Den här dagen ljusnade aldrig. En tjock grå dimma låg på allt och alla från den stund då natten lämnade till den stund då den återkom. Kanske låg och ligger dimman också i natten. Dagen blev dämpad och dov, även om jag fick kärt besök – Ur och Kata var här – vi satt på Simpa en timme eller lite mer och Londi var också med. Då ljusnade det lite inåt och vi skrattade nog en del fast utan uppsluppenhet. Sedan blev det gråare igen och luften kalltjocknade. Jag läste lite på limboaktigt vis och gick vilse i texten. Och efter lite dunkelt och marknära cirklande i ”parken” med Londi tog jag spårvagnen till ”Fakulteten”. Jag steg av vid Miramarska och luften låg fuktkall på mig och marken. Med stela fingrar tog jag en bild på ett av husen där. Ett av dagens ljusaste ögonblick ska det föreställa och kanske även vara.
Där jag gick tänkte jag på Hesses dikt Im Nebel som börjar så här:
Seltsam, im Nebel zu wandern!
Einsam ist jeder Busch und Stein,
Kein Baum sieht den andern,
Jeder ist allein.
Jag förtiger den sista strofen, det räcker ju helt med trädens ensamhet.
Egentligen har jag bara försökt gå förbi den här dagen. Och kanske lyckades jag för inte var det svårt att slinka in i osynlighet. Jag gick för övrigt på insidan av synfältet, innanför ögonlocken kanske.
skickar en hälsning från Paris.
Några dagar utan meddelande och – ja en saknad infinner sig.
Här regnar det, staden är under bevakning men vägarna stigfinner sig ändå genom sedimenten av människors tid.
Den eviga trösten. Ger mig inte på att förklara den – tror du vet vad jag menar.
Hej Anneli, här har jag varit i internetskugga i nära en vecka, men nu verkar det klarna. Litar inte helt på det men kanske funkar det. Ha det fint!