Kategori: Berättelser ur livet

Härom morgonen, när jag tittade ut genom det öppna fönstret, såg det ut så här och egentligen ser morgnarna ofta ut just så i dessa dagar:

Jag tittade ut på de vackra lövade björkarna och inne i mig ringde orden ”fager är liden”. Och strax efteråt tänkte jag vänd mot mig själv: Så du saknar norden? Ja, jag längtar hem till Island för tusen år sedan, svarade jag och visste att jag var helt ärlig. För det är ju så att jag egentligen aldrig saknar dagens Sverige, det landet har blivit mig så främmande på ett trist och ändå alltför välbekant sätt. Men jag kan ibland känna fläktar från barndomens somrar – som i och för sig inte alls alltid utspelade sig i Sverige – och till litteraturens avbildningar av de nordliga landskapen kan jag längta och då särskilt de nordliga landskapen i sommarens ljusa grönska och bleka långa ljus. Men ingen midsommar, ingen kräftskiva, nej, inget sådant, men saknaden kan gå längs småländska skogsstigar i sommarnatten. Och nej, jag är inte från Småland.

Dagen har varit varm och jag minns avlägset och suddigt att vi började på Caffe Bar Goran, där vi satt på skuggsidan mot Zmajanska, Miki, Hajdi, Đurđica och jag. Ja, hundarna hade först lekt på en grön plätt mellan husen vid Zlarinska, så de var lugna och drack mycket vatten. Vi människor drack kaffe och pelinkovac. Tiden byggde upp en morgon och sedan början på en förmiddag. Vi förde inget sammanhängande samtal utan allt skedde i fragment beroende på vem som passerade utanför staketet eller vem som kom in genom den gnissliga grinden eller på vad hundarna gjorde.

Sedan gick Miki och jag till Marijan och köpte blitva och äpplen. Jag har en blitva-period, kanske för att blitvan är särskilt fin nu. På hemvägen steg värmen märkbart även om det fortfarande bara var förmiddag. Miki trippade först fram i behändig knapptrav, men så blev han med ens mycket trött och plötsligt fällde han in benen som landningsställ under sig och låg där i halvskuggan under träden och vilade.

Övergången mellan trav och viloläge var omärklig. Jag väntade lite och tittade under tiden på några kråkor som utförde något tekniskt experiment. Kråkor kan mycket. Miki reste sig igen, trippade vidare ganska snabbt ett par meter och så fällde han in benen igen och där låg han så där perfekt bekvämt som en vilomodell. Resten av hemvägen tillryggalades i denna växling mellan effektiv rörelse och närmast utstuderad vila.

Det behöver inte vara natt för att man i mörkret ska känna sig som en nattlig vandrare. Kanske var det vid elvasnåret härom kvällen som Miki och jag strax intill vår port stötte på en liten taggig varelse från urtiden. En igelkott eller en ”jež” som den så suggestivt heter på kroatiska. Jag har inte sett mer än ett par igelkottar under åren jag bott här. Kanske är igelkottar inte så vanliga i dessa trakter.

Miki var intresserad och ville nosa på kotten men jag höll tillbaka honom, fast sedan stod vi där i gathörnet rätt länge alla tre som om vi hade någon slags träff där alla var lite tafatta eller blyga. Mörkret var milt, nästan varmt, och söta dofter andades från buskarna. Jag såg hur igelkotten, den blonda maskrosbollen och den fula ”telefonkiosken” drog en linje från paleocen till jugoslavisk tid. De parkerade bilarna på andra sidan gatan talade om nutid. Och Miki och jag hörde dit vi hörde.

Igår kväll föll ett regn så morgonen var frisk och ren. Nej, ingen kyla, men en perfekt svalka mötte Miki och mig när vi gav oss ut på morgonrundan. Vi tog lite tanklöst utan några beslut vägen förbi Katthuset och den förtrollade trädgården och morgonen vecklade upp sig grön och vår egen, allas egen säkert. I mobilen lyste frågan ”Kavica?” upp. Det var Đurđica som frågade. Jag svarade något nästan lika kort om ”där eller där och när?” och ja, det blev Simpa en kvart senare ungefär. Och så satt vi människor där på terrassen med vårt kaffe och hundarna for genom ”parken” med vindens hastighet. Vinden har nämligen ibland samma fart som hundarna.

Miki före – som utmanare – och Hajdi efter. Gång på gång hann hon ifatt honom och han rullade och studsade runt som en svart krusig boll.

Hajdi bet i bollen och bollen bet tillbaka. Då och då plockade Miki upp ett brödstycke som Hana slängt ut där till fåglarna. Han jonglerade mästerligt men Hajdi brottade ner honom och så fortsatte de varv efter varv.

Och alla fyra tog vi för oss en stor klyfta av morgonen, säkert en timme eller två. Morgonstunden slöt sig kring oss och lämnade inga hål för några ”viktigheter”.

Idag vill jag tala med låg röst och inte använda förfärliga ord och uttryck som ”våp” och ”miserabel hjärtnupenhet” – mer än som citat då. Så här ifrån framtiden i förhållande till det där hetsiga förflutna verkar all strid och upprördhet som brus och fladder från ett annat århundrade. För övrigt har jag tvättat håret igen – för första gången på närmare tio veckor. Att kamma det har jag inte lyckats med, men jaja, sådant hör till de mondäna tingen. Dagarna är varma och följer varandra tätt i hälarna. De blommande träden och buskarna sveper in allt i magi och doftlekar.

Idag som så många andra dagar gick Miki och jag förbi den förtrollade trädgården, den bakom eller bredvid Katthuset. Denna gång var ingen där och påtade och plockade bland träd och rabatter och ingen berättade heller sagan om trädgården för oss. Vi såg in genom staketet, jag på blomsterprakten och Miki säkert på något annat och vi luktade nog inte heller på samma saker, men vi stod där bredvid varandra och trädgården lutade sig lite över sin egen gräns och viskade hemligheter till oss om grönska och bersåer och syrener.