Kategori: Berättelser ur livet

När kölddimman lättade någon gång vid middagstid, tog jag spårvagnen in till stan. Det är inte så ofta jag tar mig dit i dessa åtsmitande tider. Ja, tiden vi lever i nu är lite som en strumpbyxa och detta av mer än ett skäl. Londis rörelseradie har krympt, jag är trängd av arbetet och Simpa har blivit ett andra hem. Varför dricka kaffe eller öl någon annanstans när Simpa finns inom räckhåll? Nå, i alla fall tog jag spårvagnen och åkte till Glavni kolodvor, där jag steg av och kastade några långa blickar mot skridskobanan mellan kung Tomislav och Umjetnički paviljon. Det blänkte lite vinterhalt i sockeln under ryttarstatyn.

Jag bytte från tvåan till sexan och åkte upp till Trg, det stora torget, Trg bana Josipa Jelačića. Trängseln där överträffade nästan den tänkta strumpbyxan i början av texten här, men jag lyckades ändå ta mig rätt snabbt upp till Dolac och Amfora, där Maria väntade på mig. Inne i Amfora gick vi uppför den smala trappan till det övre rummet tätt följda av en av de sjungande servitriserna. Egentligen var det fullt, men efter en kort stund blev vi inkilade vid ett inte alls så dåligt bord och så fick vi oss serverat det man äter där: lignje na žaru och blitva och folk runt oss hälsade på oss på italienska. Vi åt och vände och vred samtidigt lite på det som hänt sedan sist vi sågs, ett och annat var det ju men inte så mycket. Och så talade vi om våra planer för jul och nyår, Marias är absolut mer spektakulära än mina för hon åker till Kina, om allt går väl, tillägger vi här för att inte vara oförsiktiga. Om jag alls åker någonstans så blir det Slovenien och jag tänkte för mig själv något om att både Kina och Slovenien är länder och att jag helst inte åker särskilt långt när det är vinter. Vintern pressar tillbaka mig till hemmet, allt annat känns lite oroande, utom då Slovenien, som ligger inom synhåll nästan.

Efter maten gick vi upp till Opatovina för att välja ett kafé för det avslutande kaffet. Vi gick in både här och där, men allt var fullt eller proppfullt. Solljuset föll vackert på husen längs gatan särskilt på de gula. Ja, se själva!

Vi svängde ner på Tkalčićeva och efter en del letande hittade vi ett kafé med ett bord för oss. Det var mörkt och lite brutalt stämningsfullt inne i lokalen. Nej, fråga mig inte vad det betyder, gör er i stället en inre bild av det. Trångt och dunkelt. Vi pratade just så högt och lågt som omgivningens ljudtryck medgav. När vi kom ut igen hade det börjat mörkna så smått och vi gick ner till Trg. Vi log lite åt det lysande årtalet på ett av husen. Ja, här tycker man om att vara före sin tid just så här års. Man sopar obekymrat ut det gamla året veckor innan tiden egentligen är mogen.

Nu när jag äntligen hade kunnat visa er bilder på det härliga solskenet här, så är solen med ens insvept i grått. Men pazienza eller strpljenje – det har jag ju tränat mycket under den gångna veckan med Hrvatska t-com på eller av tråden dag ut och dag in. För en stund sedan var Londi och jag ”u Simpi”. Vi var ensamma i uterummet för en gångs skull men Hana kom ut med en fet korvbit till Londi och Londi visste att glädja sig över den. Och jag sa inte nej för jag vet att ”mindre inte är mer” och inte mer heller för den delen. I Londivärlden handlar det om mycket känsligare och finkalibrigare mekanismer. Det handlar om balans, helst perfekt. Hana menar väl, så det är inte bra om jag säger nej. Londi tycker mycket om korv, så det är tråkigt för henne om jag tar ifrån henne korvglädjen. Å andra sidan är den här feta sortens korv inte alls bra för henne, så nu måste jag ligga lågt med resten av maten den här dagen, bara dietfoder och kanske lite mindre mängd och så får jag observera henne extra noga. Inget brödplockande i ”parken”.

Här ser ni henne strax efter korvätningen. Egentligen är hon omöjlig att fotografera – det vet ni nog vid det här laget – men jag tog kanske nio bilder och på en av dem tittade hon på mig. Lite suddigt blev det, men man ser hennes vackra kloka ögon riktigt väl. På ett sätt tycker jag det är lite trist att det ska vara så svårt att ta bilder på henne, men samtidigt är jag glad att hon fortfarande kan upptäcka när jag riktar mobilen mot henne. Ibland – till exempel när hon går in i badrummet i stället för i köket för att äta – tror jag att hon håller på att bli blind, men det här med uppmärksamheten på vad jag gör med mobilen talar emot det. Kanske är hon bara lite tankspridd när hon går in i badrummet för att äta. Och så småningom hittar hon ju ändå till köket.

Under närmare en vecka har jag av tekniska skäl varit tvingad till tystnad här och det är nog ungefär den tid som behövs för att vanan ska upphöra att vara en vana. Tystnaden känns som det rätta, kloka och normala. Vad vill jag säga till någon jag inte träffar i det dagliga eller med lite längre intervaller? Vad vill jag egentligen säga till dem jag inte känner? Hela den här internetska pratmaskinen framstår med ens som väldigt främmande. Men å andra sidan har jag väl aldrig varit särskilt främmande för det främmande, så nu när Hrvatska T-com äntligen slutat fumla med och slita av kablar, så pratar jag genom dem igen, 300 meter minst. Och jag kan berätta att kvällshimlarna flammat just så här sedda från mitt fönster:

Mycket har hänt under dessa dagar, det ena mindre nämnbart än det andra. Kanske har jag emellanåt varit lycklig. Inget är uppskrivet, inte ens de där chiffren eller runorna som jag brukar sprida omkring mig och som jag i efterhand – om jag vill – alltid har kunnat läsa som den tydligaste präntskrift. Mitt livs historia.

Den här dagen ljusnade aldrig. En tjock grå dimma låg på allt och alla från den stund då natten lämnade till den stund då den återkom. Kanske låg och ligger dimman också i natten. Dagen blev dämpad och dov, även om jag fick kärt besök – Ur och Kata var här – vi satt på Simpa en timme eller lite mer och Londi var också med. Då ljusnade det lite inåt och vi skrattade nog en del fast utan uppsluppenhet. Sedan blev det gråare igen och luften kalltjocknade. Jag läste lite på limboaktigt vis och gick vilse i texten. Och efter lite dunkelt och marknära cirklande i ”parken” med Londi tog jag spårvagnen till ”Fakulteten”. Jag steg av vid Miramarska och luften låg fuktkall på mig och marken. Med stela fingrar tog jag en bild på ett av husen där. Ett av dagens ljusaste ögonblick ska det föreställa och kanske även vara.

Där jag gick tänkte jag på Hesses dikt Im Nebel som börjar så här:

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Einsam ist jeder Busch und Stein,
Kein Baum sieht den andern,
Jeder ist allein.

Jag förtiger den sista strofen, det räcker ju helt med trädens ensamhet.

Egentligen har jag bara försökt gå förbi den här dagen. Och kanske lyckades jag för inte var det svårt att slinka in i osynlighet. Jag gick för övrigt på insidan av synfältet, innanför ögonlocken kanske.

Tidigt på eftermiddagen gick jag nerför Vončinina i flödande solsken. När jag passerade genom skuggorna från husen var det bitande kallt, men ute i solen var det härligt – bländande och varmt. För första gången på ett bra tag – har för mycket att göra just nu – gick jag genom stadens vackra centrala delar. Dessa hus, dessa gator!

Jag gick längs Vlaška och förbi katedralen. Jag kände mig lycklig på ett opersonligt sätt, så där som man gör när man umgås med himlakroppar. Och jag, jag var ju med solen. Värme inpackad i köld. Jag gick längs adventsstånden på Trg Europe: kuhano vino, rakija. Lite tidigt på dagen för sådant, tänkte jag, möjligen lite stelbent. Det fanns annat också, fritule till exempel. Det är något jag aldrig äter, friterade mjölbollar. Jag tog i stället en weisswurst instucken i ett bröd och så klev jag ut på stora torget, Trg bana Jelačića, och gick förbi den nu grangrenkantade fontänen Manduševac.

Mumsande på min korv gick jag längs bodarna på torget, hisnande steg mellan sol och skugga. Jag tänkte på månens baksida och jag kände en pust från den där vinterskräcken jag har. Vinter har alltid burit ett moment av fasa till mig, även om solsken kan desarmera det tillfälligt. Men fasa eller ej, denna dag var härlig, så stark och stram och ljus. Nu är den förbi och mörkret lutar sig mot fönstret.