Vi är ute ur tunneln, tillbaka i världen, Londi och jag, efter långa svåra nätter och dagar. Såret är läkt, hoppas jag i alla fall. Londi nosar som vanligt i buskarna och som vanligt, åtminstone nu på senare år, vill hon bestämma sträckningen för våra promenadvägar. Hon vet ju vart alla vägar leder och vad som finns utmed dem. Ibland får hon bestämma.
Jag känner mig kanske inte lika hemma som Londi verkar göra i detta ”tillbaka”, det är som om livet brutits av under de här långa oroliga nätterna och detta ”på andra sidan tunneln” är ett annat liv, som jag först måste bekanta mig med innan jag vet hur det är att leva det. Jag ser och känner att vi har vackra ljumma höstdagar, några av träden har fått lite guld i håret, men de flesta är ännu skönt gröna. Då och då knäcker jag en valnöt under skon och ibland lirkar jag loss en druva ur någon trädgårds överflöd. Det får man förstås inte, men som barn har jag pallat både äpplen och päron…
Du anar inte hur glad jag är att läsa dessa rader!
Kram på er två!
Constanze
Vad jag har väntat och undrat. Så skönt att äntligen ha dig tillbaka, Bodil.
Kram på er båda.
Tack Constanze, tack Marlena,
för omtanke och rara kommentarer!
Men Londi verkar ha lika många liv som en katt. Så gläd dig. I din ungdom, höll jag på att säga. Biblisk som jag är ; )
Jo, jag gläder mig i min nya ungdom, både över min skapare och min Londi. Jag är inte svår.
Klappa Londi från mig också.
Det gör jag förstås.