Idag vill jag tala med låg röst och inte använda förfärliga ord och uttryck som ”våp” och ”miserabel hjärtnupenhet” – mer än som citat då. Så här ifrån framtiden i förhållande till det där hetsiga förflutna verkar all strid och upprördhet som brus och fladder från ett annat århundrade. För övrigt har jag tvättat håret igen – för första gången på närmare tio veckor. Att kamma det har jag inte lyckats med, men jaja, sådant hör till de mondäna tingen. Dagarna är varma och följer varandra tätt i hälarna. De blommande träden och buskarna sveper in allt i magi och doftlekar.
Idag som så många andra dagar gick Miki och jag förbi den förtrollade trädgården, den bakom eller bredvid Katthuset. Denna gång var ingen där och påtade och plockade bland träd och rabatter och ingen berättade heller sagan om trädgården för oss. Vi såg in genom staketet, jag på blomsterprakten och Miki säkert på något annat och vi luktade nog inte heller på samma saker, men vi stod där bredvid varandra och trädgården lutade sig lite över sin egen gräns och viskade hemligheter till oss om grönska och bersåer och syrener.
