Fager är liden

Härom morgonen, när jag tittade ut genom det öppna fönstret, såg det ut så här och egentligen ser morgnarna ofta ut just så i dessa dagar:

Jag tittade ut på de vackra lövade björkarna och inne i mig ringde orden ”fager är liden”. Och strax efteråt tänkte jag vänd mot mig själv: Så du saknar norden? Ja, jag längtar hem till Island för tusen år sedan, svarade jag och visste att jag var helt ärlig. För det är ju så att jag egentligen aldrig saknar dagens Sverige, det landet har blivit mig så främmande på ett trist och ändå alltför välbekant sätt. Men jag kan ibland känna fläktar från barndomens somrar – som i och för sig inte alls alltid utspelade sig i Sverige – och till litteraturens avbildningar av de nordliga landskapen kan jag längta och då särskilt de nordliga landskapen i sommarens ljusa grönska och bleka långa ljus. Men ingen midsommar, ingen kräftskiva, nej, inget sådant, men saknaden kan gå längs småländska skogsstigar i sommarnatten. Och nej, jag är inte från Småland.