Han dansar med sitt öde

Låt mig bjuda på några spån ur dagarnas fantasier och verkligheter. Först bestämmer jag att det passar med en bild som jag tog uppe vid Jandrićeva för så där en vecka sedan:

bild-70

Mycket i mitt liv handlar om solen och däruppe ”på berget” syns den oftare så här års än här nere i Trnje. Denna hunger efter ljus! Och ändå satt jag nyss eller härom dagen med någon och pratade om mörkrets storhet, att ljuset bara är ett litet flackande som bryter sig igenom det stora mörkret en gång. Och en gång är visst ingen gång? Vi jämförde mörkret med tystnaden och ljuset med ljudet – utan att vara det minsta originella. Å andra sidan: Varför skulle man vilja försöka vara originell? Det finns bättre att söka. Och hur härliga är inte likheterna mellan tingen och mellan människorna!

Simpa besöks ganska ofta av en man som jag för mig själv sedan en tid kallar ”homo ludens”, även om jag samtidigt tycker att uttrycket känns opassande lätt och fjäderlikt. Jag vet inte vad han heter. Han är stor och tung och rätt tunnhårig, lite slarvigt klädd kanske, så det är svårt att se någon yttre skillnad mellan honom och de andra Simpagubbarna och kanske finns det ingen större annan skillnad heller. Han dricker öl, ofta redan på morgonen. Och han pratar hela tiden och drar vad jag förstår – nej, jag förstår inte – halsbrytande vitsar och han har något att säga om det mesta. Han skäller på alla hundarna vi drar in i baren eller snarare på oss som drar in dem – imorse var inte bara Londi och Hajdi där utan också Tomislavs Roki. Och så klappar han dem och viskar något hemligt i örat på dem. Ibland betalar han mitt kaffe, ibland säger han något skumt till mig. Krešo – som någon gång i somras stolt visade mig en svensk fiskgrill han hade i bagageluckan – menar att det han säger är dumt och att jag inte ska lyssna på honom och jag lyssnar lika lite och lika mycket till det ena och det andra. Jag tittar alltid noga när ”homo ludens” går förbi Londi, skorna ser ut att vara storlek 46 eller mer med motsvarande tyngd eller mer ovanför. Men han trampar inte fel, han liksom dansar, visserligen lite klumpigt men ändå så säkert. Han dansar med sitt öde. Och med mörkret – men inte med tystnaden. Ljudet runt honom är starkt.

Och imorse – mitt i hundtumultet – sa Hana något uppskattande om min nya byxor. Sådana vill hon också ha, fortsatte hon. Jag berättade att min syster skickat mig dem från Sverige och både Hana och Đurđica uttryckte lite vänlig avund över en sådan syster. Min syster misstänker att jag alltid går i samma kläder. Och hon har ju rätt.

Kommentera