Kategori: Berättelser ur livet

Förmiddagen började med ett besök på det stora postkontoret på Branimirova. Jag hade fått en lapp i brevlådan som antydde att jag hade ett paket att hämta där, så jag tog spårvagnen in till stan. Värmen började stiga samtidigt som jag steg in på postens paketutlämning. Snart var det min tur och jag lämnade fram min lapp och damen som tog emot den började leta i hyllorna. Jag visste av erfarenhet att detta kunde vara svårt, så jag beväpnade mig med tålamod (strpljenje) och visslade ohörbart inåt huvudet. Letandet gick dåligt och jag fick visa mitt ID-kort för att underlätta, men det hjälpte inte och efter en ganska lång stund fick jag veta att paketet hamnat på en annan post borta vid Ivanićgradska. Jag suckade lite men då sa damen att brevbäraren kunde kom hem till mig med paketet imorgon, om jag ville. Det ville jag och så gick jag ut och tog sedan spårvagnen hemåt. Det var en ganska skramlig vagn, så jag hörde knappt när telefonen ringde kort efter att jag stigit på. Det var posten som ville tala med mig eller rättare sagt en man som presenterade sig som Kruno. Han sa till mig att komma till Ivanićgradska nu och hämta paketet. Jag skulle bara fråga efter Kruno. Lite irriterad sa jag ja och snart for jag förbi min hemhållplats och vidare österut till Ivanićgradska, där jag steg av och nu började värmen kännas på allvar. Himlen ruvade flåsig och lite blek över husen, människorna fläktade sig med tidningar och pappbitar.

Jag svängde runt hörnet, gick uppför trapporna till det där väldigt jugoslaviska torget och så klev jag in på posten. Lite uppsluppet tänkte jag på att det var just här som jag för några år sedan hämtade Rudolfs fantastiska sydafrikanska paket med vin och öl och kudu-kött. Bara en snäcka hade krossats, resten var intakt och det var det bästa paket jag någonsin fått. På posten såg jag bara tre damer, ingen som kunde heta Kruno, så jag tog en kölapp och strax var jag framme. Damen tog emot lappen och jag förklarade att mitt paket kommit fel och det nu borde befinna sig här. Hon tog lappen och försvann genom en dörr. Jag tänkte vidare på Rudolfs paket och lät tiden gå utan möda. En stund senare kom damen tillbaka och sa att jag måste vänta på Kruno och så visade hon mig en šalter där jag kunde stå under min väntan. Ett litet stick av otålighet träffade mig och jag tog telefonen och ringde postnumret, men den här gången var den en dam som svarade. Jag sa att jag var på posten vid Ivanićgradska men att jag inte kunde se någon Kruno. Då hörde jag en röst tätt bakom ryggen på mig som sa: ”Ja sam Kruno.” Jag vände mig om och tittade in i ett par blå ironiskt blickande ögon. Krunos. Han log självsäkert men ändå med en viss charm: "Jag sa ju till er att vänta på mig. Och här är jag.” Jag sa något halvsnorkigt om att jag hade ont om tid men log ändå och så fick jag paketet i handen. Kruno log brett och stöddigt. Man kan tydligen ha ganska kul med paketutlämning. Jag tackade och gick ut genom dörren.

Så fick jag veta vad som var i paketet. Det var Varlam Sjalamovs Under snön. Den boken ville inte färdas en alltför lätt väg.

Och nu är det kväll och nyss kom Miki och jag hem efter att ha suttit en stund eller ett glas på Simpa med Vesna medan månen tittade in genom parasollets topphål i den stillastående ljumma kvällen.

Min obetänksamhet förde oss idag längs den långa Heinzelova bort till Pet Centar. Ja, först gick allt lätt, vi gick i den gröna skuggan under blommande kastanjer och då och då stannade vi för att nosa och ta bilder.

Det är den grönaste tiden. Av och till kikade Miki genom hålen i muren längs gatan. Där innanför var allting grönt, till och med himlen verkade vara osäker på om den skulle fortsätta att vara blå.

Så nådde vi affären som var påfallande tyst och nästan helt obefolkad. Jag såg knappat en människa bland hyllorna med djurmat eller leksaker och koppel och annat man kan vilja sälja till mattar och hussar. Miki tog ner en gummiboll och började leka med den, men jag valde två pipbollar i stället. Och så köpte jag en mindre säck torrfoder och lite hundgodis. Jag betalade och Miki drack vatten vid utgången. När vi kom ut slog värmen emot oss, ja, antagligen var det inte mycket varmare än det varit på ditvägen, men nu kändes det. Termometern sa 29 grader i skuggan och efter en kort bit satte Miki sig ner och blev till en liten inåtvänd staty.

Jag väntade och tog några bilder, lät blicken löpa längs den långa trottoaren framför oss, tänkte lite på ordet ”Kerala”, på hur ålderdomligt och hett det låter. Så gick vi vidare och när vi kom till en grön plätt steg Miki snabbt ut på den och sträckte ut sin lilla kropp. Som ett mini-lejon låg han där med blicken inställd på ändlösheten.

Jag satte mig bredvid honom och tittade på gräsets grönhet och upp i kastanjernas valv. Denna vackra tid!

Vi gick längs en smal gata till den stora öppna platsen framför Konzum. Där gick vi över grus och torr lera med gräsfläckar under ginkgo – honträd som luktar härsket smör när det är dags – och lindar. Då och då stannade vi upp för en paus.

Och nu är kvällen sen och den ljumma luften strömmar in genom det öppna fönstret. Miki vilar och båda de nya pipbollarna är sönderbitna…

Imorse satt Nilla, Miki och jag på Café Goran och tog en avslutande kopp kaffe/slurk vatten innan Nilla lämnade staden mellan floden och berget igen. Om sanningen ska fram – fast man kan ju undra hur bra det här med att rulla fram sanningen egentligen är – så började vi dagen på Simpas terrass, nej, nu ljuger jag bestämt, vi satt i uterummet, eftersom terrassen var full med folk. Så, ja, vi gick från kafé till kafé.

Hos Goran fick vi det bästa bordet i det smala prånget ut mot Paška och det var vi glada för. Barägarinnans (fast äsch, hur vet jag att det är hon som äger baren?) lilla vita tuss till hund skällde ut Miki, men han förhöll sig stramt avvaktande och då tystnade den vita. Miki fick sitt vatten och stunden var lugn.

På hemvägen gick vi inte under de här prunkande rosaklädda grenarna. Bilden är flera dagar gammal och den rosa prakten ligger nu på marken under trädet. Fast en del blommor sitter kvar på trädet, får jag väl tillägga.

Cooltura är en fantasifullt inredd lokal för drickande av kaffe, te, öl, vin och rakija här i mitt kvarter. Simpa är vardagsstället, dit jag går mest, men vill jag vara lite ”flashigare” och modernare går jag till Cooltura. I dessa dagar med försommarvärme har uterummen på båda sidor om den smala gatan Pašmanska öppnats och det är fullt med folk från morgon till kväll. Och nyss var jag där med Nilla och Miki, efter en fantastisk eftermiddag hemma hos Vesna med bosniskt kaffe och turkisk konfekt och schäfern Hajdi och Đurđica och Zora. Möblerna gungade, bollarna studsade och Hajdi och Miki flög från hörn till hörn. Då och då kom något av Vesnas barnbarn in och sa något och klappade hundarna. Men efter det satt vi som sagt en stund på Cooltura, Nilla, Mik och jag.

Och där slog vi oss ner under ett genombrutet magiskt tak och drack vin och gemišt och Miki var än stillsam än orolig på jakt efter hål att smita ut genom.

Klarbärsträdet på hörnan mellan Hvarska och Lopudska blommar nu för andra gången efter Londis död. Det trädet var vårt på ett särskilt sätt. Vi vistades mycket i den lilla kretsen under dess grenverk.

Nyss gick Miki och jag förbi där i den ljumma natten – för vi går ju fortfarande här på världens vägar. De vita blommorna speglade på mystikers sätt himlens mörker.