Kategori: Berättelser ur livet

Vi ser med nya ögon på allt – det hör tillfrisknandet till – och allt är nytt. Den klara höstluften har kommit hit, men guldfärgerna låter ännu vänta på sig, utom fläckvis någonstans. Denna morgon har många hängt ut tvätt under fönstren, på gårdarna mellan husen. Det ser glatt och festligt ut, även om det förstås mest är praktiskt:

Jag valde att följa den lilla krökta Zmajanska ulica denna morgon och Londi verkade tycka att det var en bra idé. Ja, hon mötte faktiskt en svart labradornos genom staketet på ett ställe. Ett och annat hade förändrats sedan sist vi gick här, ett ruckel var rivet och på dess plats stod ett sådant där typiskt ”dubbelt så stort” tegelhus. Annars var det mesta sig likt.

Bakom lövgardinerna i trädgården på Bar Gorans ryggsida pysslade en gammal man med ett och annat höstligt.

Och uppför trappan till huset mitt emot klättrade solen.

Så lättar trycket lite igen och vi går ganska frimodiga i kvarteren på nytt, Londi och jag. För säkerhets skull – inte för att det hjälper – men ändå liksom ”för säkerhets skull”, förväntar jag mig inte att faran ska vara över, att Londi ska vara helt frisk, men just nu verkar allt ganska bra. Och dagen har varit av guld, ett sådant där matt guld som mer värmer än glimmar.

Vi har strukit utmed planket till det som jag en gång tänkte skulle bli vårt hus, mest för de härliga druvornas skull. Nu har jag givit upp det och det känns egentligen som en lättnad. Inte är jag väl särskilt skickad att sköta och rusta upp ett fallfärdigt eller i alla fall väldigt slitet hus? Och druvorna hänger ju där ändå, när det är deras tid.

Och så visar sig allt ändå inte vara helt som det ska med Londi och jag känner att hela min tillvaro blir bräcklig igen efter några dagars lättnad, vet inte vad jag vågar hoppas på, försöker vara helt ljudlös och utan tyngd för att inte rubba någon känslig jämnvikt. Naturligtvis är det så här livet är, men vem orkar leva med denna otrygghet ständigt inristad i kropp och själ. Jag hade tänkt läsa Tage Aurells Pingstbrud med min ena studentgrupp, men nu vet jag inte om jag vågar. Bär den med sig ett förebud? Håller jag på att bli galen? Varför är min väg så hal?

Minns ni Katthuset? Det står där än fastän dess adelsmärke är just förfallet. Det står där lika obebott av människor, som då vi kom hit för lite mer än tre år sedan och lika bebott av katter är det, eller i alla fall är trädgården, verandan och skjulet bebodda av katter. Och som alltid kommer varje dag tjänarinnor med mat och föser in matskålarna under staketet.

När Londi och jag spankulerade förbi där imorse hade grindvakten somnat på sin post i det veka solljuset.

Vi är ute ur tunneln, tillbaka i världen, Londi och jag, efter långa svåra nätter och dagar. Såret är läkt, hoppas jag i alla fall. Londi nosar som vanligt i buskarna och som vanligt, åtminstone nu på senare år, vill hon bestämma sträckningen för våra promenadvägar. Hon vet ju vart alla vägar leder och vad som finns utmed dem. Ibland får hon bestämma.

Jag känner mig kanske inte lika hemma som Londi verkar göra i detta ”tillbaka”, det är som om livet brutits av under de här långa oroliga nätterna och detta ”på andra sidan tunneln” är ett annat liv, som jag först måste bekanta mig med innan jag vet hur det är att leva det. Jag ser och känner att vi har vackra ljumma höstdagar, några av träden har fått lite guld i håret, men de flesta är ännu skönt gröna. Då och då knäcker jag en valnöt under skon och ibland lirkar jag loss en druva ur någon trädgårds överflöd. Det får man förstås inte, men som barn har jag pallat både äpplen och päron…