Minnets mjuka material

Igår kväll i baren i Trešnjevka ”mindes” jag lite förrädiskt ”Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket”. Nyss tittade jag bland bilderna från resan till Vojvodina och fann den här bilden:

3IMG_7031

Det var visst sockeln som var ljus och inte själva bysten. Jag får väl vara glad över att jag åtminstone lät bli att säga ”den vita marmorbysten”, som nog var min första impuls. Minnet är av ett så mjukt material och det böjer sig så för stunderna och andra minnen, minnen av minnen och inbillningen, längtan till det vi trodde var. Och Danilo Kiš och allt som rör honom är förstås minerad mark för mina inre bilder. Jag ”minns” ju att vi träffades i Paris mot slutet av sjuttio-talet. I en av parkerna, som kanske liknar parkerna i Subotica, fast där är parkerna nog mörkare. Ja, det är de och mindre och med en tätare grönska. Men Subotica är också annat. Subotica är alla de vackra husen från tiden strax före förra sekelskiftet (tror jag, lita inte på mig), många av dem uppförda av arkitekterna Komor Marcell och Jakab Dezső. Kanske dessa också…

2IMG_7037

1IMG_7040

Kommentera