Corpus delicti

Igår inträffade ett av dessa lokala dramer som då och då hettar upp luften här i kvarteret. Man skulle lite grovt kunna dela in människorna som befolkar ”parken” i två grupper, hundmänniskor och kattmänniskor. Och damerna som matar katterna och som har ställt i ordning katthusen vid den ena husväggen har bestämt att inga hundar får springa på gräsplätten där intill. Hundarna är hänvisade till det gröna framför Simpa och resten är ingens. Detta låter ju fint och klokt och frihetligt – ingen ”polisstat” här, inga alltför påträngande lagar. Men allt detta kräver diplomati och mjuka linjer för det är naturligtvis ingen lätt balansgång. Djuren vet ju dessutom inte om de här reglerna mer än i så fall på ett mycket oprecist sätt. Och människor är inte alltid diplomatiska.

Gårdagen började fridfullt och Đurđica och jag tog ett bord på Simpas terrass och satte oss ner och beställde kaffe och pelin. Inga andra hundar syntes till så vi släppte Hajdi och Miki fria. De sprang några varv efter den röda kong-bollen och allt verkade harmoniskt. Men så dök Ron från fläktaffären upp och tog bollen och sprang runt hörnet med den, ja, ända in på kattsidan sprang han och Miki och Hajdi efter. Đurđica och jag kände oss manade att följa efter och just som vi kom till kattsidan visslade något hårt genom luften och en stor potatis damp ner en knapp meter från mig. Och från sjunde våningen slungade en kattdam förbannelser över oss. Jag plockade upp potatisen och stoppade den i handväskan. Vid strider är det bra att säkra bevis. Nå vi kopplade våra hundar och gick tillbaka till terrassen upprört räknande på hur mycket en stor potatis kan väga när den kastas från sjunde våningen och hur farlig en sådan projektil kan vara att få i huvudet. Jag visade potatisen för de andra på Simpa.

1IMG_1232

Kort därefter kom två av kattdamerna ner och den ena låtsades demonstrativt ringa polisen. Jag kramade potatisen, men så kände jag att det fick vara nog, så jag reste mig och gick fort och argt fram till damerna med Đurđica i hälarna. Vi frågade om vad potatiskastningen skulle föreställa. Då låtsades den ena börja gråta och hon sa att den ena katten var opererad. ”Men varför behåller ni den inte hemma efter en operation?” Nej, sådana frågor besvarades inte. Plötsligt rusade Ron förbi igen och bort mot det ena katthuset. Kattdamerna skrek, men det stannade vid det. Ingen polis kom och inte gick damerna in i fläktaffären. Och nu är detta en historia som alla i huset känner till och en del blänger lite misstänksamt på varandra: Vilken sida hör du till? Andra övar sig i likgiltighet eller kanske diplomati. Fortsättning följer.

2 tankar om “Corpus delicti

Kommentera