Kategori: Berättelser ur livet

Före jul var han Mandarinmannen. Efter jul eller nyår förvandlade han sig till Clementinmannen, men platsen och tiden för försäljningen av de gyllene frukterna var hela tiden desamma: Folnegovićeva och lördagar. Under någon månad gick Londi och jag troget dit varje gång han kom med sin bil från Södern och vi hämtade ett trekilosnät och bar hem det. Ja, Londi var väl inte så intresserad. Citrusfrukter är utanför hennes matområde och det är det faktiskt inte mycket annat som är det. Men hon tyckte om själva mötet, försäljningsögonblicket och hälsandet.

Februari och mars gick utan inköp av det här slaget och jag tänkte att säsongen var över för ett bra tag och gick inte mer den där svängen längs Folnegovićeva. Att köra upp en bil full med frukt en gång varje vecka ända från Makarska eller ännu längre söderifrån är väl inte så lätt under de här regniga och halkiga månaderna, funderade jag vidare. Men igår såg jag honom igen. Fel dag – onsdag, fel plats – Hvarska. Allt var fel utom han, där han stod tunn och svartögd under den tjocka gråa kalufsen. Vi hälsade redan på avstånd och när jag kom fram frågade jag vad han hade i bilen. Naranče, sa han och pekade stolt över ett hav av apelsiner i tunna nät i bagageutrymmet. Tre kilo i varje, som vanligt. Han var på gott humör och öppnade en apelsin och lät mig smaka. Ja, saftig och underbart god. Jag köpte ett nät för 20 kuna. Under tiden hade folk börjat strömma till och Londi hälsade på så många hon kunde och skrämde väl någon. Jag sa doviđenja och vi gick gatan fram de få stegen hem med guldet från Apelsinmannen.

När man öppnar en av dem luktar det apelsin i hela rummet, ja, doften stiger till och med in nästa rum. Nu vet jag att man kan berusa sig med apelsiner.

Beta är en liten fet svart hund med korta ben och vaggande gång och mer energi än man först anar. Jag vet inte hur gammal hon är, men kanske är hon jämnårig med Londi eller till och med lite äldre. Hon bor i ett rosa hus som på sommaren har höga bananplantor i den lilla trädgården mot gatan. Beta har en ägare – eller hon äger en matte – som är ganska lik henne själv, en bastant tant med täta gråa lockar, långa mörka kjolar, tjocka svarta strumpor och grova skor. Denna tant fejar och putsar gärna, om hon inte sitter bredbent på en stol i solen och låter dagen vagga förbi.

Här ligger Beta mitt på Lopudska, det är hennes gata. Hon vilar och solar och bevakar sin värld. Både Londi och jag vet våra platser när vi går förbi här.

Det blev väldigt blåsigt under eftermiddagen och solen försvann. Jag gick fram och tillbaka genom rummen som är ett och halvt, två eller tre, beroende på hur man räknar. Jag kände mig upprymd och stark och fri. Då och då satte jag mig ner och läste några diktrader av Anna Świrszczyńska eller Horst Samson och tog sedan med mig dessa på nästa varv genom rummen. Och så satte jag mig igen, åt lite hönsgryta med kelj och kiselo zelje, kritslade ner något på en lapp och något annat på en annan. Jag kände mig ganska säker på att jag kunde både tänka och skriva. Då och då drogs molnen åt sidan utanför fönstret, men det var mindre viktigt för mig än det brukar vara. Och jag visste att jag levde i en annan tid än alla andra och att ingen, mer än möjligen Londi, kunde veta något om min tid. Eller min ”livsstil”. Nej, någon sådan har jag väl inte, men jag har ett eget sätt att leva och det finns ögonblick då detta blir särskilt tydligt för mig.

Jag sträckte ut mig på soffan och låg där raklång en stund och lät minnesbilder från mina småländska barndomssomrar glida förbi framför mig: Jag var nere vid ån strax nedanför Åtorpet en tidig morgon och vi hanterade lite oskickligt med några kräftburar. Jag såg flotten ligga vid strandkanten på gränsen mellan flyta och sjunka, just så som den alltid gjorde. Klättrade någon upp på den, hamnade den alltid strax under vattenytan. Näckrosblad. Och mörker under alarna. Jag tror i alla fall att det var alar.

Traditionsenligt visar jag idag de traditionella påskäggen framför katedralen här. Kroatiska hembygds- och sagomotiv i ”jugoslavisk” naivistisk stil. De hedniska våräggen ute i det gröna och den kristna påskmystiken inne under kyrkans valv förenas skönt i uppståndelsetanken.

Jag firar påsk i takt med det som faller i min väg. Först var Draženka och jag i den serbisk-ortodoxa kyrkan en förmiddag där vi fick känna på byggnadens lugna varma magi. Sedan upplevde jag långfredagskvällen med några av ”mina italienare” på en restaurang vid Teslina. Cristina hade ont i en av sina fina harpisthänder men var solig ändå – på sitt milda sätt. Alla kom med förslag till handbehandling, men hon sa att hon visste vem hon skulle gå till. Om man spelar harpa är ju händerna allt. Paolo drömde högt om ett liv som sjubarnsfar i någon bortglömd by i Gallura. Med jordar att odla. Och Duilio, il ballerino, berättade fantastiska historier om Ciminna, den lilla staden ”i skuggan av” Palermo, om de mäktiga påskprocessionerna där och om Nino, ”bydåren”, som var ”allas vår Nino” och ”därför kunde ingen ge sig på honom”. Ibland fick han bära det främsta korset i processionen. Natten innan Nino dog hade Duilio drömt om honom, fick vi också veta.

Det här är den serbisk-ortodoxa huvudkyrkan i Zagreb. Ja, jag skriver ”huvudkyrkan” för det borde väl finnas ytterligare en eller två här i staden, eller vad tror ni?

Jag har alltid tyckt att den sett ganska sluten ut och därför inte kommit mig för att känna på portarna, men igår hade Draženka och jag stämt möte här för att gå in tillsammans. Det var lite svårt att få reda på öppettiderna. Vid huvudingången står det på en guldfärgad platta att det är öppet 9-11 och 14-16, men när vi gick in i den lilla butiken för att Draženka skulle köpa vaxljus att tända för sin levande och döda, fick vi veta att kyrkan alltid är öppen från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Vi gick sedan till det lilla ”ljushuset” (det heter inte så) utanför kyrkan. Det är där man tänder vaxljusen för man anser på ett praktiskt-modern sätt att de brinnande ljusen förstör freskerna. I ”ljushuset” finns det två våningar för ljusen, en undre för de döda och en övre för de levande. Draženka sa att hon inte tyckte om den här skillnaden och jag kunde bara hålla med henne. Plötsligt blev det trångt i det lilla huset, så vi gled ut och gick sedan in i kyrkan genom en sidodörr.

Vi kom in i en rökelsedoftande mångfärgad guldglänsande värld med stora mäktiga ljuskronor som fyllde rummet med sin närvaro. På många vis en helt annorlunda stämning än i den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, men ändå så besläktad. Vi gick runt, luktade på luften, betraktade ikonerna och sa till varandra att hit kan vi gå oftare. Atmosfären är varm och välkomnande och på ett lockande sätt mystisk. Jag tror att man kan tänka bra här över livet och livsvägarna…