Just nu skakas vi av ett våldsamt åskväder. Miki ligger helt stilla med nosen vänd in mot soffhörnet. Jag alternerar mellan att titta ut (och ta bilder) och att försöka låtsas som om det hela redan dragit förbi. Det har det inte. Koncentrationen förlorar lätt sina fästen under makternas kraftuppvisningar. Jag undrar vad andra tänker, men vågar mig inte ut, inte ens ner till Simpa. Jag försöker trycka förbi ovädret med viljekraft, men dånet ökar och kulminerar över mitt tak. Ute hörs hundskall mellan smällarna. Grannhuset på andra sidan parkeringsplatsen höjer sig i blixtarnas sken. Aldrig har det huset varit så högt och haft sitt tak så nära himlen.
Ljus och mörker byter plats i tät följd och marken skälver. Jag hör ett vasst tjut under fönstret – vad kan det vara? Samtidigt tänker jag lite fumligt och otydligt att jag hade tur som drabbades av översvämningsolyckan igår och inte idag. Vem hade velat komma till undsättning idag? Himlen blir halt och slipprigt grå i blixtskenet nu. Ja, för allt detta händer nu. Och här är här och detta är stunden.
Och jag tar en osannolik bild som ritar upp atmosfärens spänningar med färgstift och fladdrande pennföring.
