Kategori: Berättelser ur livet

Jag fortsätter att titta på katter. Jag avbildar dem och funderar över deras liv. Ni känner säkert (delvis?) igen den här gruppen som har en balkong med nät att lufta sig på. Jag vet inte om de någonsin kommer ut i det fria. Kanske, kanske inte.Liggande eller sittande så här på räcket ser de suveräna ut. Vad kan fattas dem. Någon av dem ser ut som en liten apa. Hur stor lägenhet har de där innanför? Smiter någon av dem ut ibland?

När jag tar sådana här kattbalkongbilder, tittar grannarna misstänksamt eller undrande på mig. Vad vill jag? Titta, tror jag, och möjligen någonting mer. Veta? Hålla kvar?

En annan av min bästa kattplatser är det lilla huset där den röda och den gråspräcklig-vita katten bor. De rör sig båda fritt både inne i huset, i sin lilla trädgård och på andra sidan gatan och säkert ännu längre bort. Den röda är lite svårpratad, den ligger mest och glöder och ser röd ut.

Men den spräckliga lyssnar när jag talar med den och ibland går den fram till Londi med utmanande uppsyn. Varken Londi eller jag vet riktigt hur vi ska förhålla oss. Den är mäktig också när den ligger som en stek så här på grillplattan.

I nattmörkret går jag längs parken Zrinjevac hemåt eller snarare mot spårvagnen som jag tänker ta vid Glavni kolodvor. Luften är ljum och full av dofter från parkens träd. Det går inte att veta vad jag tänker på. Minnen ilar förbi, nuet ligger där, kanske svävar någon vag plan genom huvudet.

Det finns ingen ensamhet. Jag är så nära marken. Och kanske är Zrinjevac en av dessa platser som utan att man förstår hur eller varför, ger en en känsla av förbindelse med jordens hjärta.

Härom kvällen när några av oss utländska lektorer träffades för en gemensam måltid kom jag i samtal med den unga kinesiskan Xiaoxiao. Jag hade just visat en bild på Londi i min mobil och Xiaoxiao sa då att hon kunde se att Londi är en mycket känslig hund. Jag bejakade detta och berättade sedan något om henne som belyste detta. Då log Xiaoxiao och sa att hon förstått att européer tycker mycket om hundar och att hon också gör det, ja, att hon faktiskt skulle vilja ha en hund själv. En kort stund senare kom hon in på barn och anförtrodde mig då att hon nyligen skrivit till sin mor och berättat att hon vill ha två barn. Sedan förklarade hon att för den som är endabarn finns det numera en möjlighet att få ha två barn i Kina. Hon skrattade lite och så sa hon att hon är sina föräldrars enda barn. ”Två barn, helst en pojke och en flicka, och en hund, önskar jag mig”, sa hon och log igen. Och jag kände att jag intensivt önskade henne detta.

När jag kom hem på kvällen tänkte jag tillbaka på vårt samtal och på detta att när man har så här olika bakgrund letar man nog automatiskt först och främst efter sådant som förbinder. Jag minns att jag också sa att det i min familj finns fyra generationer språklärare, min Oma, min mor, jag och min dotter. Det tyckte Xiaoxiao om att höra. Och nu minns jag att hon då tillfogade att vi européer talar så många språk. ”Men ni talar väl ofta flera kinesiska dialekter, som kanske är som olika språk”, svarade jag. ”Jo”, sa hon, ”fast inte jag, jag talar bara mandarin, för det gör man i min hemstad”. Och så skissade hon med några snabba handrörelser upp Kinas karta på pappersduken och ett stycke inåt landet från Shanghai ritade hon en för mig okänd miljonstad, som jag inte längre minns namnet på. Jag kvitterade med att rita en Europakarta, där jag ritade in Sverige och Lettland och Portugal (de flesta i vårt sällskap var ju portugiser). ”Och här är Tyskland”, sa Xiaoxiao, ”där finns många vackra städer, där skulle jag vilja arbeta sedan”.

Igår var en vandringsdag, den första riktiga på länge. Det gäller att passa på nu innan sommaren ramlar in med full kraft. Vi gick upp på Medvednica och följde en välbekant vandringsväg genom bokskogens skira grönska.

Londi ser ibland lite ensam ut, när inte Buba vandrar med oss längre

Steph och Londi

Målet för vandringen var ”Runolist” (som betyder ”Edelweiß”). Där slog vi oss ner runt ett bord på varsin stubbe och packade upp våra smörgåsar och annat gott. Londi la sig på skuggsidan och väntade på det som skulle falla ner. Vi köpte öl, kaffe och lite annat i serveringen.

Efter en glad måltid bar det sedan av nerför igen.

Draženka, Predi och Steph

Och så var vi vid bergets fot igen och blickade in i de blommande trädgårdarna på dess nedersta utlöpare.

Att få följa med på en tur in i andras nostalgi ger en särskild sorts glädje. Igår kväll var jag med några vänner på Tvornica och lyssnade på Vlada Divljan från det gamla jugobandet ”Idoli”. Det nya bandet heter ”Ljetno kino”. Det blev en svettig berusande kväll. Människorna var lyckliga, alla dansade och många sjöng med i de gamla sångerna. Jag är inte säker på att allt skulle vara bra ”i dagsljus” eller ”med kallt hjärta”, men det var härligt.

Vlada Divljan i röd tröja

Och nu hittade jag på nätet Ljubavi från den gamla Idoli-tiden, en sång som jag förresten hörde förra sommaren på Cvjetni trg med just Vlada Divljan och ”Ljetno kino”. Ni får tycka vad ni vill. Med kallt öra hör man lätt något annat.

Jag bygger mig ett förflutet här, ett förflutet från tiden innan jag kom hit.