Kategori: Berättelser ur livet

I helgen har jag lärt känna ännu en del av det som nu är min hemstad. Det tar minsann tid att komma hem till en stad. Strax under skogsparken Tuškanac, där jag gått ganska ofta med Londi och andra, sträcker sig Dubravkin put som en lång arm in i det gröna direkt från stadens hjärta, eller så är detta kanske dess hemliga hjärta. Nu i juni – lipanj – fyller lindblomsdoften luften där. Det rinner små bäckar från berget, perfekta för Londi att tassa i. Samtidigt är miljön mycket urban med gatlyktor som hänger ner från skönt krökta stolpar och enorma villor i dunkelt trä som man ofta bara anar, där de står till mer än hälften dolda av grönskan.

”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.” Inatt drömde jag att jag var ett mycket litet barn och jag lekte i en sandlåda. Det var några andra barn där också, men jag såg inte vilka de var, fast de kändes välbekanta. Jag hade ansiktet mycket nära marken och jag undersökte noga sandens beskaffenhet och färger. Jag använde, på ett som jag tyckte skickligt sätt, en gul plastsil och jag hörde den silade sandens svaga rasslande mot sanden på marken under. På sandlådans kanter stod några hinkar, blåa och röda. De var fyllda med fuktig mörk sand. Jag släppte silen mitt i en silrörelse och grep efter den röda hinken. Jag plattade till sanden upptill och så vände jag, med en känsla av äventyr, snabbt på hinken och stjälpte upp innehållet på sandlådekanten. En speakerröst från ingenstans uttalade då dessa ord: ”Och vi såg dagarna stjälpas upp som sandkakor på rad framför oss.”

Månen rullade upp rund inatt över husen, över träden och påminde oss om jordens egen rundhet och om vår vandring på ett klot.

Londi och jag gick långt under månen längs de svagt belysta gatorna, tittade, kände och nosade tills Londi plötsligt slog upp sig själv som ett litet svart tält på trottoaren. Med mild uppsyn bestämde hon så, att nu var vi framme.

Igår var jag på Hrelić, den jättelika vilda loppmarknadenpå sydsidan av Sava, igen – för första gången sedan hösten. Jag var där med en väninna och vi jagade skor och egentligen några andra saker också, men de försvann ur våra tankar medan vi vandrade runt i det surrande vimlet och ute på de stora grusplanerna. Solen stekte och svetten lackade. Vi satt länge i en fullsatt servering och åt ćevapi och drack öl och upplevde platsens ande. Hrelić är en värld för sig, nästan så fjärran som det är möljigt från Gornji grads centraleuropeiska mljöer. En värld som uppfyller drömmen om Balkan.

läsglasögon – en märkligt stor artikel

Jag var inte riktigt alert med fotograferandet denna dag, så jag skickar med Hrelić – the movie, min Hrelićfilm från september förra året.

Helgen avslutades med en liten utflykt till byn Adamovec, som ligger så där två mil härifrån. Londi och jag följde med några vänner dit och vi hälsade på hunden Maks, som adopterades bort från ett hundhem i stan till en familj i den här byn någon gång i slutet av hösten som gick.

Vi gick en sväng i vingårdarna bakom huset och sedan satt vi på den höga balkongen och drack öl medan vi tittade ut över det solbelysta landskapet. En lat eftermiddag.

Lite bilder ska väl också till?

Om jag hade körkort och bil skulle jag kanske vilja bo så här, fast jag vet inte. Det är bra att ha staden på gångavstånd, så det är nog bäst som det är.

°°

PS Det finns en ny text i Salongen.