdagar och -nätter utan svalka. Lindens månad, lipanj, kom sent i år, men den kom starkare och hetare än jag minns den ha kommit sist och nu ligger den tung och söt över oss. När vi går under träden, som nästan alla är lindar, här i parken under vårt fönster, blir allting till lindrus och sötma. Till och med i spårvagnarna på vissa sträckor ligger linddoften tung och bedövande berusande och människorna blir till lindebarn av ett annat slag än vi tidigare vetat fanns.

Katterna ligger så lågt och utplattat de kan på trottoarerna i skuggan eller halvskuggan av träd och buskar. De ser trötta ut men samtidigt vildare och mer lejonlika än andra dagar.

Kvällshimlen sluter sig som ett lås om staden och värmen kan inte lämna.

Och för lindens skull – detta Europas mytiska träd – och för att min reskamrat på den här senaste istriska resan påminde mig om den här sången: Am Brunnen vor dem Tore.

Det har blivit många sena kvällar nu. Juni är intensiv här och lämnar inte mycket tid till rast och vila, om man vill vara med om allt man vill vara med om. Härom kvällen blev jag tanklöst kvar i stan efter att sista spårvagnen gått. Jag hade ingen lust att ta en taxi, det verkade så onödigt, så jag började gå och det kändes skönt att bara trampa på och låta det lätta vinddraget röra vid mig. Någonstans vid autobusni kolodvor tutade det plötsligt bakom mig och en stor stadsbuss svängde bredvid mig. Chauffören öppnade dörren och gjorde en inbjudande gest. Varför inte, tänkte jag och klev på. Jag tackade och såg mig om: Bussen var tom sånär som på chauffören. Utan att tänka något särskilt slog jag mig ner på en av de främsta platserna. Bussen svängde in på Vukovarska. Jag tittade ut genom fönstret och snart såg jag de höga catalporna i parken, där Londi och jag brukar ströva omkring. Strax innan vi kom till platsen där en liten gångväg förbinder Vukovarska med min gata, Hvarska, bad jag chauffören att stanna där. Han log lite förstrött och svängde med en smidig rattrörelse in mot vägkanten, öppnade dörren och vi utväxlade ett vänligt ”laku noć” och så steg jag av. Det är så här det ska vara, tänkte jag, och var strax inne på den lilla gångvägen hemåt. När jag kastade en blick snett bakåt, såg jag att bussen just höll på att försvinna borta vid Heinzelova.

Jag betraktar ibland en morfar här i kvarteret. Han kör en barnvagn med en mycket liten baby runt runt i parken under mitt fönster. Kring honom och vagnen kilar en liten vit, ytterst självständig hund.

Mannen går alltid sakta liksom i tankar, men jag tror inte att han tänker på något annat än sitt nu med det lilla lilla barnet, som han då och då förstrött, uppmärksamt tittar till. Ser det lilla ansiktet nöjt ut? Ligger filten rätt?

Hur jag vet att han är barnets morfar? Jag vet det inte, men jag vet det ändå. Ibland ser jag honom med en ung kvinna, barnets mor – aha, tänker någon – ibland, särskilt sena kvällar, ser jag henne gå omslingrad med en ung man. Nej, jag vet förstås ändå inte om han är morfar till barnet, men jag vet en del annat.

Här hade jag tänkt skapa en omärklig övergång till nästa tanke, men jag ger upp företaget och serverar abrupt en länk till en intervju med den österrikiske filosofen Robert Pfaller, som jag var och lyssnade på igår med några vänner: Genuss ist politisch.