När kölddimman lättade någon gång vid middagstid, tog jag spårvagnen in till stan. Det är inte så ofta jag tar mig dit i dessa åtsmitande tider. Ja, tiden vi lever i nu är lite som en strumpbyxa och detta av mer än ett skäl. Londis rörelseradie har krympt, jag är trängd av arbetet och Simpa har blivit ett andra hem. Varför dricka kaffe eller öl någon annanstans när Simpa finns inom räckhåll? Nå, i alla fall tog jag spårvagnen och åkte till Glavni kolodvor, där jag steg av och kastade några långa blickar mot skridskobanan mellan kung Tomislav och Umjetnički paviljon. Det blänkte lite vinterhalt i sockeln under ryttarstatyn.
Jag bytte från tvåan till sexan och åkte upp till Trg, det stora torget, Trg bana Josipa Jelačića. Trängseln där överträffade nästan den tänkta strumpbyxan i början av texten här, men jag lyckades ändå ta mig rätt snabbt upp till Dolac och Amfora, där Maria väntade på mig. Inne i Amfora gick vi uppför den smala trappan till det övre rummet tätt följda av en av de sjungande servitriserna. Egentligen var det fullt, men efter en kort stund blev vi inkilade vid ett inte alls så dåligt bord och så fick vi oss serverat det man äter där: lignje na žaru och blitva och folk runt oss hälsade på oss på italienska. Vi åt och vände och vred samtidigt lite på det som hänt sedan sist vi sågs, ett och annat var det ju men inte så mycket. Och så talade vi om våra planer för jul och nyår, Marias är absolut mer spektakulära än mina för hon åker till Kina, om allt går väl, tillägger vi här för att inte vara oförsiktiga. Om jag alls åker någonstans så blir det Slovenien och jag tänkte för mig själv något om att både Kina och Slovenien är länder och att jag helst inte åker särskilt långt när det är vinter. Vintern pressar tillbaka mig till hemmet, allt annat känns lite oroande, utom då Slovenien, som ligger inom synhåll nästan.
Efter maten gick vi upp till Opatovina för att välja ett kafé för det avslutande kaffet. Vi gick in både här och där, men allt var fullt eller proppfullt. Solljuset föll vackert på husen längs gatan särskilt på de gula. Ja, se själva!
Vi svängde ner på Tkalčićeva och efter en del letande hittade vi ett kafé med ett bord för oss. Det var mörkt och lite brutalt stämningsfullt inne i lokalen. Nej, fråga mig inte vad det betyder, gör er i stället en inre bild av det. Trångt och dunkelt. Vi pratade just så högt och lågt som omgivningens ljudtryck medgav. När vi kom ut igen hade det börjat mörkna så smått och vi gick ner till Trg. Vi log lite åt det lysande årtalet på ett av husen. Ja, här tycker man om att vara före sin tid just så här års. Man sopar obekymrat ut det gamla året veckor innan tiden egentligen är mogen.
