Någon gång igår kväll fick jag ett meddelande från Đurđica som löd ungefär så här ”Hajdi i ja idemo brati orahe oko deset sati. Idete i vi s nama?”. Om Miki och jag ville ut och plocka valnötter i mörkret? Klart vi ville. Det blev senare än tio för värmen ville inte släppa. Đurđica hade fått ett perfekt och oplockat valnötsträd utpekat för sig av en granne. Trädet står på en sådan där grön ö mellan stora trafikleder. Vi knatade på, Đurđica med ryggsäck på ryggen, och snart var vi framme vid Slavonska som vi korsade, snabbt och smidigt. Framför oss i mörkret reste sig med ens för våra blickar ett jätteträd med vid krona. Det är en ”orah”, sa Đurđica. Hur ser du det? undrade jag. Jag vet, fick jag till svar. och så var vi under trädet. Vi band Miki och Hajdi i långa rep runt stammen och så började plockandes.
Först var det svårt att alls urskilja några nötter, men snart vande sig ögat och det som inte ögat såg, lärde sig handen snart. Vi plockade tyst och intensivt, höll ner grenar, kände av dem och vittjade. Snart hade händerna en aromatisk doft. Hundarna låg i dunklet och flämtade. Natten var rik och hemlighetsfull och svetten lackade. Ja, och så var ryggsäcken full och sökandet upphörde i samma ögonblick och efter det gick det inte att se en endaste nöt i grenverket. Den magiska jakten var över. Hundarna flämtade. Miki reste sig och det var dags att föra hem bytet.
Vad som ska hända med alla dessa stora gröna saftiga valnötter? De ska varvas med socker och ställas i solen under en månad eller så. Sedan hälls rakijan på och nästa steg i tillverkningen av liker tar vid…