Tillbaka i Trešnjevka, körsbärskvarteret, hos Gabi i hennes bar i det lilla buskaget vid Nova Cesta. Egentligen är det obegripligt att det kan vara så lummigt vid denna kala raka gata. Vi satt där under träden, bland buskarna Gabi, Miki och jag. Miki hade en spräcklig hund att hälsa på och nosa runt och Gabi och jag beställde in gemišt och sedan pratade vi om förra sommaren i Vojvodina, om Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket. Ja, drömmarna… Vi talade också om framtiden, om att jag ska visa henne Trieste, som ju är mitt hemland på ett liknande sätt som Vojvodina är hennes, liknande men helt olikt. Runt om oss susade det av ganska lågmälda samtal och mörkret täckte alla med en viss grad av osynlighet.
Värmen låg kvar hela kvällen och vid elva bröt vi upp och Gabi följde oss genom gatorna i Trešnjevka ända bort till Studentski Centar där vi hoppade på en spårvagn som tog oss ett stopp till Zagrepčanka. Där stod och satt vi sedan ganska länge i det ljumma punktbelysta mörkret.
Vi tittade bort längs spåren längs Vukovarska och lindarna doftade ända ut till vår hållplatsö.
Vi steg på femman och for rakt framåt till Držićeva där vi hoppade av och sedan gick vi sista biten hem genom ett rus av linddofter. Ingen som inte upplevt detta kan ana.