Kategori: Berättelser ur livet

Upprepar sig livet? Eller är det bara jag som är lite trött och avtrubbad och inte lägger märke till det evigt nya i allt?

Igår kväll stod jag en ganska lång stund i det öppna fönstret, kände den ljumma luften och hörde rösterna från parken och baren välla in i balkongrummet. Jag tänkte att jag ville hålla kvar stunden, fastän den egentligen inte innehöll mer än just lite ljum luft och spridda röster. Londi låg vid mina fötter och upplevde kanske något liknande men utan att vilja förmedla det med tankar klädda i ord.

morgonrunda med Londi
”fakulteten”: studenter, kung, drottning, hov etc
hundrunda
koma eller djupsömn
planer: nationalbiblioteket: ”Herr Sleeman kommer”?
hundrunda
svensk poesi på KIC
födelsedagsfest
jazzklubben Sax med v, x, y och z
hundrunda
fall ner i drömlös sömn

Christer Boberg läser ur ”Sekvensen om pappersblomman”

Våren stiger nu också in i affärerna, varuhusen och stormarknaderna. Igår på Mercator inträffade en liten vårhändelse i kön till den ena kassan. En lite slarvigt elegant (min favoritform av elegans) gråhårig man som stod framför mig spred sitt glada humör åt alla håll och även jag serverades någon lustighet, tyvärr lite över min språkliga nivå, men jag svarade med en mångtydig gest, som visst blev ”rätt”. Innan han skulle betala formade han en 200-kunasedel till en strut som han sedan med en cermoniell bugning överräckte till kassörskan samtidigt som han blinkade åt mig. ”Cvijet”, sa jag skämtsamt, ”blomma” alltså. Han nickade och log generöst och jag tänkte på min son Rudolfs första skämt. Han var väl knappt två år och vi låg på en säng och slappade och trivdes, då han fick syn på pärlan jag hade på min ring. Han strök med finget över pärlan och sa ”boj” (boll) och så log han brett – ”pella”, tillade han sedan lite förklarande ifall jag skulle vara trögfattad.

°°°
PS Salongen är inte död även om dagens dikt där heter Smrt.

När Londi och jag för en stund sedan gick längs Zlarinska och andades in den sköna vårluften for en fråga genom mitt huvud: ”Är jag lycklig?” ”Vad säger du?” svarade jag mig själv, lite halvt chockad eller åtminstone lite brydd, men samtidigt närmast förtjust. Och i mitt minne dök en episod upp från när jag var 35 eller 36 år och arbetade på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Jag kom in i lärarrummet och satte mig på min plats vid det runda bordet och utbrast: ”Varför är jag så sällan överlycklig numera?” Några av mina kolleger som väl då var mellan 50 och 60 tittade på mig på ett sätt som jag inte har glömt, fastän många år har gått sedan dess. De log vänligt, beskyddande mot mig som om jag var ett ovetande barn. Och jag kände att de tittade på mig från en annan plats i tiden och jag anade för ett ögonblick någonting, som jag nu vet. Fast tydligen vet jag det ändå inte, eftersom jag fortsätter att tro att jag skulle kunna bli så där alldeles överlycklig en gång igen. Och kanske ännu en gång.

Gårdagen, som innehöll diverse missöden, slutade gott på ”Krivi put” (motsatsen till ”den rätta vägen”) eller snarare i den cirkusvagnsaktiga lokalen bakom denna ”Biergarten”. Vi gjorde oss en glad kväll och efteråt tog spårvagnen mig nästan ända fram till dörren.

Kanske ser ni något här i mörkret: