Kategori: Berättelser ur livet

Ni vet inte hur länge sedan det var som Londi och jag gick längs Sava, inte jag heller för den delen, men länge sedan är det. Kan det vara två år? Londi orkar inte längre gå hela vägen ner till floden här hemifrån och med spårvagn är det trassligt, så jag hade egentligen givit upp Sava för Londi. Men så igår eftermiddag föreslog Iva att vi skulle följa med henne, Veco och Simba i deras lilla bil och gå utmed Sava från Most mladosti. Så vi klämde in oss, jag mellan hundarna i baksätet. Det var en skön eftermiddag eller förkväll och luften vid floden var alldeles mjuk. Simba, som är en unghund, hoppade och studsade och kastade sig efter bollar och pinnar, men också Londi greps av kvällens härlighet och sprang eller halvsprang med nosen i marken längs stigen utmed floden. Simba skuttade då och då ner för kanten huvustupa längs någon brant stig ner mot vattnet.

Vi gick mycket längre än jag hade trott att Londi skulle orka och jag tänkte att jag måste hitta ett sätt att ta mig ner till floden med Londi på egen hand igen. Det får bli spårvagn med byten och krångel, för jag såg ju hur glad hon var! Vi gick där glada alla fem på stigen eller genom gräset, pratade och kastade eller hämtade bollar och vi människor knaprade på choklad och drack te av örter från Sljeme och hundarna fick sina gottor och en slurk vatten.

Solen gick så småningom ner bakom de tunna molnen och när vi vände tillbaka var ljuset ett helt annat, men luften kändes fortfarande lika mild och vänlig.

Så många minnen från de första åren här är förbundna med vandringarna längs ”nasip” med Londi och jag kände med ens att detta är något jag undermedvetet saknat. Londi säkert också. Vi måste tillbaka hit. Sava är vår flod.

När jag var i tonåren tyckte jag ibland om vårarna att jag var vårtrött. Det kändes väldigt spännande detta att kunna vara trött bara för att det var vår. Jag hörde ordet ”vårtrött” och tänkte att jag gärna ville pröva om jag inte befann mig i just detta märkliga tillstånd. Och strax gjorde jag det, eller jag försökte i alla fall låtsas att jag underkastade mig någon mystisk vårkraft, men inom mig visste jag, att det där med tröttheten, det var inte sant.

Nu är jag inte i tonåren och det är vår och jag vill inte vara trött, men se igår eftermiddag när jag kom hem från ”Fakulteten”, så orkade jag inte rätta de sista texterna som låg på bordet, utan jag stöp raklång på soffan, mumlade något obestämt till Londi och föll i sömn. Vårtrött. Se där, nu har jag alltså nått dit, men så värst spännande är det inte och soltimmarna är ännu inte så många att de räcker till både sömn och solglädje. Eller ja, kanske ändå, men när jag vaknade igen var solen allt redan lite blekare om nosen…

Hon har väl en ganska bra tassföring, denna svartpälsade ”labradorica”?

Vart är hon på väg? Är det hon som bestämmer? Eller är det jag? Det är nog jag, efter en stund i alla fall, senast vid första upphittade eller framkrafsade benbit. Ibland undrar jag vad Londi skulle göra om hon fick en ”fridag” från mig. Skulle hon äta ihjäl sig på skräpmat i buskarna eller skulle hon vila i gräset? Eller skulle hon skaffa sig en ny matte eller husse? Någon som vill klia henne i timmar och bjuder på mat och husrum. Fast husrum är kanske inte så viktigt, inte nu när våren är här.

Jag kan inte vissla, men plötsligt gick jag där i mörket under träden i parken och visslade en ganska vacker liten melodi jag hittat på själv – enformig, begränsad, javisst, det medger jag, elva toner upp och ner. Londi gick bredvid och lät sig inte störas och luften var ganska vänlig och mild. I ett hörn såg jag honom som blivit galen av kriget – så säger i alla fall Stanko – stå och röka och titta mot en vägg. Och så såg jag Zvonimir snedda över gräset för att glida in på Simpa, husets bar. Ingen hälsade på någon och jag visslade vidare på min nyfunna melodistump.

En kort stund senare såg parken ut så här uppifrån mitt fönster.

Det är den tiden på året när allt plötsligt kommer i rullning och jag står här glad och totalt oförberedd. Och säger ja till allting, även om det inte alls finns plats för detta allting. Inbjudningar till poesiläsningar, till festivaler och glatt drickande och ätande väller in och jag säger ja. Och nästan varje dag hittar jag en ny bok i min brevlåda, från när och fjärran, mest från fjärran, nu senast från Hessen, Hässleholm och Wien. Och jag lovar med en känsla av svindel att läsa dem alla och skriva om dem och kanske försöka översätta några av dem. Och alla har plötsligt krupit ut ur sina hålor och har tid och lust att ”komma förbi” här i Londis och mitt utkantskvarter.

Samtidigt är allt så lugnt, ja, nästan stillastående, här i solskenet, som vattnet kan vara i en flod just före det dånande vilda vattenfallet. Det känns som om jag har all tid i världen och jag låter tanklöst morgonen rinna bort på Bar Royal medan jag då och då kastar en blick upp mot mitt balkongrum, som om jag spionerade på mig själv därinne bakom persiennerna.

Jag dricker min kavu s mlijekom, Londi vilar bredvid i morgonsolen. Kanske läser jag lite, det är svårt att veta.