Kategori: Berättelser ur livet

Så lättar trycket lite igen och vi går ganska frimodiga i kvarteren på nytt, Londi och jag. För säkerhets skull – inte för att det hjälper – men ändå liksom ”för säkerhets skull”, förväntar jag mig inte att faran ska vara över, att Londi ska vara helt frisk, men just nu verkar allt ganska bra. Och dagen har varit av guld, ett sådant där matt guld som mer värmer än glimmar.

Vi har strukit utmed planket till det som jag en gång tänkte skulle bli vårt hus, mest för de härliga druvornas skull. Nu har jag givit upp det och det känns egentligen som en lättnad. Inte är jag väl särskilt skickad att sköta och rusta upp ett fallfärdigt eller i alla fall väldigt slitet hus? Och druvorna hänger ju där ändå, när det är deras tid.

Och så visar sig allt ändå inte vara helt som det ska med Londi och jag känner att hela min tillvaro blir bräcklig igen efter några dagars lättnad, vet inte vad jag vågar hoppas på, försöker vara helt ljudlös och utan tyngd för att inte rubba någon känslig jämnvikt. Naturligtvis är det så här livet är, men vem orkar leva med denna otrygghet ständigt inristad i kropp och själ. Jag hade tänkt läsa Tage Aurells Pingstbrud med min ena studentgrupp, men nu vet jag inte om jag vågar. Bär den med sig ett förebud? Håller jag på att bli galen? Varför är min väg så hal?

Minns ni Katthuset? Det står där än fastän dess adelsmärke är just förfallet. Det står där lika obebott av människor, som då vi kom hit för lite mer än tre år sedan och lika bebott av katter är det, eller i alla fall är trädgården, verandan och skjulet bebodda av katter. Och som alltid kommer varje dag tjänarinnor med mat och föser in matskålarna under staketet.

När Londi och jag spankulerade förbi där imorse hade grindvakten somnat på sin post i det veka solljuset.

Vi är ute ur tunneln, tillbaka i världen, Londi och jag, efter långa svåra nätter och dagar. Såret är läkt, hoppas jag i alla fall. Londi nosar som vanligt i buskarna och som vanligt, åtminstone nu på senare år, vill hon bestämma sträckningen för våra promenadvägar. Hon vet ju vart alla vägar leder och vad som finns utmed dem. Ibland får hon bestämma.

Jag känner mig kanske inte lika hemma som Londi verkar göra i detta ”tillbaka”, det är som om livet brutits av under de här långa oroliga nätterna och detta ”på andra sidan tunneln” är ett annat liv, som jag först måste bekanta mig med innan jag vet hur det är att leva det. Jag ser och känner att vi har vackra ljumma höstdagar, några av träden har fått lite guld i håret, men de flesta är ännu skönt gröna. Då och då knäcker jag en valnöt under skon och ibland lirkar jag loss en druva ur någon trädgårds överflöd. Det får man förstås inte, men som barn har jag pallat både äpplen och päron…

I och med Kroatiens EU-inträde skulle det här årets polisaffärer gå snabbt och smidigt var det sagt. Igår gick jag in på polisstationen på Petrinjska – tredje turen för i år – och jag hade fått mig ett rum anvisat och med skulle jag bara ha en passbild, ett papper och 240 kuna. Jag trängde mig igenom folkmassan i bottenvåningen – alla kroater ska visst ha nya ID-kort – och försökte leta mig fram till rum 229. Det var inte helt lätt.

Efter 216 fanns det inga nummer. Jag gick tillbaka och ner och upp och runt tills någon stolt visade mig på den ”rätta” dörren:

På den var en lapp klistrad som skickade ner mig till rum 103 i våningen under igen. ”Vi ber er att anmäla er i rum …”. Ja,ja, vem blev förvånad.

Jag kom till rum 103, stirrade lite på dörren och på dem som satt på bänken mitt emot.

På prov – i sådana här lägen är det dumt att lämna något oprövat – kände jag på dörrhandtaget och se, dörren öppnade sig, men sedan var det slut på framgången, det var ingen i rummet. Jag slog mig ner på bänken. Efter en stund spatserade en typisk polistant in, jag tror ni kan föreställa er typen. Snabbt reste jag mig, knackade kort och ryckte nästan samtidigt upp dörren, jag är inte någon dununge i det här längre. När jag kom in pågick just ett segt telefonsamtal. Jag ställde mig framför tanten och avvaktade. I det ögonblick då hon la på luren, hällde jag upp pappret och fotot och mitt pass framför henne på bordet. Hon bläddrade håglöst igenom den och ”upptäckte” att mitt ”ugovor o djelu” (arbetskontrakt av sämre sort) inte fanns där och började klaga över detta. Jag blev både arg och nervös, visste att jag redan lämnat in det, men visste också att man plötsligt kunde låtsas som om detta inte skett. Efter en stunds hit och dit och arga utrop gav hon så upp detta med kontraktet (som hon ju säkert hade i sina pappershögar) och gav mig en kort order: ”Fyll i namn och adress här, gå ner till polisposten i bottenvåningen, betala 240 kuna, ta med kvittot, hämta en kölapp på våning två, gå till kassa 30 på samma våning, lämna ett foto + kvitto + pass, ta fingeravtryck”. Jag bad henne upprepa det hela för jag tappade ordningen på förloppet och greps av ett slags panik. Jag ville ut. ”What’s wrong with you?” frågade hon då efter en kroatisk variant på frågan. Jag teg och stod stilla som ett skåp. Detta gjorde henne nervös, så hon upprepade uppmaningsserien. Jag fyllde i lite ditt och datt och gick ner mot posten, där det var proppfullt med människor som frågade varandra om nummerlappar, köer och våningar.

Jag ställde mig i kön som hade sin slutpunkt ute på gatan. Det var tydligen så att kroaterna också måste skaffa sig dessa nya kroatiska EU-identitetskort. En liten gubbe framför mig räknade upp vad detta kostade honom: spårvangsbiljetten från Dubrava och tillbaka, passbilderna (helt i onödan fyra, när han bara behövde en) och så själva kortet. Jag såg att han inte hade många tänder i munnen. Jag blev arg och tänkte att här har folk inte råd att sköta sin hälsa men tvingas lägga pengar på löjilga identitetskort. Efter kanske en halvtimme nådde jag den köns slut och betalade mina 240 kuna, gick en trappa upp, fick en kölapp med nummer 981 och trängde mig in i den myllande salen och hittade utlänningsluckan nummer 30 (nummer 31 har visst rationaliserats bort sedan sist). 974 var just i tur och det verkade ju på något vis hoppfullt.

Bara sex elller sju framför mig, tänkte jag, men så stannade alltsammans upp och under över en timme hände ingenting alls vid denna šalter. Då och då promenerade en polis eller kontorsperson förbi, men inget hände, nummer 974 var fortfarande först. Folk blev otåliga och en tjej med morotsfärgat hår slängde sin illgula kappa in under šalterns glasskiva, öppnade en påse pistaschnötter och började demonstrativt tugga på nötterna. Ingent hände, tills en kontorsråtta beordrade henne att ta bort sakerna. Tjejen gjorde som hon blev tillsagd. Sedan hände inget tills kontorsråttan plötsligt började arbeta igen. Efter en stund blev det min tur. ”Govorite li engleski?” frågade jag för jag ville inte halka omkull på min dåliga kroatiska i den här miljön. ”Govorite li hrvatski?” svarade hon bestraffande. Efter det teg jag mig igenom hela proceduren. Jag sa aldrig ”ja” utan nickade bara stelt, om det fanns något att bejaka. Jag sträckte med frånvarande min fram mina fingrar, när det var dags för fingeravtryckstagning och på slutet tackade jag inte utan nickade bara avmätt. När jag kom ut i solen på gatan igen kände jag att jag var alldeles stel i nacken. Och arg var jag. Alltsammans tog två och en halv timmar. Om en månad ska jag hämta ut detta fåniga identitetskort.

Det heter att allt detta sedan EU-inträdet blivit smidigare. Haha eller kafkaha!