Kategori: Berättelser ur livet

Beta är en liten fet svart hund med korta ben och vaggande gång och mer energi än man först anar. Jag vet inte hur gammal hon är, men kanske är hon jämnårig med Londi eller till och med lite äldre. Hon bor i ett rosa hus som på sommaren har höga bananplantor i den lilla trädgården mot gatan. Beta har en ägare – eller hon äger en matte – som är ganska lik henne själv, en bastant tant med täta gråa lockar, långa mörka kjolar, tjocka svarta strumpor och grova skor. Denna tant fejar och putsar gärna, om hon inte sitter bredbent på en stol i solen och låter dagen vagga förbi.

Här ligger Beta mitt på Lopudska, det är hennes gata. Hon vilar och solar och bevakar sin värld. Både Londi och jag vet våra platser när vi går förbi här.

Det blev väldigt blåsigt under eftermiddagen och solen försvann. Jag gick fram och tillbaka genom rummen som är ett och halvt, två eller tre, beroende på hur man räknar. Jag kände mig upprymd och stark och fri. Då och då satte jag mig ner och läste några diktrader av Anna Świrszczyńska eller Horst Samson och tog sedan med mig dessa på nästa varv genom rummen. Och så satte jag mig igen, åt lite hönsgryta med kelj och kiselo zelje, kritslade ner något på en lapp och något annat på en annan. Jag kände mig ganska säker på att jag kunde både tänka och skriva. Då och då drogs molnen åt sidan utanför fönstret, men det var mindre viktigt för mig än det brukar vara. Och jag visste att jag levde i en annan tid än alla andra och att ingen, mer än möjligen Londi, kunde veta något om min tid. Eller min ”livsstil”. Nej, någon sådan har jag väl inte, men jag har ett eget sätt att leva och det finns ögonblick då detta blir särskilt tydligt för mig.

Jag sträckte ut mig på soffan och låg där raklång en stund och lät minnesbilder från mina småländska barndomssomrar glida förbi framför mig: Jag var nere vid ån strax nedanför Åtorpet en tidig morgon och vi hanterade lite oskickligt med några kräftburar. Jag såg flotten ligga vid strandkanten på gränsen mellan flyta och sjunka, just så som den alltid gjorde. Klättrade någon upp på den, hamnade den alltid strax under vattenytan. Näckrosblad. Och mörker under alarna. Jag tror i alla fall att det var alar.

Traditionsenligt visar jag idag de traditionella påskäggen framför katedralen här. Kroatiska hembygds- och sagomotiv i ”jugoslavisk” naivistisk stil. De hedniska våräggen ute i det gröna och den kristna påskmystiken inne under kyrkans valv förenas skönt i uppståndelsetanken.

Jag firar påsk i takt med det som faller i min väg. Först var Draženka och jag i den serbisk-ortodoxa kyrkan en förmiddag där vi fick känna på byggnadens lugna varma magi. Sedan upplevde jag långfredagskvällen med några av ”mina italienare” på en restaurang vid Teslina. Cristina hade ont i en av sina fina harpisthänder men var solig ändå – på sitt milda sätt. Alla kom med förslag till handbehandling, men hon sa att hon visste vem hon skulle gå till. Om man spelar harpa är ju händerna allt. Paolo drömde högt om ett liv som sjubarnsfar i någon bortglömd by i Gallura. Med jordar att odla. Och Duilio, il ballerino, berättade fantastiska historier om Ciminna, den lilla staden ”i skuggan av” Palermo, om de mäktiga påskprocessionerna där och om Nino, ”bydåren”, som var ”allas vår Nino” och ”därför kunde ingen ge sig på honom”. Ibland fick han bära det främsta korset i processionen. Natten innan Nino dog hade Duilio drömt om honom, fick vi också veta.

Det här är den serbisk-ortodoxa huvudkyrkan i Zagreb. Ja, jag skriver ”huvudkyrkan” för det borde väl finnas ytterligare en eller två här i staden, eller vad tror ni?

Jag har alltid tyckt att den sett ganska sluten ut och därför inte kommit mig för att känna på portarna, men igår hade Draženka och jag stämt möte här för att gå in tillsammans. Det var lite svårt att få reda på öppettiderna. Vid huvudingången står det på en guldfärgad platta att det är öppet 9-11 och 14-16, men när vi gick in i den lilla butiken för att Draženka skulle köpa vaxljus att tända för sin levande och döda, fick vi veta att kyrkan alltid är öppen från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Vi gick sedan till det lilla ”ljushuset” (det heter inte så) utanför kyrkan. Det är där man tänder vaxljusen för man anser på ett praktiskt-modern sätt att de brinnande ljusen förstör freskerna. I ”ljushuset” finns det två våningar för ljusen, en undre för de döda och en övre för de levande. Draženka sa att hon inte tyckte om den här skillnaden och jag kunde bara hålla med henne. Plötsligt blev det trångt i det lilla huset, så vi gled ut och gick sedan in i kyrkan genom en sidodörr.

Vi kom in i en rökelsedoftande mångfärgad guldglänsande värld med stora mäktiga ljuskronor som fyllde rummet med sin närvaro. På många vis en helt annorlunda stämning än i den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, men ändå så besläktad. Vi gick runt, luktade på luften, betraktade ikonerna och sa till varandra att hit kan vi gå oftare. Atmosfären är varm och välkomnande och på ett lockande sätt mystisk. Jag tror att man kan tänka bra här över livet och livsvägarna…

Jag följer med blicken spårvagnsspåren västerut längs Vukovarska och tänker något vagt om parallella linjer som ändå någonstans där oändligheten tar vid möts, låter lite osmält halvvetande fara runt i huvudet. Var det Einstein som sagt något om sådana linjer? Nej, det var nog någon annan…

Aftonrodnaden ligger där i zapad, väster. Ordet zapad har något med falla (padati) att göra. Det är solen som faller. På italienska finns bland flera andra ordet ponente för detta väderstreck. Solen lägger sig i stället för att falla.

Jag förnimmer en varm nyans i spårens blänk, det är våren som sänder den. Och under natten, som kommer efter att jag skrivit det här, kommer en timme att tas ifrån mig och er andra i denna del av världen. Och på morgonen när denna text sedan blir synlig, kommer allting att vara lite senare än vi hoppats, men vi tar det med jämnmod för vi går mot ljusare tiden…