Druvornas tid

Så lättar trycket lite igen och vi går ganska frimodiga i kvarteren på nytt, Londi och jag. För säkerhets skull – inte för att det hjälper – men ändå liksom ”för säkerhets skull”, förväntar jag mig inte att faran ska vara över, att Londi ska vara helt frisk, men just nu verkar allt ganska bra. Och dagen har varit av guld, ett sådant där matt guld som mer värmer än glimmar.

Vi har strukit utmed planket till det som jag en gång tänkte skulle bli vårt hus, mest för de härliga druvornas skull. Nu har jag givit upp det och det känns egentligen som en lättnad. Inte är jag väl särskilt skickad att sköta och rusta upp ett fallfärdigt eller i alla fall väldigt slitet hus? Och druvorna hänger ju där ändå, när det är deras tid.

3 kommentarer till “Druvornas tid”

  1. Potatis, säd och brännvin i all ära, men dina läckra bilder påminner mig om det jag länge varit övertygad om: Meningen måste ha varit att vi skulle leva i ett klimat där druvor är en naturlig del av liv och växtlighet.
    Och mitt hundhjärta klappar av medkänsla varje gång jag läser om din oro.

  2. Bodil, vad säger man med sådana druvor framför ögonen? Jag tror att jag bara måste instämma i Einars bedömning. När min artrit förlamar mina knän tänker jag att jag ska tillbringa vintern hos min fosterdotter i södra Spanien – och då hade jag ju fått druvorna på köpet!

    Smärtan är både mänsklig och annan, därför instämmer jag också med Einar när det gäller Londi, men det vet du ju.

    Dey paradoxala – nej, det fantastiska! – är ju att druvorna kan bidra till att lindra både smärta och oro. Helt utan iblandning från de stora läkemedelsföretagen.

    Varma hälsningar från ett ändå höstvackert och soligt Skåne.

  3. Einar och Thomas, det är väl till en viss del det nordiska klimatet som fått mig att lämna Sverige och flytta hit, även om Zagreb ju inte är någon särskilt sydländsk plats egentligen. Man kan ganska lätt längta söderut härifrån, till platser där druvan är ännu mera hemma. Men det finns mycket annat som gör livet spännande här för mig – de polyglotta poesi-, film- och teaterfestivalerna för att nämna några saker. Jag älskar att lyssna på ungersk poesi i original och kroatisk översättning till exempel.

    Tack för medkänslan – den betyder mycket för mig. Vi hankar oss fram, Londi och jag. Idag ser allt ganska bra ut och för morgondagen finns väl hopp. (Jag vågar inte säga för mycket till det här.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *