Kategori: Berättelser ur livet

Igår inträffade ett av dessa lokala dramer som då och då hettar upp luften här i kvarteret. Man skulle lite grovt kunna dela in människorna som befolkar ”parken” i två grupper, hundmänniskor och kattmänniskor. Och damerna som matar katterna och som har ställt i ordning katthusen vid den ena husväggen har bestämt att inga hundar får springa på gräsplätten där intill. Hundarna är hänvisade till det gröna framför Simpa och resten är ingens. Detta låter ju fint och klokt och frihetligt – ingen ”polisstat” här, inga alltför påträngande lagar. Men allt detta kräver diplomati och mjuka linjer för det är naturligtvis ingen lätt balansgång. Djuren vet ju dessutom inte om de här reglerna mer än i så fall på ett mycket oprecist sätt. Och människor är inte alltid diplomatiska.

Gårdagen började fridfullt och Đurđica och jag tog ett bord på Simpas terrass och satte oss ner och beställde kaffe och pelin. Inga andra hundar syntes till så vi släppte Hajdi och Miki fria. De sprang några varv efter den röda kong-bollen och allt verkade harmoniskt. Men så dök Ron från fläktaffären upp och tog bollen och sprang runt hörnet med den, ja, ända in på kattsidan sprang han och Miki och Hajdi efter. Đurđica och jag kände oss manade att följa efter och just som vi kom till kattsidan visslade något hårt genom luften och en stor potatis damp ner en knapp meter från mig. Och från sjunde våningen slungade en kattdam förbannelser över oss. Jag plockade upp potatisen och stoppade den i handväskan. Vid strider är det bra att säkra bevis. Nå vi kopplade våra hundar och gick tillbaka till terrassen upprört räknande på hur mycket en stor potatis kan väga när den kastas från sjunde våningen och hur farlig en sådan projektil kan vara att få i huvudet. Jag visade potatisen för de andra på Simpa.

Kort därefter kom två av kattdamerna ner och den ena låtsades demonstrativt ringa polisen. Jag kramade potatisen, men så kände jag att det fick vara nog, så jag reste mig och gick fort och argt fram till damerna med Đurđica i hälarna. Vi frågade om vad potatiskastningen skulle föreställa. Då låtsades den ena börja gråta och hon sa att den ena katten var opererad. ”Men varför behåller ni den inte hemma efter en operation?” Nej, sådana frågor besvarades inte. Plötsligt rusade Ron förbi igen och bort mot det ena katthuset. Kattdamerna skrek, men det stannade vid det. Ingen polis kom och inte gick damerna in i fläktaffären. Och nu är detta en historia som alla i huset känner till och en del blänger lite misstänksamt på varandra: Vilken sida hör du till? Andra övar sig i likgiltighet eller kanske diplomati. Fortsättning följer.

Sedan två tjejer från de nya husen här nedanför med ett halvbrutalt gäng på fyra-fem hundar allt oftare kommit att lägga beslag på Simpas terrass på eftermiddagar och helgmorgnar, är vi mer och mer på Caffe Bar Goran, som drivs av tre tjejer och besöks av kvarterets män eller gubbar. När jag kom hem från arbetet idag såg jag Đurđica, Zora och Hajdi på och vid en av bänkarna i parken. Under träden rusade hundgänget. Jag gled in och upp till mig eller oss och hämtade Miki och så ut. Hastigt smet vi bort från parken tillsammans med våra vänner. Vart ska vi? Till Goran, vart annars? Värmen låg svettig på oss som en extra ulltröja och Hajdi och Miki var rätt vilda och det passade inte så bra ihop med trafiken. För säkerhets skull tog vi en liten omväg till den ”livada” som finns vid Zlarinska. Där släppte vi vilddjuren för att låta dem rusa av sig det värsta. Men det gick inte särskilt bra, kanske för att de var lite slöa av värmen. De halvsprang bara lite lojt efter varandra och efter bollen. Efter en liten svettig stund tröttnade vi människor och så drog vi iväg till Goran. När vi kom fram dit var ljudnivån hög och nästan alla bord var tagna, men vi slank utmed staketet till det bortersta bordet och genom ett fönster fick vi ut pelinkovac och gemišt, som är min sommardryck. Och så satt vi där och hundarna slutade med ens att vara slöa.

En stol välte, bordet fick sig lite gemišt och vi fumlade med kopplen. Innanför fönstret spelade några äldre män kort på ett mycket uttrycksfullt sätt, korten smällde i bordet och rösterna steg och sjönk enligt ett slags hemlig rytm. En av bartjejerna höll ut en liten vit hund genom fönstret till påseende och luktning för våra två. En man i gången bredvid oss hade en svart hund i knät som alla tyckte var underbart söt. Nya gubbar kom in genom grinden. Kamphunden på andra sidan gatan – tre meter ifrån oss – ylade och någon sa att den används för vildsvinsjakt och FÖR ATT DÖDA. Utmed gatan, den lilla Zmajanska, skällde hundarna från grind till grind och plötsligt trängde sig en alldeles för stor bil förbi. Och så en till. Dennis kom också förbi och han ropade något till Đurđica och vi såg hans lilla vithåriga ”bakica” kika över staketet. Rösterna och de andra ljuden fyllde gatstumpen och jag kände att jag satt mitt inne i ett myller av liv och bångstyrig rörelse och att Zmajanska nog är världens centrum. Himlen fördunklades och växte sig tät och tung över vår plats i världen. Ett nytt åskväder var i antågande.

Just nu skakas vi av ett våldsamt åskväder. Miki ligger helt stilla med nosen vänd in mot soffhörnet. Jag alternerar mellan att titta ut (och ta bilder) och att försöka låtsas som om det hela redan dragit förbi. Det har det inte. Koncentrationen förlorar lätt sina fästen under makternas kraftuppvisningar. Jag undrar vad andra tänker, men vågar mig inte ut, inte ens ner till Simpa. Jag försöker trycka förbi ovädret med viljekraft, men dånet ökar och kulminerar över mitt tak. Ute hörs hundskall mellan smällarna. Grannhuset på andra sidan parkeringsplatsen höjer sig i blixtarnas sken. Aldrig har det huset varit så högt och haft sitt tak så nära himlen.

Ljus och mörker byter plats i tät följd och marken skälver. Jag hör ett vasst tjut under fönstret – vad kan det vara? Samtidigt tänker jag lite fumligt och otydligt att jag hade tur som drabbades av översvämningsolyckan igår och inte idag. Vem hade velat komma till undsättning idag? Himlen blir halt och slipprigt grå i blixtskenet nu. Ja, för allt detta händer nu. Och här är här och detta är stunden.

Och jag tar en osannolik bild som ritar upp atmosfärens spänningar med färgstift och fladdrande pennföring.

Miki och jag kom hem lättsamma och glada efter en lång eftermiddag på stan med Gabi. Vi trippade in i lägenheten och Miki valde ut en liggplats åt sig. När jag gick in i vardagsrummet (tomrummet heter det egentligen) kände jag med ens att jag blev våt om fötterna. Oroligt, men utan att riktigt förstå, tittade jag in i köket. Där stod golvet till hälften under vatten och från diskhon bubblade det upp vågor av vatten, inte alltför rent vatten. Snabbt, utan att riktigt ha förstått läget, drog jag fram en halvstor balja ur ett skåp och jag började ösa. Jag sprang från köket till toaletten fram och tillbaka, fyllde, tömde, fyllde, tömde. Inne i huvudet bubblade det också. I en paus ringde jag min hyresvärd, inget svar, sedan hans fru, sedan Đurđica, som svarade ”jag kommer”. Sedan ringde Baldo, min hyresvärd och jag försökte förklara vad som höll på att hända, alltmedan jag bar smutsigt vatten från köket till badrummet, från köket till badrummet. Han hade något förslag om att stänga någon kran under diskbänken. Jag lyckades inte. Đurđica kom, jag fortsatte att ösa, hon sprang över till grannen som sa att samma sak hänt henne, att det ibland uppstår en propp i bottenvåningen av huset och att allt vatten som används av samma ”vertikal” i huset då stiger upp i första våningen och rinner över bräddarna där. Det var läge att ringa hitna intervencija och be om undsättning. Vi eller snarare Đurđica gjorde så, jag öste och sprang. Miki låg lågt i balkongrummet. Det skulle ta ungefär trekvart att få hit hjälpen. Under tiden öste jag och Đurđica sprang upp till varje våning enligt vertikalen och bad alla stänga av vattnet. Vattnet i diskhon slutade bubbla upp och jag tvättade mig om händer och armar och Đurđica och jag satte oss i balkongrummet och jag tog fram vin. Vi satt där och berättade detaljer av historien för varandra, skålade och klappade Miki och tiden gick. Snart var vi förbi trekvarten och jag kände ett styng av otålighet men strax före timmen såg vi två män med apparatur under fönstret. De hojtade och vi släppte in dem och efter lite skämtande satte de ingång med sitt arbete som väl bestod i att suga ut en stor propp ur husets nedre inre. Vi drack ett glas till och sedan var de klara och en av dem räckte mig skrattande baljan med en obeskrivlig sörja i. Jag skrattade också och gick och tömde eländet i toaletten och så var allt frid och fröjd och Đurđica och jag konstaterade att det hela allt som allt varit rätt spännande och underhållande. Och så följde Miki och jag henne hem och nu är vi precis tillbaka hemma och jag tittar ut genom fönstret och tar den här bilden som ni har sett varianter av så många gånger tidigare…

Härom morgonen, när jag tittade ut genom det öppna fönstret, såg det ut så här och egentligen ser morgnarna ofta ut just så i dessa dagar:

Jag tittade ut på de vackra lövade björkarna och inne i mig ringde orden ”fager är liden”. Och strax efteråt tänkte jag vänd mot mig själv: Så du saknar norden? Ja, jag längtar hem till Island för tusen år sedan, svarade jag och visste att jag var helt ärlig. För det är ju så att jag egentligen aldrig saknar dagens Sverige, det landet har blivit mig så främmande på ett trist och ändå alltför välbekant sätt. Men jag kan ibland känna fläktar från barndomens somrar – som i och för sig inte alls alltid utspelade sig i Sverige – och till litteraturens avbildningar av de nordliga landskapen kan jag längta och då särskilt de nordliga landskapen i sommarens ljusa grönska och bleka långa ljus. Men ingen midsommar, ingen kräftskiva, nej, inget sådant, men saknaden kan gå längs småländska skogsstigar i sommarnatten. Och nej, jag är inte från Småland.