Kategori: Berättelser ur livet

Tillbaka i Trešnjevka, körsbärskvarteret, hos Gabi i hennes bar i det lilla buskaget vid Nova Cesta. Egentligen är det obegripligt att det kan vara så lummigt vid denna kala raka gata. Vi satt där under träden, bland buskarna Gabi, Miki och jag. Miki hade en spräcklig hund att hälsa på och nosa runt och Gabi och jag beställde in gemišt och sedan pratade vi om förra sommaren i Vojvodina, om Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket. Ja, drömmarna… Vi talade också om framtiden, om att jag ska visa henne Trieste, som ju är mitt hemland på ett liknande sätt som Vojvodina är hennes, liknande men helt olikt. Runt om oss susade det av ganska lågmälda samtal och mörkret täckte alla med en viss grad av osynlighet.

Värmen låg kvar hela kvällen och vid elva bröt vi upp och Gabi följde oss genom gatorna i Trešnjevka ända bort till Studentski Centar där vi hoppade på en spårvagn som tog oss ett stopp till Zagrepčanka. Där stod och satt vi sedan ganska länge i det ljumma punktbelysta mörkret.

Vi tittade bort längs spåren längs Vukovarska och lindarna doftade ända ut till vår hållplatsö.

Vi steg på femman och for rakt framåt till Držićeva där vi hoppade av och sedan gick vi sista biten hem genom ett rus av linddofter. Ingen som inte upplevt detta kan ana.

Sommaren sjunker allt djupare in i tillvaron. I sängen är påslakanet sedan en tid tömt och täcket ligger i skåpet. Jag äter nästan bara grönsaker: sparris, gula bönor, tomater, blitva. Och frukt: allt möjligt. Miki äter kött för han är hund. Vi dricker mycket vatten och jag dricker vitt vin eller gemišt också. Morgnarna är tidiga och långa, mycket sittande på Simpas terrass. Dagarna innehåller en sömnpaus på soffan när det är som varmast. Fönstren öppnas och stängs och jalusierna fälls enligt sinnrika system. Vi balanserar bort hettan och kommer det någon gång en vind när inte solen ligger på, så öppnar jag en passage för den rakt igenom hela den inre världen. Luftstädning heter det. Nätterna använder vi till långsamma promenader under lindar och hundlek i den stora parken som är nästan tom då. Nattluften ger liv och ögonblick av övermod. Miki och Hajdi springer tills de faller ihop av utmattning. Mörkret döljer oss för stränga blickar. ”I skydd av mörkret…”

Så har jag då äntligen lyckats med konststycket att sova middag riktigt länge, kanske nästan två timmar. Nej, det är inte sova som är svårt utan att hitta tid för sovande så där mitt på eftermiddagen mitt i veckan. Nu undrar kanske någon varför jag är så ivrig med att sova på dagen. Jag svarar: jag vill kunna använda nattsvalkan till en riktigt lång promenad med Miki. Vi har avtalat möte med Đurđica och Hajdi klockan elva i den stora parken för en hundlekstund och sedan får vi se vart vi går, men långt ska det bli.

Nyss var vi ute på en kort runda under lindarna som hällde sin varma sötma över oss. Nu inväntar vi en senare stund i vårt balkongrum. Rösterna från ”parken” strömmar in till oss genom det öppna fönstret. Jag svettas lite, men bara lite och Miki vilar efter några varv med bollarna upp och ner över möblerna. Jag tänker på en förändring som inträtt ganska nyligen. När jag sover drömmer jag ofta ganska tydliga drömmar om Londi. Under det första året efter hennes död drömde jag nästan aldrig om henne och om jag gjorde det, så var det drömmar av panik, skräck och hjärtslitande förlust. Nej, jag har inte slutat sörja henne, det är inte det, men jag kan drömma om henne på ett sätt som innehåller små historier där vi går till olika platser, ibland stöter vi på hinder eller råkar ut för svårigheter, men vi går tillsammans. Ibland är de här drömmarna minnen, ibland är de nya händelser. Det jag drömde nu under middagssömnen var en sådan här ny händelse. Vi gick uppför en trätrappa som smalnade. Det var inte helt lätt för Londi att ta sig upp, men vi klarade det och nådde ett slags avsats och så tittade vi ner över ett stort rum med rödbrokiga mattor. Jag är glad, nej, det är jag väl inte, jag är tacksam, kanske kan jag använda det ordet, jag är tacksam över att jag nu kan träffa Londi ibland på den andra sidan. Nej, det går inte utan smärta och tänker jag för mycket så rasar hela världen ihop för mig. Ingenting kommer någonsin att bli som då hon levde. Ja, jag har Miki här, men Miki är Miki och Londi är Londi och livet kommer med förluster till oss alla. Det är det enda säkra. Och det vet vi alla.

Nej, det är inte morgon, fastän bilden är från en morgon, en morgon på Simpas terrass.

Och jag tänker på en morgon, kanske på den som inledde denna dag som nu är kväll och nästan natt och full av lindblomsmystik. Om morgnarna liknar mina tankar ganska ofta planer, om kvällarna blir tiden mer rundad och ”framåt” försvinner bland hjulets ekrar. Men ja, jag tänkte något om framtiden på Simpas terrass imorse. Jag tänkte att jag har två vägar. Varför inte fler? undrar någon. Därför att fler än två är ingenting, svarar jag. Den ena vägen handlar om stannandet här. Jag ska få ordning på min kroatiska, söka medborgarskap, skaffa en egen plats att bo på här i staden eller utanför. Den andra vägen leder fortfarande till Trieste. Jag vill bo i Italien, i det där speciella oitalienska Italien vid porten till Balkan, jag vill leva vid havet i en värld där mitt språk med säkerhet bär, där jag kan vara utlänning på ett smidigare sätt än här. Inne i mitt huvud byter vägarna plats från dag till dag och utåt talar jag om dem som vore de en enda, till den ena säger jag det, till den andra det och ingenting är lögn och ingenting är sanning. Och jag känner den lätta spänningen inför det så välbekant okända, vänder blad på mig själv och låter dagen gå – med alla sysslor – och kvällen komma med lindblomsrus och evighetscirklar….

Fjärran från vimlets yra, åtminstone det vimmel som yr i Stockholm eller Sverige i alla fall, leker Miki vilda lekar mellan rummen här, rummen som är ett och ett halvt till tre beroende på den räknandes föreställningar om rum, för övrigt går den längsta vägen genom Tomrummet. Strax innan regnet brakar ner får han sin žuta minuta, sin gula minut, och bollarna och den lille krushårige far genom rummen som elvispar på flykt. Och ljudet bakom och runt är en morrkonsert med studskant.

Så tar minuten eller minuterna slut och kvar finns spåren som inte förskräcker särskilt men som är fullt läsbara. Det sydafrikanska överkastet ligger hoprafsat.

Och ulltäcket är hopkorvat under persiennerna som fått sig ännu en tillstukning.

Och i hörnet under balkongrummets ena fönster ligger den krullige lille herrn och ser både skum och oskyldig ut.