Kategori: Berättelser ur livet

Vi bodde i det gamla tyska jaktslottet uppe på Góra Anny ovanför Nowa Ruda. Vårt rum var högst upp under takåsen. Springorna i väggarna gjorde luften frisk och lätt att andas. Vi hade en stor träbalkong med blick över kullarna. Musiken från bröllopet hade inte tystnat förrän vid fyra den här natten, men jag sov gott till musiken, vaknade ibland och somnade igen och igen.

På morgonen småsprang Londi och jag nerför alla trapporna. Innan vi gick ut öppnade jag dörren till den stora salen på bottenvåningen. Mindes jag rätt eller hade jag drömt? Jag gick fram emot ena väggen och strax under det stora fotot av jaktslottet i sin glans dagar hittade jag det jag sökte – en liten snirkligt utsirad bräda med tre små rundade emaljskyltar med en krok under varje. På skyltarna läste jag ”Tellertuch”, ”Frau Karl Drutschki” och ”Messertuch”. Det var inte en dröm.

Jag öppnade den tunga ytterdörren och Londi och jag gick ut. Vi sneddade över gårdsplanen och mer sprang än gick sedan förbi det lilla kapellet med den konstiga metallklädseln. Jorden var alldeles röd eller nej rödlila, både mina skor och Londis tassar färgades av den. På vägen upp mot utsiktstornet mötte vi tre gamla människor med lite slitet utseende och grova kläder som var ute med sin stora lurviga vita hund. Den större och kraftigare av männen räckte kopplet till kvinnan och gick fram till mig och Londi. Jag såg att han nästan inte hade några tänder, men hans leende lyste upp ansiktet ändå: "Guten Tag!", hälsade han. "Guten Tag." "Mann oder Frau?", undrade han och pekade på Londi. "Frau", svarade jag. "Wie alt?" "Vier." "Danke schön." Lite mer sa vi nog, men resten minns jag inte.

Kvällen innan, under det stora bröllopet, hade Londi blivit väldigt omklappad av en ung mycket full man som ständigt upprepade frasen "dobry pies". Och denna morgon blev alltså Dobry Pies på sätt och vis titulerad Frau.

Det händer – om än inte särskilt ofta – att jag ser ett TV-program som sedan blir kvar i huvudet på mig:

Ett gammalt par sitter i en brun soffa, rakryggade, en liten bit ifrån varandra. Några inramade fotografier hänger på väggen ovanför deras huvuden. En reporter man inte ser finns också någonstans i rummet. Rösterna försvinner i ett knastrande, men efter någon minut är ljudet tillbaka.

Anton föddes som nummer tolv i en syskonskara på fjorton i en av de slutnaste dalarna i Wallis någon gång i mitten av trettiotalet. När föräldrarna blev gamla tog den förstfödde över gården. Syskonen fick söka sitt levebröd på annat håll. När Anton var arton lämnade han sin dal och reste till Afrika, till Rhodesia. Han fick nästan genast anställning på ett stort plantage långt bortom städer och byar. Snart talade han flytande engelska och han fick en del vänner bland lantarbetarna, men någonstans fanns hemlängtan. Han skrev ett brev till en av bröderna därhemma, ett brev med ett utkast till en äktenskapsannons. Brodern satte in annonsen i lokalbladet och någon månad senare fick Anton ett brev. Brevet var skrivet av Elisabeth, en ung flicka från Wallis, från en dal där Anton aldrig varit. Anton och Elisabeth skrev brev efter brev till varandra, skickade bilder och när ett år hade gått förlovade de sig per post. Efter ännu ett år tog Elisabeth farväl av sina föräldrar och reste till Rhodesia; hon hade arbetat ihop pengarna till biljetten på en fabrik i Brig, nere i den stora dalen. De gifte sig på en tysk missionsstation. Elisabeth fick också arbete på plantaget. De arbetade hårt och efter några år kunde de köpa sig en egen gård. Sedan kom barnen, en flicka och tre pojkar. Barnen växte upp. Rhodesia blev Zimbabwe. Först såg detta inte ut att innebära någon förändring i familjen Gerbers liv. Mugabe sa att svarta och vita skulle gå sida vid sida. Ett par år förflöt och sedan gick allt mycket fort. Anton och Elisabeth jagades från sin gård och tvingades lämna landet.

TV-kameran är riktad mot Anton där han sitter i den bruna soffan. Han kliar sig i huvudet och säger: – Jo, visst längtar jag tillbaka, vi hade ju tänkt stanna där. Kameran glider längs soffkanten över till Elisabeths ansikte. – Jag hade en stor köksträdgård där och fina fruktträd. Hennes händer ligger i knät, plockar lite med en näsduk. Slutbilden visar ett höstligt alplandskap utanför fönstret.

En dag kom en man till mig. Han höll en bunt papper i ena handen. Han berättade att varit hos ett medium som sett honom i ett tidigare liv. I detta liv hade han levt i Dresden under 1800-talet och han hade varit författaren Ludwig Wolfgang. Pappren han höll i handen var en kopia av en bok han skrivit. På försättsbladet stod att läsa: ”Das Thor des Paradieses. Dichtung von Ludwig Wolfgang. Wien. Druck und Verlag von Kreisel und Gröger. 1897.” Mannen, som en gång varit Ludwig Wolfgang, berättade att hans tyska var skral och att han hade svårt med frakturstilen, men att han väldigt gärna skulle vilja veta vad som stod i boken. Vi kom överens om att jag skulle översätta den. Jag fick några månader på mig och vi avtalade också ett pris. När han gått började jag bläddra i pappren och så kastade jag mig in i arbetet. Någon dag senare ringde mannen och talade skamset om att hans fru inte var med på projektet och att jag kunde sluta med översättandet, fast jag fick behålla boken och göra vad jag ville med den, sa han. Här är nu de första raderna i boken:

Paradisets port

Dit vår gamla jords
Högsta höjder kämpande strävar
Upp mot himlen, där ligger landet,
Där stod en gång – enligt heliga sägner –
Människosläktets vagga.
Blomstrande ängder
Vid foten av isklädda berg.
Klara alpbäckar forsar;
Över mörka granklädda branter
Störtar de ner i skummande vattenfall,
Ilar ner till den stora floden,
Vars härliga stränder
Pryds av platanlundar gröna.

Där låg under gråaste forntid
En stor och folkrik stad.

November, regn, dimma, en rak landsväg. Vi går och går. Kläderna kletar kallt mot kroppen. Axlar och ryggar tyngs av fullpackade, fuktstinna italienska militärryggsäckar, ganska nya egentligen…

Några dagar senare skulle gränsvakterna i Bardonecchia öppna dem, kika in, plocka ut, hålla sig för näsan, veta vad en normal människa har i en ryggsäck, ”och de där mosiga vindruvorna eller vad det nu kan vara”, vrålskrattande hålla sig för magen, ha den bästa arbetsdagen på länge…

Skylten med texten ”Nevers” skymtar i dimman och bortom skylten dimma och bortom bortom, långt därinnanför ett litet rum; ett matt ljus silar in mellan spjälorna i jalusierna, faller på en nacke, en naken axel. Ett framåtlutat ansikte halvt i mörker, konturen av ett bröst. Hiroshima, mon amour. Avskedssmärta, förtvivlad längtan, tätaste närvaro. I en kort sekvens syns hennes mun – Il pleut à Nevers, säger hon knappt hörbart. Skylten försvinner i dimman. Vi går.

Lite minnen igen:

-En kväll ska jag visa dig en riktig kinesisk restaurang, hade du sagt samma dag som jag kom till Haag.

Så var det då den kvällen. Vi sneddade över gatan och stannade framför det hus du hade pekat på när vi kom runt hörnet från torget. Utifrån såg restaurangen inte ut att vara något särskilt, det hängde en skev rödgul lykta vid ena sidan av ingången, det var allt. När vi kom in slog köksvärmen emot oss; det kändes skönt för ute var det marsruggigt och blåsigt. Annars såg det ganska alldagligt ut därinne också.

Det var trångt i lokalen och vi klämde in oss vid det enda lediga bordet. Jag såg mig om, kikade lite på de andra matgästerna. Flera stora familjer med både småbarn, tonåringar och mor- eller farföräldrar satt samlade runt borden. Ljudnivån var ganska hög och en del av barnen sprang hit och dit, någon liten var under det ena bordet. Ibland rullade en boll ut på golvet. Och… alla utom vi var kineser. När servitrisen kom fram till vårt bord tittade hon först lite osäkert på oss men bytte sedan snabbt ut våra ätpinnar mot kniv och gaffel. (Infödingar äter med stålverktyg.) – Men du sade ju att du brukar äta kinamat med pinnar. Kan du inte äta med pinnar? – Joo, svarade du med svävande tonfall.

Vid bordet snett framför mig satt en välklädd familj på fem personer; pappa, mamma, två flickor och en pojke. De pratade livligt med varandra och åt elegant med sina pinnar. Då såg jag att den ena lilla flickan inte var kines, hon var vit. Hon åt elegant med sina pinnar och sade något roligt på kinesiska. De andra i familjen skrattade.