Tidigt på eftermiddagen gick jag nerför Vončinina i flödande solsken. När jag passerade genom skuggorna från husen var det bitande kallt, men ute i solen var det härligt – bländande och varmt. För första gången på ett bra tag – har för mycket att göra just nu – gick jag genom stadens vackra centrala delar. Dessa hus, dessa gator!
Jag gick längs Vlaška och förbi katedralen. Jag kände mig lycklig på ett opersonligt sätt, så där som man gör när man umgås med himlakroppar. Och jag, jag var ju med solen. Värme inpackad i köld. Jag gick längs adventsstånden på Trg Europe: kuhano vino, rakija. Lite tidigt på dagen för sådant, tänkte jag, möjligen lite stelbent. Det fanns annat också, fritule till exempel. Det är något jag aldrig äter, friterade mjölbollar. Jag tog i stället en weisswurst instucken i ett bröd och så klev jag ut på stora torget, Trg bana Jelačića, och gick förbi den nu grangrenkantade fontänen Manduševac.
Mumsande på min korv gick jag längs bodarna på torget, hisnande steg mellan sol och skugga. Jag tänkte på månens baksida och jag kände en pust från den där vinterskräcken jag har. Vinter har alltid burit ett moment av fasa till mig, även om solsken kan desarmera det tillfälligt. Men fasa eller ej, denna dag var härlig, så stark och stram och ljus. Nu är den förbi och mörkret lutar sig mot fönstret.