När Londi och jag för en stund sedan gick längs Zlarinska och andades in den sköna vårluften for en fråga genom mitt huvud: ”Är jag lycklig?” ”Vad säger du?” svarade jag mig själv, lite halvt chockad eller åtminstone lite brydd, men samtidigt närmast förtjust. Och i mitt minne dök en episod upp från när jag var 35 eller 36 år och arbetade på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Jag kom in i lärarrummet och satte mig på min plats vid det runda bordet och utbrast: ”Varför är jag så sällan överlycklig numera?” Några av mina kolleger som väl då var mellan 50 och 60 tittade på mig på ett sätt som jag inte har glömt, fastän många år har gått sedan dess. De log vänligt, beskyddande mot mig som om jag var ett ovetande barn. Och jag kände att de tittade på mig från en annan plats i tiden och jag anade för ett ögonblick någonting, som jag nu vet. Fast tydligen vet jag det ändå inte, eftersom jag fortsätter att tro att jag skulle kunna bli så där alldeles överlycklig en gång igen. Och kanske ännu en gång.
Och det kommer du att bli…
Jag nickar igenkännande – och instämmer sedan med Gabrielle ovan. Lyckan kommer ibland så där alldeles oväntat och hastigt- i korta bitar men ändå- lycka är det och med stort L- säger jag som nu har blivit om inte urgammal så i alla fall ganska gammal till åren…..
Jag tror er förstås.
Leopardi, som jag läser nu, menade nog att lyckan är en illusion som vi medvetet bör odla för att göra livet lyckligare… När man är ung lever man kanske i illusionen, men med åren krävs ett medvetet odlande. Medvetna illusioner är ingen enkel sak, förstås…
Kan man vara ”alldeles överlycklig” annat än i korta stunder? Men om drömmen om lyckan finns kvar, har man i varje fall inte stängt dörren för den.
Wise man said: Lyckan är en biprodukt av kärlek. Alltså inte eftersträvans-möjlig. Men det tror man ju. Och illusionerna växer med konsumtionskapitalet.
Jag ska inte räkna upp vad som gör mig lycklig, bara lite: från en humla i eftermiddagssol till andra blommor och bin. Att bli arg kan också vara lyckosamt, konstigt nog.
”Eines nur ist Glück hienieden,
Eins: des Innern stiller Frieden”
Kanske något att eftersträva.
Joda. Men vi är ju inte helgon allihop. Vi får nöja oss med våra lidelsefulla ups-and-downs. Rätt kul det med, om du frågar mig ; )
Håller med dig, Gabi! Det var Grillparzer som diktade om detta tillstånd av stilla frid.
Jag tänker på ett euforiskt tillstånd som varar en obestämbar tid.
Ja, de är vi bekanta med. Men ingen fångar en levande räv ; )
Min tonvikt ligger på ”obestämbar”, att det inte går att avgöra hur lång denna tid är; den kan vara evig medan man är inne i den.