Kategori: Berättelser ur livet

Dagen har varit varm och jag minns avlägset och suddigt att vi började på Caffe Bar Goran, där vi satt på skuggsidan mot Zmajanska, Miki, Hajdi, Đurđica och jag. Ja, hundarna hade först lekt på en grön plätt mellan husen vid Zlarinska, så de var lugna och drack mycket vatten. Vi människor drack kaffe och pelinkovac. Tiden byggde upp en morgon och sedan början på en förmiddag. Vi förde inget sammanhängande samtal utan allt skedde i fragment beroende på vem som passerade utanför staketet eller vem som kom in genom den gnissliga grinden eller på vad hundarna gjorde.

Sedan gick Miki och jag till Marijan och köpte blitva och äpplen. Jag har en blitva-period, kanske för att blitvan är särskilt fin nu. På hemvägen steg värmen märkbart även om det fortfarande bara var förmiddag. Miki trippade först fram i behändig knapptrav, men så blev han med ens mycket trött och plötsligt fällde han in benen som landningsställ under sig och låg där i halvskuggan under träden och vilade.

Övergången mellan trav och viloläge var omärklig. Jag väntade lite och tittade under tiden på några kråkor som utförde något tekniskt experiment. Kråkor kan mycket. Miki reste sig igen, trippade vidare ganska snabbt ett par meter och så fällde han in benen igen och där låg han så där perfekt bekvämt som en vilomodell. Resten av hemvägen tillryggalades i denna växling mellan effektiv rörelse och närmast utstuderad vila.

Det behöver inte vara natt för att man i mörkret ska känna sig som en nattlig vandrare. Kanske var det vid elvasnåret härom kvällen som Miki och jag strax intill vår port stötte på en liten taggig varelse från urtiden. En igelkott eller en ”jež” som den så suggestivt heter på kroatiska. Jag har inte sett mer än ett par igelkottar under åren jag bott här. Kanske är igelkottar inte så vanliga i dessa trakter.

Miki var intresserad och ville nosa på kotten men jag höll tillbaka honom, fast sedan stod vi där i gathörnet rätt länge alla tre som om vi hade någon slags träff där alla var lite tafatta eller blyga. Mörkret var milt, nästan varmt, och söta dofter andades från buskarna. Jag såg hur igelkotten, den blonda maskrosbollen och den fula ”telefonkiosken” drog en linje från paleocen till jugoslavisk tid. De parkerade bilarna på andra sidan gatan talade om nutid. Och Miki och jag hörde dit vi hörde.

Igår kväll föll ett regn så morgonen var frisk och ren. Nej, ingen kyla, men en perfekt svalka mötte Miki och mig när vi gav oss ut på morgonrundan. Vi tog lite tanklöst utan några beslut vägen förbi Katthuset och den förtrollade trädgården och morgonen vecklade upp sig grön och vår egen, allas egen säkert. I mobilen lyste frågan ”Kavica?” upp. Det var Đurđica som frågade. Jag svarade något nästan lika kort om ”där eller där och när?” och ja, det blev Simpa en kvart senare ungefär. Och så satt vi människor där på terrassen med vårt kaffe och hundarna for genom ”parken” med vindens hastighet. Vinden har nämligen ibland samma fart som hundarna.

Miki före – som utmanare – och Hajdi efter. Gång på gång hann hon ifatt honom och han rullade och studsade runt som en svart krusig boll.

Hajdi bet i bollen och bollen bet tillbaka. Då och då plockade Miki upp ett brödstycke som Hana slängt ut där till fåglarna. Han jonglerade mästerligt men Hajdi brottade ner honom och så fortsatte de varv efter varv.

Och alla fyra tog vi för oss en stor klyfta av morgonen, säkert en timme eller två. Morgonstunden slöt sig kring oss och lämnade inga hål för några ”viktigheter”.

Idag vill jag tala med låg röst och inte använda förfärliga ord och uttryck som ”våp” och ”miserabel hjärtnupenhet” – mer än som citat då. Så här ifrån framtiden i förhållande till det där hetsiga förflutna verkar all strid och upprördhet som brus och fladder från ett annat århundrade. För övrigt har jag tvättat håret igen – för första gången på närmare tio veckor. Att kamma det har jag inte lyckats med, men jaja, sådant hör till de mondäna tingen. Dagarna är varma och följer varandra tätt i hälarna. De blommande träden och buskarna sveper in allt i magi och doftlekar.

Idag som så många andra dagar gick Miki och jag förbi den förtrollade trädgården, den bakom eller bredvid Katthuset. Denna gång var ingen där och påtade och plockade bland träd och rabatter och ingen berättade heller sagan om trädgården för oss. Vi såg in genom staketet, jag på blomsterprakten och Miki säkert på något annat och vi luktade nog inte heller på samma saker, men vi stod där bredvid varandra och trädgården lutade sig lite över sin egen gräns och viskade hemligheter till oss om grönska och bersåer och syrener.

Förmiddagen började med ett besök på det stora postkontoret på Branimirova. Jag hade fått en lapp i brevlådan som antydde att jag hade ett paket att hämta där, så jag tog spårvagnen in till stan. Värmen började stiga samtidigt som jag steg in på postens paketutlämning. Snart var det min tur och jag lämnade fram min lapp och damen som tog emot den började leta i hyllorna. Jag visste av erfarenhet att detta kunde vara svårt, så jag beväpnade mig med tålamod (strpljenje) och visslade ohörbart inåt huvudet. Letandet gick dåligt och jag fick visa mitt ID-kort för att underlätta, men det hjälpte inte och efter en ganska lång stund fick jag veta att paketet hamnat på en annan post borta vid Ivanićgradska. Jag suckade lite men då sa damen att brevbäraren kunde kom hem till mig med paketet imorgon, om jag ville. Det ville jag och så gick jag ut och tog sedan spårvagnen hemåt. Det var en ganska skramlig vagn, så jag hörde knappt när telefonen ringde kort efter att jag stigit på. Det var posten som ville tala med mig eller rättare sagt en man som presenterade sig som Kruno. Han sa till mig att komma till Ivanićgradska nu och hämta paketet. Jag skulle bara fråga efter Kruno. Lite irriterad sa jag ja och snart for jag förbi min hemhållplats och vidare österut till Ivanićgradska, där jag steg av och nu började värmen kännas på allvar. Himlen ruvade flåsig och lite blek över husen, människorna fläktade sig med tidningar och pappbitar.

Jag svängde runt hörnet, gick uppför trapporna till det där väldigt jugoslaviska torget och så klev jag in på posten. Lite uppsluppet tänkte jag på att det var just här som jag för några år sedan hämtade Rudolfs fantastiska sydafrikanska paket med vin och öl och kudu-kött. Bara en snäcka hade krossats, resten var intakt och det var det bästa paket jag någonsin fått. På posten såg jag bara tre damer, ingen som kunde heta Kruno, så jag tog en kölapp och strax var jag framme. Damen tog emot lappen och jag förklarade att mitt paket kommit fel och det nu borde befinna sig här. Hon tog lappen och försvann genom en dörr. Jag tänkte vidare på Rudolfs paket och lät tiden gå utan möda. En stund senare kom damen tillbaka och sa att jag måste vänta på Kruno och så visade hon mig en šalter där jag kunde stå under min väntan. Ett litet stick av otålighet träffade mig och jag tog telefonen och ringde postnumret, men den här gången var den en dam som svarade. Jag sa att jag var på posten vid Ivanićgradska men att jag inte kunde se någon Kruno. Då hörde jag en röst tätt bakom ryggen på mig som sa: ”Ja sam Kruno.” Jag vände mig om och tittade in i ett par blå ironiskt blickande ögon. Krunos. Han log självsäkert men ändå med en viss charm: "Jag sa ju till er att vänta på mig. Och här är jag.” Jag sa något halvsnorkigt om att jag hade ont om tid men log ändå och så fick jag paketet i handen. Kruno log brett och stöddigt. Man kan tydligen ha ganska kul med paketutlämning. Jag tackade och gick ut genom dörren.

Så fick jag veta vad som var i paketet. Det var Varlam Sjalamovs Under snön. Den boken ville inte färdas en alltför lätt väg.

Och nu är det kväll och nyss kom Miki och jag hem efter att ha suttit en stund eller ett glas på Simpa med Vesna medan månen tittade in genom parasollets topphål i den stillastående ljumma kvällen.